söndag 30 september 2012

Bostad, en av förutsättningarna för framgångsrika studier

VI HAR hört att det går bra för Sverige. Med det menar statsministern att det går bra för staten och vissa företag. Kommuner och landsting har det fortfarande kämpigt och kommer att få ha det så. Mer upprörande är att det statliga stödet av verksamhet, den som ska få det att gå bättre, för att inte säga bra, för vårt samhälle i stort, försummas. Jag tänker på studentbostäder. Det är utomordentligt att universitet och högskolor får mer resurser men mycket illa att studenterna inte får någonstans att bo. Det är en orimlig situation när studenter tvingas välja högskola efter ortens tillgång till bostäder. Nu har Sverige tillskansat sig jumboplatsen inom OECD: s 29 medlemsstater beträffande bostadsbyggande i stort. Detta är i sig så illavarslande att OECD anser att bostadsbristen hotar vår ekonomiska utveckling. Situationen är akut. Orsakerna kan vara många men en som framhållits är att kommunerna saknar incitament för bostadsbyggande. Fastighetsskatten är kommunal, skattepengarna hamnar i statskassan, den statliga bostadspolitiken har upphört generellt och marknaden har inte mött efterfrågan bland annat på grund av höga byggkostnader. Studentbostäder är extremt dyra att bygga och förvalta. Tätt mellan kök, badrum och rörstammar och små egentliga bostadsytor. Dessutom hög omsättning på hyresgäster och därmed stort slitage. Allt detta gör det sammantaget mindre attraktivt att bygga studentbostäder i synnerhet som det allmänna bostadsbyggandet är så starkt eftersatt. Lösningen kan knappast ligga i att kommunerna ska åläggas att bygga studentbostäder i egen regi. Det kan inte vara en kommunal uppgift. Kommunerna vädrar heller inga större skatteintäkter genom studenterna. De kommer att lämna orten och ersättas av nya kullar och klirret i den kommunala kassakistan uteblir. Många högskoleorter upplever idag en relativt stark tillväxt som bromsas av bostadsbrist. Som exempel har Gamla Uppsala buss svårt att täcka den brist på förare man idag har på grund av bostadssituationen. Det är lätt att i ljuset av detta förstå det kommunala ointresset för studentbostäder. Återstår bara att konstatera att det måste vara en statlig angelägenhet att i takt med det ökade antalet utbildningsplatser på universitet och högskolor också trygga bostadsförsörjningen för studenterna. Visserligen infördes ett speciellt investeringsbidrag för byggandet av studentbostäder förra året. Det är bra med öronmärkta pengar till ändamålet men det är för lite och det måste framför allt utnyttjas. Det måste till starka påtryckningar av kommuner, studentorganisationer och inte minst av de studerandes framtida arbetsgivare, arbetsgivarorganisationer och fackliga företrädare, för att vi ska kunna råda bot på detta systemfel. (Slut på artikel)

Politisk centralstyrning hotar akademisk frihet

Universitetens och högskolornas självständighet och oberoende måste stärkas. I dag är risken stor att akademin tyst får anpassa forskningen till politikernas egennyttiga pekpinnar. Det är helt oacceptabelt. Vi socialliberaler tar strid för den fria akademin, där det klassiska bildningsidealet och idén om det fria och kritiska kunskapssökandet är vägledande. Vår politik går ut på att ge forskarvärlden makt att själv bestämma vad det ska forskas om och att göra högskola och universitet autonoma. Inom socialdemokratin finns uppfattningen att forskningen finns till för att tjäna staten. Akademin är då en fabrik, som spottar ut sig så kallad nyttig kunskap och det är politikerna, som avgör vad som är nyttigt. Det går inte att på förhand avgöra om forskning inom ett visst område kommer att medföra stor samhällsnytta. Det som i dag framstår som irrelevant kan i morgon äga största relevans. Den enskilde forskarens frihet och makt att själv välja ämne och metod för vetenskapliga studier är grundbulten i den liberala forskningspolitiken. I Sverige har den socialdemokratiska regeringen skärpt den politiska styrningen av högre utbildning och forskning. Högskolan måste få autonomitet. Det finns ett uppenbart samband mellan graden av självstyre och vetenskapligt nytänkande. Sedan de första högskolestyrelserna infördes 1977 har de politiskt utsedda ledamöterna kontinuerligt stärkt sitt grepp om universiteten. Socialdemokraterna såg 1988 till att ordföranden skulle vara en av regeringen tillsatt person. Det politiska inflytandet över tillsättningen av styrelse bör tas bort helt och i stället ska studenter, forskare och lärare själva utse styrelse. För att återupprätta forskarens självständighet måste vetenskapsrådet, som ger pengar till forskare utifrån inkomna ansökningar, skyddas från politisk detaljstyrning och dess oberoende ställning måste säkras. Inga ledamöter ska tillsättas politiskt. Anslagen direkt till universiteten ska också öka, då det bidrar till att makten över vilken forskning som ska bedrivas inom skilda discipliner läggs i de verksamma forskarnas händer.

