onsdag 21 augusti 2013

Individperspektiv inom sjukvården

Under åren 1994 till 2007 var min artikel- och insändarproduktion troligen som störst. Antalet artiklar och insändare i UNT var 55.
I vilken mån verkligheten och/eller min syn har förändrats är intressant att reflektera över.

Den här artikeln var publicerad i UNT 16 juni 2001.

Även om viss del av debatten lever, kan konstateras att steg framåt har tagits. Vissa invändningar 2001 känns nu mossiga

Individperspektiv inom vården

Perssons uttalande om non-profit-företag är inget annat än försök att med fernissa laga eller dölja en spricka i rörelsen, skriver Harald Nordlund.

Blir en grupp, eller ett parti, tillräckligt stort visar det sig att motsättningarna inom gruppen eller partiet är minst lika stora som mellan två grupper - eller partier. Inom socialdemokratin och fackföreningsrörelsen visar detta sig numera regelmässigt.

Förtydligande

Helt nyligen sade sig statsministern villig att acceptera, vad han kallade non-profitföretag som aktörer och utförare inom vården och omsorgen. Jag skulle gärna se ett förtydligande från Göran Persson om vad, och vilka, han menar uppfyller detta non-profitkriterium.

Så kom Kommunals styrelse och lade ett betydligt mer långtgående förslag till sin kongress. Då förbundet organiserar flertalet arbetstagare på det berörda området, är detta egentligen bara en konsekvens av den rådande verkligheten, vilket också medgavs av förbundets andre ordförande, Lars Åke Almqvist, i tv:s morgonsändning den 31 maj.

Många av förbundets medlemmar som bytt arbetsgivare hade förklarat sig mycket nöjda med bytet.

Kongressombudet Karin Liljestrand från Norrbotten, som deltog i samma sändning, såg detta som hon kallade privatisering som ett förhatligt systemskifte och ett hot mot förbundet som inte lyckats rekrytera medlemmar inom den privata sektorn.

Kongressen sade givetvis nej till förslaget, inte helt oväntat och av rent ideologiska skäl. Kompromissen blev återremiss, rådslag under ett års tid och eventuellt ett nytt, och måhända mer politiskt korrekt, förslag.

Vill ej förstå

Man kan ju fråga sig om Kommunal, utöver förbundsstyrelsen, har insett eller ens velat förstå vad konkurrensutsättning och därmed flera aktörer inom vårdens och omsorgens områden kan tillföra.

Man tror inte på att politiken, välfärdens styrmekanism, ska förmå sätta taxor och fastställa regelverk för de privata liksom för de offentliga alternativen.

Man hävdar bestämt att vårdtagarnas plånböcker kommer att väga tyngre än den gemensamma skattefinansieringen av verksamheterna. Man bortser från den terräng man befinner sig i och litar helt på den egna kartan. Med risk för att bli övertydlig vill jag framhålla: Vård kostar ungefär lika mycket oberoende av vem som utför den och det finns minst lika stora skillnader mellan kostnaderna i offentlig verksamhet som det finns mellan den ena och den andra privata utföraren.

Det är dessutom uppenbart att den offentligt utförda vården och omsorgen inte ensam kommer att kunna möta den äldreboom vi får om ett tiotal år. Det behövs fler aktörer och det är klokare att identifiera morgondagens problem i dag i stället för att möta dagens bekymmer med föråldrade lösningar.

Bakläxa

Bortsett från hur slipstenarna nu ska dras inom rörelsens båda grenar kan vi bara konstatera att både statsministern och Kommunals förbundsstyrelse fått bakläxa av sina egna ideologiska traditionalister.

Nu gäller för dem att hitta vägar tillbaka till den enighet som förväntas vara deras kännetecken. Det är inte min sak att analysera vilka vägar de kan komma att välja, men jag ser en tydlig skiljelinje mellan deras gemensamma syn och mitt sätt att se på saken.

Både Persson och Kommunal sitter nämligen fast i en organisatorisk syn som ser mer till formerna för utförandet, än till att tant Elsa och morbror Hugo ska få en bra vård och en trygg ålderdom. Det ter sig svårt att förena kollektivistiska åskådningar med ett individperspektiv men det är, enligt min mening, nödvändigt i vårdsituationen - utgångspunkten måste vara den enskilde vårdtagarens.

För denne spelar det sannolikt ingen större roll vilken väg personalens avlöningspengar tagit ner i deras plånböcker eller vem som äger vad av den utrustning som behövs, bara vården är bra och finansierad skattevägen.

Ekonomisk balans

Göran Perssons tankar om non-profit-företag kräver ett förtydligande av honom själv. Jag menar att ett företag i ekonomisk balans som kan förutse sina kostnader kan vara bättre än en kommunal institution som kan drabbas av till exempel kraftiga hyres- eller prishöjningar genom politiska beslut inom den egna organisationen.

Ett icke vinstkrävande företag, liksom en stiftelse eller ett kooperativ, omfattas inte av lagen om offentlig upphandling. Följden kan bli att företaget också vid ett nollresultat kan ha genererat vinster någon annanstans. Det är således knappast verksamhetens organisatoriska form som är avgörande, utan den offentliga finansieringen som i sin tur legitimerar uppföljning, utvärdering och ett utkrävande av ansvar - i förekommande fall. Perssons uttalande om non-profit-företag är inget annat än försök att med fernissa laga eller dölja en spricka i rörelsen.

Misstroende

Den socialdemokratiska attityden innehåller ett misstroende mot all vård som inte utförs i egen, offentlig regi. Förståelsen för att det faktiskt finns misstro mot politisk detaljstyrning på bekostnad av individers, vårdtagares, egna önskemål och behov finns inte. Det är där skiljelinjen mellan den socialdemokratiska och den socialliberala synen går.

Det envisa fasthållandet vid en skiljelinje mellan privat och offentlig vård och omsorg finns inom och går tvärs igenom socialdemokratin. Det är synsättet som måste förändras, Plånboksfrågan - den offentliga finansieringen - kan vi komma överens om.

-

Harald Nordlund

Riksdagsledamot (fp)
Skicka en kommentar