Fyra företrädare för alliansen i Uppsala kommun skriver 17/1 på UNT Debatt om vad man anser vara försämringar av kvaliteten inom vård av och omsorg av äldre personer. Kvartetten använder vissa begrepp med en innebörd som inte är den vanliga.
Man beskriver ett förhållande där kommunen avstår från att teckna avtal med extern utförare som kommunalisering. Man benämner externa utförare leverantörer, och man får läsaren att tro att en nämnd fortfarande beställer av egna producenter när det handlar om uppdrag till egna förvaltningar.
Det är ju den förändringen man ville åstadkomma med att gå ifrån styrsystemet beställa–utföra. Vidare hävdas att leverantörer (man menar externa utförare) bidrar till att minska kommunens investeringsbehov. Kostnader för investeringar ingår emellertid i driftkostnaden oberoende av vem som utför.
Kanske mest allvarligt är att skribenterna ser köp av tjänster från företag som en del av näringslivspolitiken.
En viktig kommunal uppgift är att skapa så goda förutsättningar som möjligt för näringslivet. Något helt annat är kommunens ansvar att tillhandahålla välfärdstjänster. Vid eventuella köp av tjänster från företag ska kommunen ha medborgarnas bästa för ögonen. I det närmaste regelmässigt, skriver man, reserverar sig kvartetten och dess partikamrater mot beslut att inte upphandla. Oberoende av vad som gagnar Uppsalaborna bäst?
Kommunen är en solidaritetsorganisation. Solidaritet med människor, som lämnat arbetslivet, äldre, pensionärer, åldersrika, benämningarna varierar, kan anses handla om följande:
Riva ålderstrappan och åldersbarriärer
Förändra attityder
Friskvård inklusive aktivt åldrande
Vård och omsorg.
Fler människor lever och mår bra allt längre. Att tala om ålder och äldre blir allt mindre relevant. Politiken måste därför inriktas på att skapa ökade möjligheter att kombinera arbete, samhällsengagemang och fritid, oberoende av ålder. Partierna bör gå före genom att visa att en 76-årig minister eller en 27-årig kommunstyrelseordförande inte är något konstigt. Kontakter över generationsgränser är nödvändiga i strävanden att förnya arbetslivet, utveckla demokratin och berika utbildning och kultur. Allt handlar om den grundläggande synen om människans värde.
Behövs då en äldrepolitik? Ja, så länge människors, över en viss ålder, inflytande och delaktighet, inte ses som självklara.
Ett aktivt åldrande är viktigt av både ekonomiska och mänskliga skäl. Politikens uppgifter härvid handlar om att rikta insatser för livsstilsförändringar, där kostvanor och fysisk aktivitet är centrala. Till detta kommer den stora betydelse natur och kultur har. Mycket finns att vinna genom, till exempel, hembesök hos äldre för att informera om kultur- och fritidsaktiviteter och om vilken service, som kan fås i hemmet.
Vård av och omsorg om äldre handlar till stor del om samma insatser som för övriga, dock med den skillnaden att vissa sjukdomar såsom demenssjukdomar, behoven av särskilda boenden, service i hemmet och särskilt stöd är åldersrelaterade. En grundläggande fråga är fördelningen av ansvaret mellan samhället och de anhöriga.
I ett samhälle som vårt, där välfärdspolitiken är central, måste det vara tydligt att ansvaret ska vara solidariskt, det vill säga åvila den offentliga sektorn.
En annan fråga, som är en hetare politisk fråga är huruvida och på vilket sätt andra än offentliga sektorn ska kunna tillhandahålla tjänster. Det torde råda bred enighet om att en mångfald av utförare bidrar till kvalitetshöjningar och att möjligheten att välja mellan olika utförare har ett värde för individen.
Men, går det att garantera kvaliteten i ett sådant system och hur ska offentliga sektorn förhålla sig till vinster för de externa utförarna?
Om kommunen överlåter till, till exempel, ett företag att driva ett vårdboende eller regionen tecknar avtal om en vårdcentral mot högst det pris som motsvarar kostnaden vid kommunal respektive regiondrift och till minst samma kvalitet blir emellertid vinstfrågan ointressant.
Bra utformade avtal fokuserar på kvalitet och reglerar den ekonomiska ersättningen.
Frågan är alltså inte hur man begränsar vinster, utan hur man kan skriva avtal som reglerar kvalitet, och hur man följer upp och utkräver ansvar. Härvid ska skattebetalarnas och servicemottagarnas intressen stå i centrum; bra kvalitet och rimliga kostnader. Klarar man inte det ska avtal inte tecknas. Dessa intressen är inte en del av en näringslivspolitik. Möjligen blandar skribenterna ihop näringslivspolitik med näringspolitik.
En utvecklad näringslivspolitik handlar om ett nära samarbete mellan politiken och näringslivet för tillhandahållande av lokaler, korta handläggningstider, bra infrastruktur, utvecklad välfärd, bra miljö med mera. Externa utförare inom regionen och kommunen handlar om att tillskapa mångfald, konkurrens till högst de kostnader och med minst den kvalitet, som egen regi innebär.
Harald Nordlund, f d kommunalråd, riksdagsledamot och landstingspolitiker (L)