Befria forskning och utbildning

FÖRÄNDRINGAR i samhället har aldrig skett så snabbt som nu. Penningtransaktioner sker blixtsnabbt och ibland till synes okontrollerat, informationsteknologin hinner knappt få sina produkter i industriell produktion förrän de är föråldrade och det politiska systemet hamnar på efterkälken och blir förbisprunget. Det finns bara ett sätt att möta den accelererande verkligheten och det är genom en fri och oberoende forskning och utbildning. Det är därför beklagligt att regeringen krampaktigt vill behålla den politiska kontrollen över våra universitet och högskolor. Det finns många exempel på detta. Regeringen vill använda den högre utbildningen som ett regionalpolitiskt instrument. Det regionala intresset och drömmen om den egna högskolan, hos kommunalpolitiker, tillåts väga tyngre än krav på sammanhållen utbildning och forskning. I stället borde resurserna, i form av pengar och personal, koncentreras dit där studenterna söker sig. Studenterna kan själva ge de bästa indikationerna på var den högre utbildningen bör byggas ut och resurserna successivt överföras. Likaså borde kursutbudet styras mer av studenternas egna val. Det är bättre att komma in på sitt förstahandsval och fullfölja utbildningen än att hoppa av ett tredjehandsval i förtid. Utbyggnadstakten är panikartad men halvhjärtad. Det är positivt att antalet nya utbildningsplatser ökar men det sker inte på rätt sätt. Den urholkar kvaliteten på undervisning och forskning. Vi behöver tusentals nya lärare de närmaste åren utöver de kommande stora pensionsavgångarna. Ändå utexamineras bara cirka 1600 disputerade årligen och det ska täcka också andra behov än högskolans. Vi riskerar brist på kompetenta lärare. I dag ligger lösningen i internationell rekrytering. Anslagen per student måste höjas så vi får en chans att bygga upp en kvalificerad lärarkår och skapa stimulerande miljöer som höjer kvaliteten också i grundutbildningen. Studentbostadsfrågan hänger i luften och studenter tvingas välja studieort efter tillgång på bostäder. Friare antagningsmöjligheter är ett måste. Regeringen har långtgående ambitioner när det gäller att införa ytterligare statliga regleringar. Universitet och högskolor har själva den bästa kompetensen att utforma antagningskrav inom vissa ramar och bör få det förtroendet. Studentexamen och allmän behörighet ska vara förutsättningar för antagning men därutöver ska man kunna utforma tydliga och lokala antagningskriterier. Det behövs fler med teknisk och naturvetenskaplig kompetens. Det naturvetenskapliga och tekniska basåret kan ge studenter, med annan gymnasieutbildning, möjlighet att komplettera sina betyg. Regeringen föreslår att hälften av dessa platser ska förläggas till högskolan och hälften till kommunala vuxenutbildningen. Då får högskolorna också ansvar för viss gymnasieutbildning och det är en orimlig prioritering som sänker högskolans nivå. Låt högskolan förbli högskola. Universitet och forskning ska inte styras politiskt. Forskarnas självständighet och deras oberoende är en central fråga. Forskning är inte nödvändig bara för att hitta nya kunskaper. Den ska också kritiskt värdera den rådande synen på samhället. Den fyller en viktig funktion som problemlösare och styrinstrument i den snabba samhällsförändringen. Den socialdemokratiska utbildningspolitiken har skärpt det politiska greppet om högre utbildning och forskning. Regeringen utser idag ordföranden i universitetens styrelser och har infört en lag som ger möjlighet att politiskt utse ledamöter i forskningsstiftelser. Det finns inget skäl för detta. Internationella erfarenheter visar entydigt att olika typer av styrelser kan fungera effektivt inom de ramar som sätts av lagar och regler. Utgångspunkten bör vara att studenter, forskare, lärare och övrig personal utser sin högskolas styrelse och att vissa platser reserveras för inval av kompetenta personer utifrån. På samma sätt bör stiftelsernas styrelseledamöter utses av vetenskapssamhället och förbli fristående. Detta var tanken från början. Då undviker man också den förenklade marknadsideologi som menar att högskolans viktigaste uppgift är att tillfredsställa kortsiktiga behov inom näringslivet. Fri och obunden forskning är en förutsättning för samhällets utveckling under kontrollerade former. Mångfald och frihet har ett egenvärde och när okonventionella idéer möts skapas icke - förutsägbara resultat. Därför måste forskarna själva få formulera de problem de ska studera och inte följa politikernas vilja och nycker. Vi måste ha kurage nog att ge både forskare och studenter det förtroendet.

