Försvagad solidarisk politik

En man vid namn Max Eastman lär ha sagt: ”Jag ska bli ekonomiskt oberoende om jag så ska behöva låna varenda cent.”
Visst kan lånade pengar medverka till ekonomiskt oberoende. Om de lånade pengarna används för att generera arbete, som sedan ger inkomst. Man inte alla kan eller vill bli företagare. Vi måste ha en politik, som uppmuntrar företagande, men som också tar ansvar för att alla har en dräglig tillvaro. Alltså en välfärdspolitik.

Välfärdspolitiken ska omfatta alla, den ska vara generell. Den innebär inte, som en del påstår, att vi betalar in skatter, som vi sedan får tillbaka i form av bidrag och tjänster. Alltså en rundgång. Vi får ju del av insatserna när behovet uppstår och som en följd av att inkomst av olika skäl inte finns. Dessutom får vi del av vissa tjänster, t.ex. skola och sjukvård oberoende av inkomst. En tredje form är inkomstprövning av förmåner, t.ex. socialbidrag. Denna tredje form leder dock i en del fall till inte önskvärda effekter, t.ex. när vid ökad inkomst bidragen minskar och det lönar sig dåligt att arbeta. Visst kan man komma åt detta problem genom att ta mindre hänsyn till inkomst. Dock är detta till störst fördel för de som har bäst ekonomi.
Den viktiga avvägningen måste ske så att det lönar sig att arbeta och lönar sig att driva företag, förutsättningar för positiv utveckling av välfärden, samtidigt som vi tar solidariskt ansvar för de människor som av olika skäl är i behov av stöd. Eller med andra ord: vi behöver en socialliberal politik.

Jag är orolig för att den socialliberala bevakningen inom regeringen är kraftigt försvagad. Vi behöver få en socialliberal rörelse, som har solidaritet högt på dagordningen