Klarar landstingen utmaningen?

En viktig del av den socialliberalers syn på politik handlar om hur vi solidariskt kan skapa goda levnadsvillkor även för äldre i behov av stöd. Mig förvånar det att så litet av den dagsaktuella politiska debatten handlar om dessa frågor. Någon total enighet finns inte i fråga om synen på hur stort problemet är eller om här är fråga om ett problem. Klart är nog emellertid att äldrepolitiken kommer att få ett utökat utrymme i, inte bara svensk debatt framöver, utan också europeisk.
Det ökade utrymmet blir en följd av att finansieringen av äldrepolitiken är ett olöst problem. Både äldrepolitiken och vården i stort torde komma att kräva, inte bara ökade resurser utan också större del av tillgängliga resurser. Detta gäller även om vårdens personal inte får förbättringar lönemässigt, något so måste ses som både omöjligt och djupt orättvist.
Till det faktum att antalet med behov av våra gemensamma insatser ökar och att resursbehoven ökar, kommer att vi har totalt sett en underbemanning, som måste rättas till.
Problemen är enormt stora. Finns det då en beredskap? Nej det ser inte så ut. Politiker tror nog att det löser sig. Det löser sig inte så länge den politiska organisationen landstinget leds av förvaltningar med politiska organ som man motvilligt drar med sig.
Jag tillhör inte dom som tror att staten är bäst lämpad att ansvara för olika verksamheter, men inom vården torde statligt övertagande bli en nödvändighet när sprickorna i välfärdens fasad blit alltför tydliga. Innan dess hinner tyvärr många komma i kläm