"Småpartier tar chansen"

I partiledardebatten i förrgår noterade jag flera, för mig, intressanta inslag. På oppositionssidan fortsätter, mycket förvånande, Jonas Sjöstedt att vara ganska tam. Jag trodde han skulle åstadkomma en nytändning för Vänsterpartiet. Inte för att politiken skulle förändras, men som en följd av att han skulle stå för en ny sorts ledartyp, där intellektuell skärpa kombinerades med ödmjukhet och vänlig framtoning. Så har det ännu inte blivit. Han ger intryck av irritation över nå´t som liknar: ""varför-lyssnar ni inte på mig?
Annie Lööf var bättre än någonsin. Kanske säger inte så väldigt mycket, men ser ut som om hon börjar ta för sig. Klarar Centern dessutom av att utmejsla en tydlig egen profil kan det bli nästa vals överraskning. Men det kräver, inte minst, att det blir mer offensivt, inte bara i retoriken, i miljöpolitiken.
En överraskning för mig var Mikael Damberg. Bra ton i debatten. Dock lyser igenom att Socialdemokraterna fortfarande söker efter en förlorad eller en ny politik. En del anseratt det är bråttom. Det tror inte jag. Man kan fortsätta att ta vara på ett högt förtroende för sin ledare; ett förtroende, som kan vara länge ännu, åtminstone så länge han inte säger någonting. Långsiktigt hållbart är detta dock inte. Lyckas han, som strategin nu tycks vara, att formulera en sociallibaral politik för framtiden och lämna de utnötta gammelsossespåren, kan framgången komma i valet 2014.

Här har Folkpartiet både en tillgång och en svår utmaning. Att andra formulerar en ideologi kan vara till hjälp, dels för att kunna tydliggöra vissa avvikelser, dels för att öka trycket i opinionsbildningen för idéerna. Men man måste vara med i formulerandet. Här har Socialdemokraterna just nu, trots otydligheten från deras sida, ett visst försprång. Jan Björklund har inga svårigheter med tydligheten. I det avseendet var han bäst i klassen. Men tilltalas väljarna av budskapet. Jag saknade socialliberala markeringar. Det är oroande att allt fler talar om partiet som ett högerparti. Vi som vill se en borgerlig vänster, oroas av misstanken att vid lämplig tidpunkt före valet kommer "det nya arbetarpartiet" Moderaterna att sedan man fått genomslag för talet om en stark stat utropa sig som just den borgerliga vänstern och därmed förstärka Folkpartiets positionering på högerkanten. Låt vara att Moderaternas politik till stora delar är densamma som den varit och i realiteten en högerpolitik, men förpackad på ett nytt sätt. Hur länge håller detta? Genom att då och då byta etikett kan det mycket väl hålla över nästa val men inte särskilt mycket längre.

Jag gillar personen Göran Hägglund. Hans största problem ser ut att vara att han tvingas marknadsföra en politik, som han inte tror på. Det håller inte. Jag blir inte förvånad om han i god tid före nästa val lämnar sin post.

"Småpartier tar chansen", läste jag i går. Ja, men chansen till vad. Att höras, ja. Men profilering, knappast. Men vi får se. Den som har störst chans att lyckas är Jan Björklund. Men högerspåret måste lämnas