Vår märkliga syn på ålder

I den äldrepolitiska debatten handlar det mesta om den utmaning som ligger i de demografiska förändringarna. Antalet personer över 65 år var år 2000 1 539 000. År 2030 har antalet ökat till 2 253 000. Visst ligger här en stor utmaning, men också stora möjligheter. Möjligheterna handlar om den resurs äldre personer kan utgöra i både arbetsliv och samhällsliv. Utmaningarna, i första hand vård och boende, kommer jag att ha synpunkter på i en särskild artikel.

I kommunalvalen 2002 var andelen valbara 18 – 21-åringar, av samtliga valbara, sex procent. Valda blev en procent av samtliga valbara. Åldrarna 22-36 år var 26 procent av de valbara. Valda blev 13 procent. För åldrarna över 65 år var motsvarande siffror 22 respektive åtta procent. Mönstret är detsamma för landstings – och riksdagsvalen. Bakom detta mönster ligger djupt rotade åldersnormer.

Demokratin behöver fördjupas. Fördjupningen av demokratin måste handla om att utveckla inflytandet och delaktigheten i lokalsamhället och om att riva åldersbarriärer. Genom att föra individer till en viss grupp med vissa karaktäristika, s.k. stigmatisering, riskerar dessa individer att diskrimineras. Diskrimineringen tar sig uttryck i särbehandling, i fråga om äldre s.k. ageism eller på svenska ålderism. Men inte finns det en stereotyp ”gammal människa”, en stereotyp ”medelålders människa” eller en stereotyp ”ung människa”. Äldrepolitik är förvisso en angelägenhet för äldre människor men i lika hög grad för yngre.

Tanke – och meningsutbytet mellan generationer saknas i dag. Partierna måste upphöra att dela in människor i kategorier. Bygg upp kunskaper och former för möten över generationsgränser. Vi behöver en äldrepolitik men också en yngrepolitik som ska ha som huvudsyfte att avskaffa behovet av en äldre – respektive yngrepolitik.