Äldrepolitiken i fokus

Jag var en del, tillsammans med, bland andra Christina Husmarck Pehrsson, av den äldreberedning, benämnd SENIOR 2005, som 2003 presenterade sina 100 förslag till trygghet och utveckling med en åldrande befolkning. Utredningen skulle inrikta sig på förhållanden, som kan antas råda från och med 2005.
De 100 stegen, om dom togs, skulle radikalt förändra vår bild av äldrepolitiken. Jag avgav ett särskilt yttrande till utredningen för att jag saknade tydlighet i vissa avseenden.
Här följer inledningen av mitt yttrande.

Jag står helt bakom äldreberedningens förslag men jag saknar vissa aspekter och jag vill särskilt betona andra aspekter.
Beredningen skriver inledningsvis, i frågan om varför vi behöver en äldrepolitik, bland annat att äldrepolitiken behövs för att få till stånd en syn på äldrepolitiken ur ett livsloppsperspektiv inom andra politikområden, så kallad mainstreaming. Behövs för att inte frågor, som gäller äldre personer i arbetsliv, samhällsliv och vardagsliv också i fortsättningen ska isoleras från det vanliga politiska arbetet inom dessa områden och behandlas i enbart äldreberedningar och äldrenämnder.
Beredningen beskriver omfattande och med ett rikt faktaunderlag de hinder som i dag finns för att åstadkomma den mainstreaming, som sakta börjar prägla till exempel handikappolitiken och jämställdhetspolitiken, men ännu inte äldrepolitiken. Hinder som har att göra med otydlighet om det solidariska ansvaret, det vill säga vårt gemensamma ansvar och med politikens oförmåga att anpassa sig till förändringar i omvärlden. Jag anser att dagens politiker försöker framstå som "alla goda gåvors givare" och att detta är huvudförklaring till varför det inte är tydligt vad som individen har att förvänta sig från samhällets sida.