Efter elva år i fängelse för Dawit Isaak

EU - parlamentet har uppmärksammat årsdagen av Dawit Isaaks fängslande. I samband med detta visade Olle Schmidt tillsammans med producenten Gellert Tamas filmen Imprisoned - the untold story of Dawit Isaak på Europaparlamentet. Det här skedde i samband med att Europaparlamentet uppmärksammade att Dawit Isaak suttit fängslad i elva år. Olle anser att nya vägar nu måste prövas för att påverka Eritreas regering. Visst har Olle rätt. Men hur ser den nya vägen ut? Hur ska man föra en dialog med en vidrig regim? Det finns inte många vägar att välja mellan. Vägen måste upplevas som obekväm av härskarna. Hur skulle den Eritreanska regeringen reagera om Sverige kompenserade Eritreanerna i Sverige för den skatt dom får betala för service från den egna ambassaden. Nog skulle det svida lite grand

Har Löfven jobbat i näringslivet?

Är det fräckhet eller är det okunnighet? Stefan Löfven säger sig ha jobbat i näringslivet och avser sina år i facklig organisation. Om han ändå nöjt sig med att påstå att han haft med näringslivet att göra. Nog är det väl fräckhet. Dock snuddar jag vid okunnighet som förklaring. Jag påminner mig ett uttalande från en facklig ledare, för några år sedan. Han fick fråga om sin lön och gjorde då en jämförelse med ett företag. Jag är ledare för XX medlemmar och företagsledare NN har bara XX antal anställda. En facklig organisation jämfördes med ett företag. Kanske finns här en förklaring till införandet av begreppet affärsplan i politiken

