Löftet till världens barn bara tomma ord

Åren 2001 – 2010 skulle vara ett årtionde för en freds- och ickevåldskultur för världens barn. FN: s deklaration om och åtgärdsprogram för årtiondet innehåller ett stort antal förslag till initiativ och insatser som bör komma till stånd på lokal, regional, nationell och internationell nivå. Vid FN: s Generalförsamling år 2000 underströks regeringarnas roll ytterligare och 200 nationella kommittéer bildades. Generalförsamlingen betonade också att hela det civila samhället – organisationer, kyrkor, utbildningsväsendet, yrkesgrupper, näringsliv och media, bör vidga sina ansvarsområden och aktivt delta i den världsvida mobiliseringen mot våld.

Mycket har hänt sedan Generalförsamlingens session i frågan. Våldet har manifesterat sig på många sätt. Händelserna i USA den 11 september, det som kallats göteborgskravallerna och självmordsattentatet i Stockholm nyligen, är tre händelser som präglat den svenska debatten. Barn som dör av brist på mat och mediciner i exempelvis Irak, Mellanösternkrisen, och andra oroshärdar där våld dödar är exempel bland andra. Undersökningar här hemma visar att antalet rättsliga mål mot tonåringar ökar, mål relaterade till grova inslag av våld, som blir allt grövre. Samtidigt har det våldsdrabbade 1900-talet gett oss möjligheter, metoder och modeller som är fungerande redskap för att bjuda motstånd mot våldet. Dessa har utvecklats och prövats i en allt större skala sedan 1970-talet.

Utan djupsinnigare argumentation och analys kan konstateras att vi står inför ett konglomerat av problemställningar, ett gigantiskt pedagogiskt problem för att nå våra egna ungdomar, men samtidigt har vi unika möjligheter att genom internationell och global samverkan nå resultat. Utrikesdepartementet presenterade 1999 ett svenskt handlingsprogram ”Att förebygga väpnade konflikter”. Programmet skulle bidra till att stärka viljan och beredskapen att agera för att förhindra utbrott av våldsamma konflikter och Sida har agerat på likartat sätt. För att säkerhetspolitik och utvecklingsarbete ska öka i trovärdighet hos våra egna ungdomar måste ungdomarna kunna se ett ansvarstagande i det egna landet. Unga människor ställer oftast raka krav och dubbla budskap bäddar för ökad likgiltighet. Man vill se kampen i fråga om brist på rent vatten och livsmedel, brist på mediciner och då i synnerhet brist på forskning om läkemedel som inte anses var ekonomiskt lönsamma, långvariga och fortgående etniska konflikter, ofrihet och förtryck som har sin grund i hudfärg, religion, kön eller sexuell läggning. Arbetslöshet, segregering och knappa omständigheter ger grogrund för en likgiltighet som föder våld.
Enligt min mening har vi ännu inte, år 2007, sett de omfattande insatser, som krävs, för att Sverige med trovärdighet ska kunna leva upp till de av FN satta målen. Tidsperioden sattes till tio år just för att de åtgärder, som krävs, är omfattande och tar tid att införa.
Till sådana åtgärder hör bland annat avståndstagande från all form av våld inklusive våld som konfliktlösningsmetod. När får vi höra ledarna för de svenska politiska partierna inta den ståndpunkten? Först då kan förtroendeskapandet inledas.