Ett omöjligt uppdrag

Av de många uppdragen, som jag har haft, inom politiken är uppdraget i landstingsfullmäktige det mest meningslösa, ja ett omöjligt uppdrag.

Jag har varit med om att tillsammans med två andra partier leda Uppsala kommun politiskt. Uppdraget var förenat med mycket arbete, långa dagar och kvällar, men meningsfullt, då insatserna faktiskt påverkade utvecklingen.
Riksdagsuppdraget var ett annorlunda uppdrag, präglat av litet handlingsutrymme och stela och föråldrade arbetsformer. De verktyg en riksdagsledamot förfogar över, för att påverka politikens inriktning är främst motioner, interpellationer och frågor, både muntliga, vid frågestunder, och skriftliga. Härtill kommer den partiinterna diskussionen, som dock är hårt styrd från partiledningen. Visst är det så att få motioner bifalls, men dom bidrar till att skapa uppmärksamhet. Jag valde därför att vara en av de tio, som skrev mest. Bara delvis är debattartikelskrivandet knutet till ens politiska roll. Antalet artiklar blev stort. Kvaliteten får andra ha åsikter om.

Nyligen fick jag brev från länsstyrelsen om att jag invalts som ersättare i landstingsfullmäktige. Jag hade alltså att ta ställning till huruvida jag ska fortsätta att ha synpunkter på en nästan obefintlig politisk styrning eller begära entledigande. Valet blev lätt. Även om jag kan ta åt mig av att en mycket bedrövlig budgetprocess, visserligen fortfarande är bedrövlig, men har ändrats en aning, är frågan på vilket sätt jag kan påverka mest. Jag har valt att inte gå tillbaka till landstingsfullmäktige utan påverka genom mina två föredrag Patientsäkerhet och Politisk styrning. Nästa tillfälle: Västervik onsdag kväll