onsdag 19 juni 2013

Vårdskador



Vårdskador för miljarder

Vårdskadorna kostar i ­Sverige runt 5 miljarder om året. Vi behöver politiker som tar patientsäkerhetsarbetet på allvar och patienter som ställer krav, skriver Harald Nordlund (FP).

Läs mer: DEBATT: Patientsäkerhet
De talar förbi varandra. De har olika bilder av verkligheten. Jag avser politikerna och professionen i landstingen.
Politiska före­trädares svar i fråga om överbeläggningar är att om man eliminerar vårdskadorna kan stora resurser frigöras och användas för fler vårdplatser. Professionen hävdar att det är ju personalens ansträngda situation, som i hög grad bidrar till att vårdskador uppstår. Båda torde ha rätt utan att komma överens.
Med vårdskada avses ”lidande, obehag, kroppslig eller psykisk skada, sjukdom eller död som orsakas av hälso- och sjukvården och som inte är en oundviklig konsekvens av patientens tillstånd”. Med patientsäkerhet menas i korthet skydd mot vårdskada. Det mest allvarliga med brister i patientsäkerhet är det lidande bristerna medför.
Vårdskadorna orsakar onödigt lidande och har beräknats kosta runt 5 miljarder kronor årligen. Patientsäkerheten måste därför användas som även ett viktigt politiskt styrmedel.
Man talar allt mer om vikten av att komma åt orsakerna till vårdskador och att förhindra att sådana uppstår. Men toleransen är fortfarande för stor och åtgärderna för få. Andra högriskverksamheter har en lägre toleransnivå än man har inom sjukvården.
Brister i patientsäkerheten är fortfarande ett problem inom sjukvården. För att vi ska kunna närma oss nollvisionen för vårdskador, det vill säga undvikbara skador, måste de tre aktörerna, Professionen, Patienterna och Politikerna var och en göra sitt, men också utgöra ett team.
Professionen strävar ständigt efter att göra vad som går, men vad gör man inom politiken för att skapa bättre förutsättningar för patienter och personal att undanröja hindren för en total patientsäkerhet?
Flera lagar styr patientsäkerhetsarbetet. Patientsäkerhetslagen, sjukvårdslagen och lag om patientnämnder är de tre viktigaste.
Nu behöver vi inte fler lagar. Vi behöver politiker som tar patientsäkerhetsarbetet på större allvar än för närvarande, och vi behöver hjälpa patienter till att våga och kunna ställa krav.
Hur har varje patient rekommenderats att, till exempel, förbereda sig, fråga om fortsatta vården och lära sig om läkemedlen? Hur har patienterna informerats om sina möjligheter att klaga? Patienten ska veta att den kan vända sig till antingen Socialstyrelsen eller länets patientnämnd.
Varje kommun och varje landsting är skyldiga att ha en patientnämnd. I de flesta län har kommunerna tecknat avtal med landstinget om gemensam nämnd. Dess främsta uppgifter är att hjälpa patienter att få den information de behöver för att kunna tillvarata sina intressen i sjukvården och att främja kontakter mellan patienter och vårdpersonal. Härtill kommer att patientnämnden ska vara en väckarklocka för andra politiska organ.
Vad politikerna måste inse är att patientsäkerheten är en politisk fråga. På varje sammanträde i landstingsstyrelsen och produktionsansvariga styrelser borde en punkt heta just ”patientsäkerheten”. I landstingsfullmäktige borde åtminstone två gånger per år debatteras patientsäkerhetsåtgärder i allmänhet, och vilka politiska beslut som krävs för att nå en förbättrad patientsäkerhet i synnerhet.
De årliga patientsäkerhetsberättelserna är ett utmärkt material att ha som underlag för tankeutbyte i landstingsfullmäktige. Varje vårdgivare (= utförare av vård) är skyldig att sammanställa en sådan berättelse senast första mars varje år enligt nya patientsäkerhetslagen. Ett tecken på ointresse är att i vissa landsting har berättelserna inte ens samlats in och sålunda inte behandlats politiskt. Berättelsen ska hållas tillgänglig ”för den som önskar ta del av den”, heter det. Men varför har inte alla fullmäktigeförsamlingar önskat det?
Politikerna borde också ständigt fråga sig hur man använder patentnämnden för att genom anmälningarna till denna ta reda på vad som krävs för att undvika upprepningar av begångna fel. Och, inte minst, organisationen måste anpassas till patienternas behov och perspektiv. Hur lätt är det att förstå att vissa politiker är beställarpolitiker och andra är utförarpolitiker?
Ska man envisas med att fortsätta att ”­beställa” sjukvård torde det enda rimliga vara att de politiska styrelserna för produktionen ersätts med professionella styrelser och att politiken koncentreras till landstingsfullmäktige och landstingsstyrelsen.
Här, landstingspolitiker, ligger utmaningarna för en förbättrad patientsäkerhet.
Harald Nordlundf d kommunalråd, riksdagsledamot och ledamot i landstingsfullmäktige (FP)
UNT 18/6 2013
Skicka en kommentar