onsdag 26 september 2012

Avsnitt 64 ur Politik på Gott och Ont


NÄR är man gammal? Varje utredning och varje konferens kring äldrefrågorna försöker besvara den frågan. Jag tycker inte frågan är intressant. Fortfarande år 2005 talar vi om äldrefrågor utifrån ett sjukperspektiv. Även när vi själva ska utarbeta politiskt program disponerar vi dessa efter sjuka, mindre sjuka och kan klara sig själv.
Faktum är ju emellertid att de flesta 80- åringar i dagens Sverige sköter sig själva.
Jag tycker äldrepolitiken ska handla om äldre i arbetslivet, äldre i samhällslivet, äldre i vardagslivet, äldres boende och vården av äldre. Vårdfrågorna är viktiga för oss alla men vissa sjukdomar är åldersrelaterade. De viktigaste politiska utmaningarna tycker jag ska handla om följande.
Många äldre vill vara aktiva i arbetslivet.. Individen måste kunna påverka pensioneringsprocessen. Ge möjlighet till flexibla arbetstider, ge möjlighet till kompetens- och löneutveckling under hela yrkeslivet, utforma skatter och arbetsrätt så att arbetsgivarna stimuleras att anställa redan pensionerade personer och anpassa arbetsuppgifterna till den enskildes arbetsförmåga.
Varför har det blivit så att förnyelse är liktydigt med föryngring? Partierna måste se till att fler äldre ges politiska uppdrag. I statliga utredningar, kommittéer och myndighetsstyrelser måste ingå fler personer över 65 år. Äldre personer ska inte arbeta med endast frågor som gäller äldre personers förhållanden och de politiska ungdomsförbunden måste börja intressera sig för äldrepolitiken
 I vardagslivet kan med små medel stora förändringar göras. Landstingen kan förbättra det förebyggande hälsoarbetet bland äldre personer genom att integrera det i det generella folkhälsoarbetet och utveckla samverkan med intresse- och frivilligorganisationerna.
Ett stort problem är rädslan för att röra sig utomhus. Åtgärder för att skapa säker utomhusmiljö måste av både mänskliga och hälsoskäl bli kraftfullare, liksom att situationen för äldre brottsoffer måste uppmärksammas mer.
Andra utmaningar som rör vardagslivet för äldre handlar om post- och teletjänster, tillgången till handel, tillgängligheten till vardagstekniken och tillgängligheten i och omkring bostaden.

Omkring 22 % av ungdomarna anser att äldre är underrepresenterade i svensk politik medan 68 % av äldre har den uppfattningen. Klart är att andelen pensionärer i olika valda församlingar är mycket lägre än deras andel av valmanskåren.
Denna skillnad i fråga om hur verkligheten uppfattas tillsammans med en negativ attityd till äldre människor torde vara huvudförklaringar till äldres underrepresentation. Det finns tyvärr tecken som tyder på att åldersgruppers skillnader i synen på äldre kan leda till något man kan kalla generationsmotsättningar. En mängd åtgärder som för samman åldersgrupperna i det politiska arbetet är nödvändiga. Ansvaret vilar tungt på de politiska partierna

SVERIGE måste få en äldrepolitik
Folkpartiet liberalerna har presenterat en rapport om vården av äldre personer. Rapporten innehåller förslag på åtgärder för att avhjälpa flera av de problem som för närvarande präglar vården. Den handlar om problemet att anslagen till vården av personer över 80 år har minskat (här avses anslagen som del av BNP), om att var femte dement person är undernärd, , om brist på personella resurser för att möjliggöra till exempel utevistelse och duschning. Andra brister som rapporten redovisar handlar om bristen på särskilda boenden. Här har socialdemokraternas löftessvek varit särskilt tydliga. Anhörigvårdens innehåll har också förändrats på ett negativt sätt från att vara ett komplement till den offentliga vården till att vara en ersättning för delar av denna. Den bild av dagens och morgondagens vård av äldre personer, som rapporten målar upp är mycket mörk. Kostnaderna för att göra bilden någorlunda ljus är, om några år, fyrtio miljarder kronor.

Men den politiska utmaningen handlar inte om enbart pengar. Folkpartiet vill ändra perspektivet. Ge mer makt till individen. Låt personen själv avgöra var den ska bo eller vem som ska svara för personens hemtjänsttimmar. Att tilldela är inte socialliberalism. Att få själv bestämma är socialliberalism. Valfriheten för egenmakt ger positiva effekter såsom att en grogrund för alternativ skapas och att en stimulerande konkurrens mellan utförare uppstår.

Kvalitetssäkring av vården är en viktig socialliberal fråga. Det kan lämpligen åstadkommas med en omsorgsgaranti. Garantin innebär att vårdgivaren är skyldig att betala tillbaka avgifter om den inte lever upp till alla delar i garantin. Det kan handla om rätten till medicinsk kompetens, rätten till hemtjänst och färdtjänst m.m.

Husläkarreformen har aldrig genomförts helt. I dag finns en läkare på 2600 personer. Det är långt från det uppsatta målet på 1500 personer. Äldre måste få rätten att välja en geriatriker som fast läkarkontakt.

Inom de äldrevårdscentra som folkpartiet vill inrätta måste finnas, förutom läkare och sjuksköterska även en speciell demenssköterska. Hälsokontroller är viktiga för att upptäcka demens i tid och minskar såväl lidande som kostnader.

Dessa av folkpartiet föreslagna, på kort sikt, angelägna åtgärder måste kompletteras med en förenkling av service i hemmet. Sådan bör erbjudas alla över viss ålder utan behovsprövning. Det hinder som finns i form av momsregler bör med god vilja kunna undanröjas. En delreform, utan ytterligare utredande, med skattelättnader för hushållstjänster är också en fråga om vilja och mod.

Friskvårdens betydelse kan inte nog understrykas. Betydelsen av närheten till natur i boendet och möjligheter till vistelse i naturen får sällan tillräckligt genomslag i den fysiska planeringen. Inte heller tycks finnas insikt om kulturens stimulerande betydelse. Individens behov av att få skapa, med händer och i fantasin, är ett näst intill primärt behov. Våldet i samhället verkar återhållande på äldres benägenhet att ägna sig åt fysisk aktivitet. Det finns en utbredd rädsla för att över huvud taget röra sig utanför sin bostad. Trygghetsskapande åtgärder måste vara en del i äldrepolitiken.

För att på lång sikt lyckas med de stora utmaningar som följer av en åldrande befolkning krävs emellertid radikalt förändrade attityder. Sverige måste få en äldrepolitik.

Det finns i samhället, visar flera undersökningar, en uppfattning om att äldre människors erfarenheter inte tas till vara, men också att äldre människor inte ska ha mer politisk inflytande och makt. Den ålderssegregering som präglar det svenska samhället måste brytas. Vi kan inte klara resursfördelningen i samhället med en åldrande befolkning om vi fortsätter att ställa åldersgrupper mot varandra. Även äldre människor kan utvecklas som individer.

Dagens äldreomsorgspolitik, med stora brister, måste ersättas av en äldrepolitik. Insatser för och av äldre människor måste bli en självklar del av politiken inom alla samhällsområden.

Skicka en kommentar