Människan som ansvarstagare

Hur ska vi bära oss åt för att kombinera nuvarande ekonomiska system med strävan till hållbarhet?
Jag har just läst en intressant analys av frågan. Det korta svaret skulle kunna vara: Ett helt nytt tänkande hos oss människor.
Ett lite längre svar skulle handla om människan som ansvarstagare, för människan är den enda art som har förutsättningar att ta ansvar (Är det så, tänker jag?)Och, hur ska vi åstadkomma det, alltså ansvarstagandet, i en tid då egoismen tilltar, (för det gör den väl?).
Människan har också förutsättningar att genom att använda kunskap skapa förutsättningar för hållbarhet. Det är här försiktighetsprincipen kommer in. Vi har förutsättningar att förutse kommande olösta problem och på grundval av dessa problem avstå från de åtgärder, som tycks skapa problemen. Men det kräver att vi kan avstå från det kortsiktiga ekonomiska tänkandet. Så ser det ju inte ut.
Kanske är ett fel att vi börjat styra natur och djur. Det fanns en tid då naturen styrde människan. En återgång tycks omöjlig, men nödvändigt är att vi får lära oss nödvändigheten av att bevara mångfalden. Även här känner jag ett stick av pessimism. Jag tänker på pågående debatter om stadsbyggnad, om vårt ansvar för våra stränder, om vårt ansvar för våra rovdjur o.s.v.
Men nog är det lite enklare att gå ut i solen och låta bli att fundera...
Precis så tänker vi och förstörelsen av vår jord fortsätter.
"Barnledighet kan bli dyrt". Borde det inte heta "dyr"?
"Pensionsfrågor upplevs som svårt och krångligt..." Borde dt inte heta "..svåra och krångliga.."?