Kris i svenska språket

Han är rolig. Jacke Sjödin kåserar i Upsala Nya Tidning varje söndag. Han har haft ett uppehåll på åtta veckor. När han nu är tillbaka funderar han kring förändringar av språket. Det är bara att hänga med och acceptera, särskilt om man gjort vad man kan för att förhindra en icke önskvärd förändring. Utom vad gäller särskrivningar. Jag instämmer inte. Jag kan inte acceptera att vi inte ska skilja på läge och riktning med orden "var" och "vart". När Jan Bylund i Bingolotto lyckas säga vart tre gånger på en minut, men borde ha sagt var undrar jag varför inte kanalledningen reagerar. När journalister inte vet skillnaden mellan "varken... eller" och "vare sig...eller" undrar jag varför inte tidningsledningarna reagerar. I dagens tidning läser jag under en bild: "Men han kan inte acceptera att varken läns- eller skogsstyrelsen inte gör något åt hjortarna". Här fanns två chanser att skriva rätt: 1. "Men han kan inte acceptera att varken läns- eller skogsstyrelsen gör något åt hjortarna". 2. "Men han kan inte acceptera att vare sig läns- eller skogsstyrelsen inte gör något åt hjortarna". Det är vi själva, som förändrar och förhindrar förändring. Men skolan då. Hur kan man godkänna elever, som inte ser problemet med ordföljden i, till exempel, meningen "Han har bara spelat fotboll i ett år"? Särskrivningsexemplen i Jacke sjödins krönika är riktigt roliga och illustrerar problemet.