I Centrum för naturväglednings senaste nyhetsbrev läser jag, bland annat följande:
(Torde gälla för även många i Sverige födda):

"Det som verkligen överraskade mig när jag kom till Sverige var svenskarnas
kärlek till naturen och deras intresse för miljöfrågor – en kärlek som jag nu till
min förvåning delar, men som länge var obegriplig. Som många invandrare hade jag
inte särskilt positiva erfarenheter av naturen. Men så småningom förändrades min syn
och jag förstod att naturen var en plats för rekreation och en resurs för hela samhället
att ta vara på och vara rädda om. Förändringen skedde genom mitt
arbete, mina vänner och genom min son, som är född i Sverige.
För de flesta invandrare går det inte lika enkelt. Jag har mött
människor som bott i Göteborg i femton år som aldrig varit ute i
naturen, inte ens sett havet, trots att det finns så nära.
När miljöförvaltningen i Göteborg började arbeta med miljöinformation
till invandrare förstod vi att naturen kunde vara en
mötesplats för invandrare och svenskar. De svenska skogarna och
sjöarna, bergen och havet kunde vara en plattform för förståelse
och gemenskap, ett rum där alla kan mötas på lika villkor."