Minst skyldiga straffas hårdast

De flesta klimatforskarna är överens om att skadorna av klimatförändringarna är närmast oöverskådliga. Enbart de skador vi mäter i ekonomiska termer anses bli lika stora som efter världskrigen och efter depressionen på 1930-talet. Skadorna på flora och fauna handlar om en katastrof, med skador, som kanske inte är möjliga att reparera.
Fram till år 2050 kan temperaturen komma att ha höjts till kanske fem grader högre än den var före 1850. Fem graders temperaturökning vet vi med säkerhet skulle medföra att glaciärer smälter, översvämningarna blir enorma, stormarna blir inte undantag utan regel och torkan blir omöjlig att bemästra. Vi får som följd av denna utveckling hundratals miljoner människor på flykt.
Samtidigt som forskare skissar denna mörka bild tillägger många att det går att undvika katastrofen. Men, och detta men är skrivet i tjocka bokstäver, då måste vi tänka om. Jakten på en BNP-ökning, som bygger på fortsatt tärande på jordens resurser måste upphöra. Välfärdsbegreppet måste omdefinieras. Och över alltihopa måste till en ökad kunskap och insikt hos våra politiker på alla nivåer. Ingen borde få åta sig en politisk uppgift utan att ha fått grundläggande kunskaper om sambanden i naturen och om vad politisk styrning handlar om.