Lagen om "Ut och gå"

Inför nya kvalitetsgarantier för de äldsta. Äntligen, utropar jag. Folkpartiet vill lagstifta om något som borde vara en självklarhet utan lagstiftning.
Inför en "Ut och gå-garanti". Den som bor på ett äldreboende ska ha rätt, om man själv vill, att få komma ut minst en gång varje dag.Inför en "välja mat-garanti". Äldre ska ha rätt att välja mellan olika maträtter, precis som alla vi andra. Inte bara få en tallrik serverad med det som kommunen bestämt.

Dessutom vill Folkpartiet att den omvalda alliansregeringen under nästa mandatperiod lagstiftar om en garanti för äldre som vill bo ihop hela livet.

Om den ene i ett äktenskap måste flytta in på ett äldreboende för att vårdbehoven är stora, så finns det en del kommuner som erbjuder partnern att följa med, om de själva vill. Men i alltför många kommuner tillåter man att bara den med vårdbehov får flytta. Har man levt ihop i ett helt liv ska man ha rätt att få bo ihop också de sista åren.

Nu är det upp till kommuner, men även landsting att leva upp till lagarna om sådana blir verklighet. För det är ju inte ovilja hos personal som gör att äldre inte får komma ut och gå. Det är i många fall en resursfråga. Lagarna kommer, utgår jag ifrån, att följas av pengar för att möjliggöra efterlevnad.
Men vad är det som är fel när vi ska behöva lagstifta om självklarheter? Och i vilken grad förändrar lagar attityder? För det här handlar om attityder till människor, som uppnått en viss ålder. Kanske är det så att lagstiftning, ja, kanske bara förslag om lagstiftning bidrar till att vi börjar fundera. Dock talar diskrimineringslagstiftningen ett annat språk. Diskrimineringen på grund av ålder tycks fortsätta som förut.
Det finns alltid utmaningar för oss socialliberaler.