Besluten fattas av ett fåtal

Alla partier har med jämna mellanrum sina högsta beslutande organ samlade. Hos S kallas det kongress, hos FP landsmöte, hos M stämma o.s.v. Det är här partiernas politik läggs fast. Eller....? Inför dessa händelser får medlemmarna skriva och skicka in sina förslag. som behandlas av partistyrelse, av utskott och slutligen av det högsta organet. Flera timmar ägnas debatt om, till exempel, freds- och ickevåldspolitik.

Vad händer sedan med besluten? En och annan motion skrivs i riksdag, kommunfullmäktige och landstingsfullmäktige. Ett partis valrörelse är väl då det tillfälle då partierna speglar och driver de frågor högsta beslutande organet bestämt? Nja, nu gäller det att till varje pris få rubriker och samråd finns inte tid för. Utspelen haglar. Fler soldater och hårdare tag. Men inte var det väl detta högsta beslutande organet sa? Besluten tas av några få och de många anpassar sig.

Hur kommer det sig att vi är beredda att ägna många timmar åt att behandla och debattera frågor, ibland ganska hett, vid kongresser och landsmöten och sedan lydigt sluter upp bakom utspel, som är förankrade hos endast en handfull människor. Hur kommer det sig att vi villigt går ut och pläderar för valmanifest, som vi inte deltagit i utformningen av. Svaret är att i en representativ demokrati måste det vara så. Det kan inte fungera om man alltid ska ha omfattande samråd. Och med det svaret nöjer vi oss. Men är det kanske så att i en tid med ständiga kompromisser i allianser blir det alltför besvärligt att förankra. Ett par personer fattar beslut och får med sig sin grupp; vi kan inte spräcka alliansen. Tydligt exempel är ett parti som ofta benämns som ett miljöparti och markerar detta i det högsta beslutande organet, men som i praktiken för en annan politik. Men det finns andra och lika tydliga exempel.
En del av förklaringen torde vara att politikens innehåll kraftigt minskat i betydelse och att huvudsyftet är att nå makten. Men makten är väl förutsättning för att få genomslag för en politik? Inte självklart. Om man först säljer ut sin politik och därefter når makten är den ju inte mycket värd. Då kan kamp för vad man tror på bli mer framgångsrik i opposition.
Nu ska vi ut och marknadsföra politiker, som står för en socialliberal politik, politiker, som kan erkänna fel, politiker, som vill nå makten för att kunna få genomslag för sin politik. Dom är inte många, men dom finns.
Intressant är också att några få i ett annat parti kan ställa krav på personer, som ska representera partiet. Minns förra valet då en person, obekväm för det andra partiet, i ett sammanhang manövrerades bort. "Vi kan inte ha personer, som ibland tycker som motståndarna".