Jag är osäker på om man får göra så här. Såg en artikel i Norrbottens-Kuriren. Den är så bra, så angelägen och skrämmande. Därför har jag tagit risken och klippt in den här.
"Nästa kärnkraftsolycka
kan mycket väl drabba dig. Oavsett var i Sverige du bor, kommer du
att vara helt beroende av vilka resurser myndigheterna sätter in i
räddningsarbetet. Men sanningen är att bara två av kommunerna i
Sveriges tre kärnkraftslän har beredskap att möta ett
kärnkraftshaveri.
Riksrevisionen har
tidigare riktat allvarlig kritik mot kommunerna för deras dåliga
beredskap. För att samla information till vår bok Kärnkraft –
himmel och helvete gjorde vi i november 2013 en genomgång av
samtliga risk- och sårbarhetsanalyser i de tre kärnkraftslänen
Uppsala (Forsmark), Kalmar (Oskarshamn) och Halland (Ringhals).
Resultatet är
skrämmande. Risken för en kärnkraftsolycka analyseras över huvud
taget inte i 24 kommuners risk- och sårbarhetsanalyser. Än mindre
nämns vilka räddningsresurser som kommunerna måste ha och hur
resurserna ska användas.
Ändå är lagen i
det här fallet kristallklar: Kommuner och landsting har skyldighet
att analysera händelser och åtgärder. Resultatet ska värderas och
sammanställas i en risk- och sårbarhetsanalys.
Hur ska vi tolka det
som händer i Sverige i dag? Vi har besökt samebyar och vi har talat
med jägare, bärplockare och ”vanliga” människor längs med det
geografiska bälte där nedfallet efter olyckan i Tjernobyl var som
störst. Än i dag tvingas samebyar kontrollera strålningshalten i
renköttet, i vissa fall sker fortfarande nödslakt och stödutfodring
av renar, svampskogar är förgiftade, rådjur så strålningsskadade
att köttet är oätligt och jägare helkroppsscannas år efter år –
något som beräknas pågå åtminstone tio år till – för att
myndigheterna ska ha en tydlig bild av strålningens utbredning.
Vi har också
intervjuat forskare såväl i Japan, Ukraina och Vitryssland som i
Sverige. Vi har talat med experter i FN och EU och vi har diskuterat
med fristående forskare och ställt denna fråga till alla:
Hur är det möjligt
att världens främsta experter utifrån samma grundmaterial kan nå
så diametralt motsatta resultat?
För bland
förespråkarna för kärnkraft finns några av de absolut främsta
forskarna. Det är briljanta hjärnor med lösningen av världens
energiproblem som sitt mål.
Bland motståndarna
finns också några av världens bästa forskare. Med lika stor
briljans och med exakt samma faktaunderlag, inhämtat från
katastroferna i Harrisburg, Tjernobyl, Fukushima och Sellafield,
levererar de argument mot kärnkraft.
Ett tydligt exempel
är skillnaderna i tolkningen av hur många som har dött efter
kärnkraftsolyckan i Tjernobyl. Här pendlar uppgifterna mellan
985.000 döda (forskare i Ukraina och Vitryssland) och 28 (FNs
atomenergiorgan IAEA).
När vi frågade
Hans Blix, tidigare generaldirektör för IAEA, hur detta är
möjligt, svarade han så här:
- Det är en
intressant psykologisk fråga. Varför finns det så hårda
bindningar kring det här? Min teori är att strålning är något
som människor är rädda för. Våra sinnen är konstruerade för
att uppmärksamma om det smäller, om vi känner värme, gör oss
illa. Men strålning är en fara som man inte kan se. Vi är
inställda på att vara oroliga för sådant.
Den politiserade
forskningen och den motsägelsefulla rapporteringen har fått EU att
sätta ner foten. Kommissionen har nyligen godkänt en oberoende
långtidsstudie, ARCH (Agenda for Research on Chernobyl Health), för
att en gång för alla få fram fakta om vad som hänt efter
specifikt Tjernobylolyckan. Beslutet är en svidande kritik mot FN:s
atomenergiorgan IAEA och Världshälsoorganisationen, WHO, som under
alla år starkt ifrågasatts för ensidig och ofullständig belysning
av följderna efter kärnkraftskatastrofen.
I vår bok har vi
haft ambitionen att hålla oss så neutrala som möjligt och att
redovisa ståndpunkter från båda sidor. Det är därför vi bett
två av de främsta förespråkarna för och emot kärnkraft att
inleda boken: Tilman Ruff, Australien, ordförande för
Internationella läkare mot kärnvapen som fick Nobels fredspris
1985, och Hans Blix.
De säger kloka
saker men de förstår inte varandra.
Vi har ett råd till
våra politiker: Besök forskare och drabbade i Fukushima län,
träffa forskarna i Vitryssland och Ukraina, tala med samerna i
Sverige, sätt er in i EU:s nya undersökning. Hur ska ni annars
kunna ta ansvar för de energibeslut som kommer att påverka framtida
generationer?
Gösta Elmquist,
fristående
journalist och författare, som följt kärnkraftsfrågan sedan
olyckan i Fukushima 2011.
Bo Levin,
fristående
journalist och författare, som bevakat kärnkraftsfrågan sedan
olyckan i Tjernobyl 1986"