Talängslan - för många en plåga

DE FLESTA har någon gång känt sig osäkra och ängsliga för att tala offentligt eller inför en grupp. För de flesta är detta en helt normal nervositet som man kan hantera men för en stor grupp blir denna ängslan förlamande. Begreppet talängslan är belagt i svenska språket redan 1969 men är ett dolt och försummat handikapp. Under den senaste tiden har talängslan ändå fått någon uppmärksamhet, genom bland annat Studenthälsans arbete i Uppsala och ett antal tidningsartiklar. Uppmärksamheten är välkommen. Undersökningar, i både Sverige och USA visar att förekomsten av talängslan kan vara så hög som 10-20 procent i en normalpopulation. Rädslan och spänningen för att tala inför en grupp blir så stark att man undviker eller flyr från situationen eller väljer att närvara men sitter helt tyst. Vem har inte, någon gång, suttit och lyssnat till en talare eller ett föredrag, velat ha ett förtydligande men avstått från att fråga och senare känt lättnad och tillfredsställelse när någon annan ställt just den fråga man haft? Steget från denna lilla osäkerhet, och avvaktande hållning, till en socialt hämmande och fobisk talängslan är stort men förståeligt. Den drabbade avstår från att delta i social gemenskap, kurser och föreningsliv, möten och fester. Talängslan påverkar val av utbildning och yrke, man avbryter studier och missar sina studiemedel och man kanske inte ens vågar ställa upp på anställningsintervjuer. Utöver personliga svårigheter talängslan är upphov till, framhåller psykolog Michael Lindén på Studenthälsan det demokratiproblem talängslan utgör. Han menar att det medför demokratiförluster genom att de som inte vågar yttra sig inte blir hörda eller representerade vid beslut och att andra går miste om deras erfarenheter. Här måste vi politiker vara lyhörda. En femtedel av medborgarna ställs alltså utanför den demokratiska processen genom alltifrån ängslan för att ”bara” göra bort sig, man rodnar, stammar och tappar talförmågan, till rent fysiska symptom såsom hjärtklappning, magbesvär, kallsvettning och hyperventilation och rent av kväljningar. Lindén hänvisar till bland annat en medborgarundersökning inom ramen för Maktutredningen 1989. Den visar att 60 procent av de tillfrågade inte någon gång talat inför något möte i någon förening eller organisation. Lindén hänvisar också till Bo-Arne Skiöld, lärare och metodiklektor i svenska och en av pionjärerna i Sverige i fråga om insatser för elever med talängslan. Skiöld skriver i boken Talande tystnad, sidan 86: ”Styrkan, klokheten och livserfarenheten hos dessa tigande människor kontrasterar starkt mot den ibland beklämmande låga kvaliteten hos professionella talare, som i regel dominerar den offentliga debatten. Det är för mig ett demokratiskt krav att alla ska få komma till tals, och för samhället i dess helhet borde det vara oerhört angeläget att ta tillvara de resurser som de tigande i församlingen har, trots att de inte själva tror sig om att ha sådana.” Bland de studenter som sökt hjälp hos Studenthälsan i Uppsala har mer än 70 procent varit kvinnor. Även om man bortser från att andelen kvinnliga studenter är högre än antalet män vid de berörda utbildningarna och att kvinnor kanske har lättare för att söka hjälp finns all anledning att förmoda att vi utöver demokratiförlusterna har att göra med ett jämställdhetsproblem. Hos de flesta drabbade uppträder talängslan i skolåldern, 23 procent i grundskolans högstadium och 13 procent både på grundskolans mellanstadium och i gymnasieskolan. Det är således uppenbart att det är skolan som måste få, och ta, ett utökat ansvar för förebyggande, motarbetande och behandling av talängslan. Detta måste få full genomslagskraft i forskning, lärarutbildning och i skolans vardagliga arbete. Jag menar att talängslan måste få ökad uppmärksamhet och jämställas med dyslexi. Talängslan skapar ett utanförskap, som inte är nödvändigt och som kan avhjälpas, men som inte fått den uppmärksamhet som krävs. Därför har jag i Riksdagen interpellerat i frågan och kräver att åtgärder skall vidtas för att stötta elever som riskerar att drabbas av talängslan och att detta ska uppmärksammas i lärarutbildningarna.

Forskningen ska stå fri

Universitetens och högskolornas självständighet och oberoende måste stärkas. I dag är risken stor att akademin tyst får anpassa forskningen till politikernas egennyttiga pekpinnar. Det är helt oacceptabelt. Vi socialliberaler tar strid för den fria akademin, där det klassiska bildningsidealet och idén om det fria och kritiska kunskapssökandet är vägledande. Vår politik går ut på att ge forskarvärlden makt att själv bestämma vad det ska forskas om och att göra högskola och universitet autonoma. Inom socialdemokratin finns uppfattningen att forskningen finns till för att tjäna staten. Akademin är då en fabrik, som spottar ut sig så kallad nyttig kunskap och det är politikerna, som avgör vad som är nyttigt. Det går inte att på förhand avgöra om forskning inom ett visst område kommer att medföra stor samhällsnytta. Det som i dag framstår som irrelevant kan i morgon äga största relevans. Den enskilde forskarens frihet och makt att själv välja ämne och metod för vetenskapliga studier är grundbulten i den liberala forskningspolitiken.

