Fel diagnos beträffande det sjuka inom landstinget

Jag har just läst en krönika. Den finns i en tidning, som utkommer en gång per vecka. "Man åker inte bil i sta´n för att det är roligt", är ett argument för att få köra med dubbade däck på Kungsgatan. Först tänkte jag att skribenten vill provocera, men egentligen inte tycker som det som skrivs. Tycker om att raljera. Kanske ska krönikan ses som rolig. Inte vet jag, men jag varken drog på munnen eller tog till mig visheten att om man inte får köra på Kungsgatan kör man annan väg, som då blir längre och därmed mer niljöförstörande. När det gäller koldioxidutsläpp kan det vara sant, men inte självklart, eftersom svårigheten att ta sig fram med bil får några att avstå. Ett tips till tidningen är att läsa in sig på frågan och försöka förstå problemet med partiklar i luften. Halten av sådana på Kungsgatan är högt över gränsvärdena. Detta innebär väl rimligen att vi antingen måste se till att riva upp färre partiklar eller att underkänna gjorda mätningar eller avfärda medicinarnas påståenden att partiklarna är farliga att inandas. Men, kanske var skribentens avsikt att få oss att reagera precis som jag nu gjort och därmed öka kunskapen och förståelsen bland uppsalaborna. Kanske var det rent av så att det här är en intelligent artikel?

Akademiska sjukhuset är ständigt i blickpunkten för media. I dessa dagar mer än på länge. Chefer slutar, det spekuleras om chefers duglighet och brister och syndabockar utses. Visst är det ett bekymmer. Dock påstår jag att grundfelet är politiskt. Kanske är det omöjligt att vara chef i en organisation där den politiska styrningen inte fungerar. I en organisation så speciell som sjukvården måste politiken vara extremt tydlig. Den måste snävas in men tydliggöras. Den politiska ledningen måste befinna sig i ständig dialog med professionen i syfte att förstå förhållanden men också för att kommunicera den politiska viljan. Politiken behöver egentligen begränsas till målbeskrivning , dialog, uppföljning och dialog igen. Nu är dags att börja belöna personal, erkänna dess insatser och ändra politikens sätt att verka på. Erkänn att krisen i dag är en politisk sjukdom. Den är möjlig att komma bota men först när politikerna lyckats ställa rätt diagnos