En reviderad version av den här artikeln publicerades på UNT - webben i går.
Omorganisationer
inom offentlig sektor är ofta föranledda av problem, som
sammanhänger med brister i ledning och styrning.
Många små kommuner
med svagt skatteunderlag ledde fram till de kommunsammanläggningar,
avslutade i början av 70-talet, som gett oss, i stort sett,
nuvarande kommunindelning.
Cirka tio år senare
infördes i några kommuner kommundelsnämnder, som fick ansvar för
skola. hemtjänst och äldreboenden, förskola och viss
kulturverksamhet. Målet var att skapa närdemokrati.
Några år senare
började styrningsformen, en tvåpartsstyrning, som benämns beställa
– utföra, införas i många kommuner och landsting. Tydligare
åtskillnad mellan politiken och utförandet skulle åstadkommas.
Beställarnämnder uttrycker i avtal politiska krav på, i första
hand, kvalitet, verksamhetens omfattning och ekonomisk ersättning i
avtal med utförarnämnder och externa utförare. Den teoretiska
grunden kan vi finna i det kommunala ekonomisystem, i vilket budgeten
är uppdelad i ansvar och ändamål.
Nu hörs i den
politiska debatten allt oftare förslag såsom: låt staten ta över
även driften av landets skolor, låt staten ta hela ansvaret för
sjukvården och lägg ner landstingen.
I Sverige lever vi
under tre beslutsnivåer, Europeiska unionen, staten och
landsting/regioner/ regionkommuner/kommuner. Landsting
och regioner är inte i någon fråga överordnade kommunerna; därför
tre nivåer.
Europeiska
unionen bildades som en freds- och miljöorganisation.
Organisationen ägnar sig emellertid åt allt fler frågor. Detta
tillsammans med att de politiska beslutsfattarna befinner sig långt
från medborgarna, inte bara geografiskt, har medfört ett
demokratiunderskott.
Staten har,
genom riksdagen, ensam ansvar för lagstiftning, utfärdande av
förordningar och kontroll av dessas efterlevnad. Effektiviteten kan
sägas vara hög när det gäller att åstadkomma styrning i teorin
men mycket låg i praktiken. Det illustreras tydligt med den
bristande likvärdigheten på skolområdet. Men inom även sjukvården
finns vad många anser vara oacceptabla skillnader mellan olika delar
av landet. Staten har ansvaret, men har inte lyckats leva upp till
det.
Staten har regionala
kontor i varje län i form av länsstyrelser. Dessa framstår mer som
fristående myndigheter och mindre som de regionala statliga kontor
de ska vara. Härtill torde den ålderdomliga ordningen med
landshövdingar bidra starkt.
Landsting,
regioner och regionkommuner har ansvar för sjukvården, utom,
vanligtvis, hemsjukvård, vissa tillfälliga sjukvårdsinsatser, som
inte kräver läkarbedömning, allmän omvårdnad och
vardagsrehabilitering, för vilka ansvaret åvilar kommunerna. Region
är område, som bildas vid sammanläggning av flera län.
Regionkommun är benämning
på landsting som övertagit vissa uppgifter, som statliga
myndigheter, främst länsstyrelserna, i dag sköter. Regionkommuner
och regioner har konstitutionellt sett samma ställning som
landstingen.
Styrningen av
landstingen uppvisar stora problem. Vi har direktval till dessa i
form av landstingsval; dock visar både verkligheten och
statsvetenskaplig forskning att den politiska styrningen är nästan
obefintlig. Politisk styrning innebär, i korthet, tydliggörande för
verksamheten den politiska viljan och förverkligandet av denna.
Något som saknas i
mångfalden av utredningar är belysningen av problemet att vissa
verksamheter inom offentlig sektor behöver planeras inom geografiska
områden, som inte följer uppritade gränser och som från tid till
annan behöver ändras. Främst gäller detta sjukvården och
kollektivtrafiken.
Förutom landstinget
är Regionförbundet, i
vårt län, en viktig aktör. Regionförbundet ska, i första hand,
utarbeta och fastställa en strategi för länets utveckling.
Förbundet är alltför okänt bland medborgarna och detta
tillsammans med att styrelsen består av, från kommunerna och
landstinget indirekt valda politiker, innebär att konstruktionen är
ur demokratisk synpunkt tveksam. Landstingets kostnader är cirka
23,6 miljoner kronor per år.
Härtill kommer ett antal samverkansorganisationer, till exempel,
Mälardalsrådet och olika förbund på luftvårds- och
vattenvårdsområdet. Sådana organ fyller funktionerna att vara
mötesplatser och att vara expertgrupper, som är till stöd för
beslutsfattarna i landstinget och kommunerna. Mälardalsrådet är en
förening med 56 kommuner och fem landsting som medlemmar. Någon
beslutandefunktion finns inte. Rådet har spelat och spelar en viktig
roll i infrastrukturfrågor, men ger i övrigt få avtryck.
Kostnaderna för Uppsala läns landsting uppgår till cirka 570 tusen
kronor per år.
Kommunerna har
visat sig vara den del av offentlig sektor, som bäst uppfyller krav
på demokrati och effektivitet, trots ibland stora brister även där.
Rimligt vore att se kommunerna som den naturliga arenan för all
offentlig verksamhet. De sektorer för vilka samverkan mellan flera
kommuner är nödvändig och vid tidpunkter när behov av nya
samverkansområden uppstår måste staten ges ansvaret att besluta om
indelning i sådana områden. En samverkansregion för
sjukvården torde i få fall få samma geografiska omfattning som en
dito för kollektivtrafik.
Staten måste alltså
koncentrera sig på att få genomslag för lagar och förordningar,
och på att skapa samverkansregioner på områdena specialistsjukvård
och kollektivtrafik. En kommunreform där kommunerna blir ansvariga
för offentligt finansierad verksamhet, där antalet kommuner minskas
radikalt och där kommunernas storlek följaktligen ökas är central
i en kommande anpassning av styrning av svensk välfärd.