Harald
Nordlund är kritisk till förslaget att Liberalerna så tydligt ska
gå till val på att bilda en borgerlig regering.
Foto:
Privat/Henrik Montgomery/TT
Varför
vill Liberalerna liera
sig med högern?
Liberalerna
borde gå till val som ett självständigt och socialliberalt parti,
skriver Harald Nordlund.
SVERIGE 25
MARS 2021 05:30
Det
här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna.
”Inte bara med sin
egen politik, utan också med ett gemensamt erbjudande om en ny start
för Sverige med de av dessa tre borgerliga partier som vill göra
detta tillsammans med oss”. Här avses Moderaterna,
Kristdemokraterna och Centern.
Detta är en kort
beskrivning av vägen framåt, som den skisseras av Liberalerna.
Partiet tydliggör också sin avsikt att hålla fast vid den så
kallade Januariöverenskommelsen. Den nya positionsbestämningen är
partistyrelsens och man meddelar att den kommer att antas på
partirådet 28 mars. Beslutet i partistyrelsen fattades med knapp
majoritet.
Partistyrelsen vill
inte att partiet ska söka samarbete efter nästa val med nu sittande
regeringspartier. Man utesluter också att ingå i en regering
tillsammans med Sverigedemokraterna. Dock kan man tänka sig att i
sakfrågor förhandla med SD, vilket uttrycks i formuleringen ”söka
samsyn med riksdagens alla partier”.
När Liberalerna nu
ska hitta sin riktiga plattform finns, enligt mediebilden, två
grupper med olika uppfattning om i vilken riktning man ska gå. Ena
gruppen, företrädd av partistyrelsens majoritet, vill nu uttala en
vilja att återskapa den tidigare Alliansen och kan tänka sig att
förhandla med Sverigedemokraterna. Andra gruppen vill inför
kommande val betona partiets självständighet.
I åsiktsskillnaden
ligger inte bara frågan om vägval utan även en skillnad i synen på
partiernas roller. Ena gruppen tycks se röstantal och makten som
primära mål, medan den andra gruppen tycks se genomslaget för den
egna ideologin som huvudmål. Det ligger i de två sidornas åsikter
dessutom en stor diskrepans ur demokratisk aspekt. Att markera
tillhörigheten till en allians innebär en förklaring om att i
stora delar tillsammans företräda en gemensam politik. En
förklaring om att i alliansen ingående partier är i allt
väsentligt eniga. Detta är en mediebild.
Mediebilden kanske är
osann, kanske sann. Dock beskriver bilden olika syn på ett partis
mål; samla så många röster som möjligt respektive att utgöra
hemvist för de människor, som delar partiets ideologiska syn, det
som utgör motivet för dess existens. Men, om ett partis
övergripande mål ska vara att samla röster, hur ska det kunna ske
om man säger sig ha samma syn som flera andra partier?
Jag tror att Bertil
Ohlin nu vänder sig i graven. Det var inte det som nu är på väg
att hända han avsåg när han formulerade och beskrev
socialliberalismen. Jag tror också att Bengt Westerberg våndas.
Båda har i sina berättelser om socialliberalismen dragit gränser
mot både höger och vänster. Båda har betonat respekten för den
enskildes rätt och frihet, människans behov av ett socialt
sammanhang, generell välfärd med ett relativt högt skattetryck,
en välfärdsstat med höga skatter och standardtrygghet,
minskad ekonomisk ojämlikhet, och internationell solidaritet. Det
handlar om social och ekonomisk hållbarhet.
Inom
socialliberalismen utgör även strävan efter ekologisk hållbarhet
och fredsskapande insatser viktiga byggstenar.
Liberalerna måste nu
åstadkomma en beskrivning av en socialliberal plattform, hålla fast
vid ingånget avtal och bedriva en självständig valrörelse utan
alliansbindning. Regeringsbildning är en annan fråga, som handlar
om huruvida koalition med starkt inslag av socialliberalism är
möjlig. Detta står i stark kontrast till att ingå något slag av
alliansbildning med högerpartier.
Större fråga än
den om partiets ideologiska hemvist finns knappast. Beslutet om
Liberalernas vägval måste därför fattas av dess högsta
beslutande organ, landsmötet.
Harald
Nordlund, fd riksdagsledamot och kommunalråd (dåvarande FP)