Utan kvantitet dålig kvalitet

Apropå rubrikerna om riksdagsledamöternas aktivitet i riksda´n.

Nedanstående är från något av åren 1998 - 2002

Riksdagsledamotens insatser mäts nästan alltid i kvantitativa termer. Jag är kritisk till att det är så. Likväl utnyttjade vi detta när vi skickade ut detta pressmeddelande.

Nordlund (fp) mest aktiv

RIKSDAGSLEDAMOTEN Harald Nordlund (fp), Uppsala län,

har under riksdagsåret visat en ovanligt stor aktivitet.

Varje dag i riksdagen har Nordlund antingen skrivit en motion

en interpellation, en skriftlig fråga eller hållit anförande.

Nordlund har dessutom hunnit med att i stor utsträckning ha

kontakt med organisationer, företag och enskilda.

Nordlund toppar både länsbänkens och den egna riksdags-

gruppens aktivitetslista.

Nordlund kommenterar uppgifterna med att konstatera att

hans ambition är att vara medborgarnas ombud, vilket innebär

att röra sig utanför riksdagshuset och föra dialog, leder till

olika slag av initiativ. Det är i den riktningen politikerrollen

måste förändras.

Antal motioner, interpellationer, skriftliga frågor och anföran-

den är inte ett helt bra mått på aktivitet. Det torde vara så att

ett stort antal initiativ speglar en stor utåtriktad aktivitet, me-

dan ett litet antal initiativ kan bero på hög inåtriktad aktivitet

såsom utskottsarbete, utredningar och internt partiarbete.

Det här är ett vägval jag gjort säger Harald Nordlund

De intryck av riksdagsarbetet, som lever kvar tydligast nu efter flera år, är att de flesta ledamöterna arbetar mycket idogt. Men med vad, undrade och undrar jag. Vad var målet med all aktivitet? Sällan fick jag känslan av att aktiviteten handlade primärt om att förändra och förbättra samhället utan mer om att skapa publicitet. Påtaglig var också många ledamöters behov av att ständigt tala om sin duktighet. Duktigheten handlade om att man haft en artikel i en viss tidning, lokalradion gjort intervju eller en TV – kanal hört av sig. Flera av mina partikamrater hörde till denna stora grupp av ledamöter. I något fall fanns, och, jag tror, finns en besatthet i fråga om den egna personen och media.

När möten med människor alltid inleds med att tala om sina egna framgångar, om hur stora medier visat intresse och om sin egen popularitet får mig att tänka på en psykisk åkomma.