Artikel från 2023:
Skolan är kommunernas ansvar. Nja, det är inte riktigt sant. Eller, rättare sagt, det är långt ifrån sant.
Staten har ett stort och övergripande ansvar genom att den har att bevaka och se till att lagstiftningen efterlevs, till exempel, att skolan är jämlik.
Den svenska skoldebatten är märklig på flera sätt. Som jag här försöker visa, har staten ett mycket stort ansvar för skolan, för kvalitet, jämlikhet m.m. Debatten ger emellertid ett intryck av att staten inte har något ansvar alls. ”Förstatliga skolan!”, hörs från visst politiskt håll. De som står för detta utrop vet naturligtvis att den i flera avseenden är statlig. Varför används då utropet på det sätt, som görs? Sannolikt för att utnyttja en okunnighet, hos många av oss medborgare, om att staten har det ansvar man vill ge den. Och sannolikt för att man på statlig nivå inte vet hur man ska ta sitt ansvar.
Skollagen medger andra än kommuner att starta och driva skolor, förskolor och fritidshem. ”Enskilda får efter ansökan godkännas som huvudmän för förskola, förskoleklass, grundskola, grundsärskola, gymnasieskola, gymnasiesärskola och fritidshem” (Skollagen) ”Friskolor följer samma skollag och läroplaner som kommunala skolor, är skattefinansierade med skolpeng och får inte ta ut avgifter. Vissa fristående grundskolor justerar timplanen inom ramen för skollagen eller använder timplanens tid för “skolans val” för egen profilering genom att lägga utökad tid i ett eller flera ämnen.” (Skollagen). De flesta friskolor har en allmän inriktning, det vill säga att de har varken en konfessionell inriktning eller tillämpar waldorfpedagogik. Många friskolehuvudmän har dock en egen profil som syftar till att framhäva just vad de är bra på eller deras egna arbetssätt, för att erbjuda alternativ till den mer eller mindre enhetliga kommunala skolan. Därför kan man säga att friskolehuvudmän verkar i olika nischer. Skollagen innehåller även
bestämmelser om tillsyn, statlig kvalitetsgranskning och nationell uppföljning av skolväsendet och andra utbildningar. Ansökan om godkännande för att starta eller utöka en friskola görs hos Skolinspektionen. Ansökan ska innehålla de uppgifter som krävs för att visa att det finns ett tillräckligt elevunderlag för skolan i förhållande till det antal platser som söks. Ansökan ska också visa hur elevantalet är tänkt att öka, att intäkterna, skolpengen, täcker kostnaderna för verksamheten, att erforderligt antal lärare kommer att anställas, storleken på övrig personal, liksom att beskriva lokaler och undervisningsmaterial. Huvudmannen måste visa att de har en långsiktigt hållbar ekonomi och hur verksamheten ska drivas i förhållande till de gällande styrdokumenten.
Det mest märkliga med systemet är att det är ett skolsystem vid sidan om. Kommunerna kan i praktiken inte hindra start av en friskola, som staten genom Skolinspektionen har godkänt. Inte heller över tillsynen av skolorna har kommunerna totala ansvaret. Härigenom har, har det visat sig, problem med granskningen av kvaliteten och med ibland oskäliga vinstuttag uppstått.
Förutom den organisatoriskt svårförklarliga konstruktionen för friskolor är att det som är offentligt, solidariskt ansvar ska få utföras av bolag med vinst som ett överordnat mål.
Staten styr huvudsakligen med lagar genom statliga verk och myndigheter. De brister, som finns, bottnar sällan i brist på lagstiftning och inte heller i brist på statliga organ. Staten har helt enkelt inte skaffat sig de verktyg, som behövs för att bygga det man skissat. Med andra ord: man vet inte hur man ska få efterlevnad av de lagar man stiftat. Det är här åtgärder bör sättas in, inte på förledande prat om förstatligande av det som redan är statligt ansvar.
Friskolesystemet måste avskaffas, av skäl, som här har nämnts. Det innebär inte att ingen annan än kommun bör få bedriva skolverksamhet. Det måste emellertid vara upp till kommunerna att självständigt besluta om huruvida man vill köpa skoltjänster av extern utförare och att teckna avtal om upphandlingen. Kommunerna är vana vid upphandlingar. Vid köp av tjänster såsom skoltjänster är skillnaden att avtalsskrivandet är härvid mer komplicerat (t.ex. i fråga om att formulera kvalitetskrav), liksom att finna metoder för uppföljning och ansvarsutkrävande.
Skolan är ett gemensamt ansvar liksom, till exempel, sjukvården och äldreomsorgen. Vi måste förhindra att detta ansvar mer och mer flyttas till en marknad. Ansvaret ska vara den offentliga sektorns. Men ansvaret får inte gälla enbart i teorin utan måste tas i praktiken, där den stora syndaren är staten.
Harald Nordlund
f.d. riksdagsledamot och kommunalråd
