Kommentarer till dagens SIFO

Jag har med viss spänning sett fram mot SIFO:s decembermätning av den politiska opinionen. Nästan ingenting är oväntat. Socialdemokraterna lyfter inte. Jag ser två förklaringar. Politiken är fortfarande otydlig. Vad vill partiet? I skattefrågan är bilden att man först säger nej till skattesänkningar och sedan ja. I välfärdsfrågorna, till vilka skattefrågan förvisso hör, är partiet mot vinster i välfärden, men bara lite emot. Den andra förklaringen tror jag är att partiledaren inte lyckas skapa en bild av sig själv som en ledare i Sverige. Vänsterpartiets framgångar är av mig helt väntade, men har kommit senare än jag förväntat mig. Och, jag tror det handlar om en enda fråga, vinster i välfärden. Bräckligt. Den dag Socialdemokraterna säger att man inte vill se privata företag i välfärden, UCC undantagen, ändras bilden till förmån för S. Moderaternas svårigheter torde hänga samman med den bild av situationen inom skolan och äldrepolitiken, som vi fått genom media. Nu får det vara nog - uppfattningen sprider sig. Dess strateger funderar nog nu över hur man ska paketera en ny inriktning där man konstaterar att jobbskatteavdragen varit bra för Sverige och sedan man nu placerat Sverige som bäst i Europaklassen i ekonomi kommer man nu att ägna sig åt välfärdsfrågorna med andra utgångspunkter. Inga fler skattesänkningar och mer pengar till vården och omsorgen. Miljöpartiets starka ställning är självklar. Inget annat parti bryr sig nu om natur- och miljöpolitiken. Konstigt egentligen att partiet inte har stöd av ännu fler. Sverigedemokraterna fortsätter att ha ett förhållandevis starkt stöd. Stödet ser inte ut att påverkas av den negativa mediebilden. Kanske inte så konstigt. Sympatierna grundas på i hög grad kunskapsbrister. Övriga partier måste inse att man har en inte bara opinionsbildande roll att spela i detta sammanhang, utan också en ren utbildande roll. De tre småpartierna ligger ganska stilla. Cirka 7,5 procent stöder C och KD. Hög siffra tycker jag. Partierna är fortfarande så otydliga att det måste för en sympatisör vara svårt att ange sina skäl för sina sympatier. För Folkpartiet är decembersiffran mycket oroande, men ändå högre än jag väntade mig. När partiets politiska fråga(förutom utbyggnad av kärnkraften, NATO-medlemskap och införande av euron) framställs som ett misslyckande kunde det sett ännu värre ut. Partiets räddning tror jag ligger i att inom en snar framtid vi får läsa om förbättringar av svensk skola och i att partiet börjar tala om partiet son en borgerlig vänster och att det i politiken behövs både hjärta och hjärna.