Sjukvården är felorganiserad

Den här artikeln har jag i dagens UNT
Jag tror att talet om att sjukvården är dyr och ineffektiv bygger på kunskapsbrist. Sjukvården har, under de senaste tjugo åren, genomgått en produktivitetsförbättring. Vårdarbetet utförs av färre anställda men med högre utbildning och med tillgång till mer avancerad teknisk utrustning och nya diagnos- och behandlingsmetoder. Bristerna i dagens sjukvård beror oftast på felaktig organisation eller missriktade prioriteringar och handlar om, i första hand, långa vårdköer och svårigheter att snabbt och enkelt få kontakt med sin egenläkare. Under de senaste tre åren har dock förbättringar skett.

Fakta som illustrerar utvecklingen är, till exempel, att 1990 genomfördes 30 000 gråstarrsoperationer mot över 70 000 i dag, en mycket kraftig ökning av antalet höftledsoperationer och minskning av medelvårdtiden. Detta har alltså skett utan ökning av antalet anställda. Kostnadsökningen har inte heller varit högre än i andra länder. En jämförelse med övriga EU – länder visar att kostnaderna för svensk sjukvård är ungefär som genomsnittet. Vi måste emellertid inse och räkna med att kostnaderna för sjukvården kommer att utgöra en allt större del av BNP, som en följd av ökningen av antalet äldre och förbättrade diagnosmetoder. Dagens politiker måste ta ställning till detta. Om vi skall undvika att kostnaderna för sjukvården leder till minskad andel av BNP för vissa andra sektorer måste vi emellertid ha en fortsatt ekonomisk tillväxt, mätt i BNP – termer. Uppdraget är inte enkelt i en tid när vi måste ifrågasätta en tillväxt, som innebär att vi fortsätter att tära på jordens resurser och sålunda kanske inte är en verklig tillväxt.

De vetenskapliga framstegen skall tas till vara. I kontakten mellan vården och patienten har möjligheterna med sociala medier hittills inte utnyttjats. Journaler finns nu i datorer och inte i pappersarkiv,. Det är dock en besvärande brist att olika journal- och andra informationssystem, inte kan kommunicera med varandra.
IT handlar om, inte bara medicinsk apparatur utan också om kommunikation mellan vårdgivare och patient. De största bristerna i dag återfinns oftast i det som berör den enskilda människans behov närmast. Det syns i tillgängligheten till primärvård, i omsorgen om de multisjuka äldre, i onödiga köer och i att psykiatrin och missbrukarvården är eftersatta.

Äldrevården och handikappomsorgen, där inslaget av personalintensiv omvårdnad är stort, ökar sin andel av BNP. Samtidigt ställer vi krav på den teknikintensiva sjukvården att den stegvis skall ge mer vård för varje satsad krona och fortsätta att, som den gjort under lång tid, klara sina uppgifter inom en i huvudsak oförändrad del av BNP. Vi måste emellertid inse att detta krav är, på längre sikt, inte realistiskt.

Åldersstrukturen ändras. Från början av 2020 - talet får vi ett par årtionden med onormalt stora kostnader för äldrevård och sjukvård, eftersom vi blir fler äldre, även om vi samtidigt blir allt friskare. Politiken måste därför redan nu skapa förutsättningar för att möta behov, som detta medför. En lång framförhållning i planeringen av boende för äldre liksom för sjukvård i även andra former än sjukhusvård är exempel på nödvändiga åtgärder.

Det är inte bara pengar, som utgör förutsättning för en god hälsa bland medborgarna. Det som förebyggs behöver inte botas. Min socialliberala vision är att alla människor skall kunna påverka sin hälsa genom egna välgrundade val. Politikens uppgift är att stödja och skapa goda förutsättningar för dessa val, inte att styra människors sätt att leva. En väl fungerande generell välfärdspolitik utgör grunden för en god folkhälsa. Folkhälsopolitiken kan och måste utvecklas. Motion, rätt kost och information om rökningens, alkoholens och fetmans negativa inverkan är viktiga steg mot målet att nå en god hälsa. En långsiktig och målinriktad miljöpolitik för, till exempel, minskad luftförorening, minskat buller, minskad användning av kemikalier och, inte minst, användningen av naturen i vården och för rekreation. När fler mår bättre minskar behovet av vård.

Egenläkarmodellen måste utvecklas. Kärnpunkten är som tidigare att alla får rätt att välja och byta egen läkare. Primärvården skall kunna klara cirka 90% av alla kontakter med sjukvården. Detta visar, bland annat erfarenheter i Norge. Egenläkaren skall ge patienten fast läkarkontakt och förebygga det som annars skulle behöva botas. Egenläkaren blir då också något av en lots i sjukvårdssystemet, så att inte patienten får söka sig mellan olika kliniker och läkare utan att någon av dessa har en samlad bild av patientens hälsa. Egenläkaren ges kontroll över patientens samlade journaler och läkemedelsanvändning. Den andra sidan av samma sak är att en bra egenläkare minskar risken för felaktig användning av sjukförsäkringen och fel- eller överanvändning av läkemedel.

Byråkraterna ska tillse att givna uppdrag verkställs och uppsatta mål uppnås. Inga andra än sjukvårdspersonal och patient ska lägga sig i frågor om behandlingsmetoder och utförandet av vården. Politiker ska begränsa sig till att ständigt kommunicera med professionen, beskriva vad pengarna ska användas till och kontrollera att verkligheten överensstämmer med vad man beslutat. En landstingsstyrelse, som ger uppdrag och styrelser för verksamheterna, som ansvarar för att uppdragen genomförs, är vad som krävs. En följd torde bli minskat antal politiker. Men säger då många; landstinget är en demokratisk och en solidaritetsorganisation. Vad händer med demokratin om den politiska makten koncentreras?

Det är, enligt min mening, inte antalet politiker, som avgör graden av demokrati och solidaritet, utan främst följande tre faktorer: effektiviteten och tydligheten i styrningen, länsbornas möjligheter att göra sin röst hörd och patientens möjligheter att framföra både positiva och negativa synpunkter på vård och behandling. Politisk styrning måste emellertid handla mer om incitament än om föreskrifter. Den förändring av den politiska organisationen jag anser nödvändig möjliggör detta och innebär en bättre organiserad landstingspolitik.