Dags att sluta hata

Politiska åsikter förefaller ha kort hållbarhetstid numera. Ett bra exempel är inställningen till alliansbildning mellan partier. Med allians menas ett samgående i ett slags förbund. Partierna i detta förbund enas om att man är eniga om det mesta.
Huvudargumentet för att gå samman har varit att det är viktigt att bryta ett långt socialdemokratiskt maktinnehav. Med andra ord: Det ideologiska innehållet i politiken är mindre viktigt.
Jag vet inte hur många gånger jag haft invändningar mot en sådan här inställning. Jag tycker den har stora demokratiska brister. Min förvåning över att väljarna inte haft invändningar är lika stor som mitt förakt mot en inställning att en taburett är mer värd än ett fasthållande vid en ideologisk linje.
En rimlig konsekvens av en alliansbildning är att stödet för någon eller några av parterna minskar. I svenska fallet, Moderaterna har blivit helt dominerande och övriga tre minskar till spärrnivå.
Hoppsan säger nu de tre små när man ser sina opinionssiffror ligga just ovanför eller just under fyraprocentsnivån. Nu måste vi börja opponera mot Moderaterna. Och man får grönt ljus från Moderaterna som inser att blir de tre alltför små kan det bli omöjligt för Moderaterna att behålla regeringsmakten. Visst är detta bättre än att de tre bara jamsar med, men eftersom skälet för opponerandet är strategiskt handlar det inte om något uppvaknande. Det är fortfarande makten, som är avgörande. Då säger någon att makten är en förutsättning för att kunna genomföra sin politik. Men är det så säkert? Vad är bäst: att driva en profilerad socialliberal politik i opposition eller att ansluta sig till en Moderaternas politik i regeringsställning? Utöver faktorn makten finns också ett sossehat, som efter Westerbergepoken kommit att prägla Folkpartiet,  och som torde påverka Folkpartiets inställning till alliansbildningen.
Är det inte dags att sluta hata och med spänt intresse avvakta Socialdemokraternas positionering, som vi ännu vet alltför lite om.