Marit och grisarna

Marit Paulsen har träffat representanter för EU-kommissionen och flera stora livsmedelskedjor för att diskutera effekterna av de nya djurskyddsregler för grisar, som börjar gälla den 1 januari 2014. I dagslägen skulle bara fyra av EU:s 27 länder uppfylla de nya kraven. Det finns därför en stor risk för att "olagligt" griskött dyker upp på hyllorna nästa år, även i Sverige. - Livsmedelsföretagen försöker ta sitt ansvar, men det krävs en bättre överblick av hur reglerna efterlevs på de enskilda gårdarna för att de ska kunna göra sina inköp, säger Marit. En av aktörerna beskrev situationen som att "flyga med ögonbindel"! Det är mycket oroväckande menar Marit, vars olika förslag på djurskyddsområdet beskrevs av EU-kommissionen "som en viktig del av den framtida lösningen".

Avsnitt 68 ur Politik på Gott och Ont

Återställ handikappreformen Den tidigare Handikappreformen, med rätten till personlig assistans till personer med funktionshinder, innebar en frihetsrevolution för dem som fick hjälpen. Den gav tusentals funktionshindrade möjligheten att ta makten över sina egna liv och kunna leva självständigt. Men redan våren 1996 började försämringen då Socialdemokraterna och Centern beslöt att skära ned stödet till rätten till personlig assistans. De farhågor som Folkpartiet då förde fram inför riksdagsbeslutet har tyvärr visat sig bli verklighet. Folkpartiet anser att de rättigheter som lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade och lagen om personlig assistans, givit personer med funktionsnedsättning och deras anhöriga, måste återinföras. Folkpartiet anvisar i sitt budgetalternativ 300 miljoner kronor (netto) för ett återställande av handikappreformen. Hjälpmedelsgaranti Funktionshinder kan medföra behov av särskilda hjälpmedel som i vissa fall erhålls av sjukvårdshuvudmannen utan avgift. Avgifter förekommer dock och för vissa slag av hjälpmedel finns särskilda avgiftssystem. Ett exempel är avgifter för hörhjälpmedel. Knappt hälften av landstingen har ett tak för vad sådana hjälpmedel får kosta, upp till 3 500 kr. Det som överstiger detta tak får den enskilde betala själv. En person som har behov av digital hörapparat för båda öronen kan detta innebära en egen kostnad på cirka 9 000 kr. Det har framkommit vissa formella frågor som avseende tillämpningen av regler i hälso- och sjukvårdslagen vad gäller hjälpmedel avgifter för dessa. Oklarheterna har påtalats av flera handikapporganisationer Innebörden av lagtexten är inte entydig. Detta måste åtgärdas. Regeringen bör ges detta tillkänna. I stora delar av landet bygger landsting och kommuner upp parallella organisationer för hjälpmedel, detta är ett slöseri med kompetens och resurser. Oavsett hur kommuner och landsting delat upp ansvaret för hjälpmedel mellan sig, har de ett gemensamt ansvar för hjälpmedelsfrågorna. En vattentät organisation måste byggas upp mellan landstingen och kommunerna så att den enskilde får den hjälp han eller hon behöver. Folkpartiet föreslår därför att den av oss föreslagna vårdgarantin även skall omfatta tekniska hjälpmedel som är medicinskt motiverade. Den som är i behov av hjälpmedel skall få snabb hjälp och komplicerade hjälpmedel senast inom tre månader. Handikappguider För att underlätta för personer med funktionsnedsättning att delta i samhällslivet ska information om tillgänglighet finnas, som vägledning om allt från handikappanpassade offentliga lokaler till tidningar som ges ut på kassett. Om en informationsbas av detta slag kan skapas, kommer det att bli intressant även för privata företag att meddela vilken service de tillhandahåller. Kommuner och handikapporganisationer kan med fördel delta i den här typen av projekt. Det är önskvärt att Handikappombudsmannen tar initiativet till att utforma handikappguider i Sverige. Regeringen bör ge Handikappombudsmannen detta i uppdrag. Rehabilitering/habilitering I FN: s standardregler regel 3 sägs att alla människor med en funktionsnedsättning som behöver rehabilitering/habilitering bör ha tillgång till en sådan. Det sägs vidare att begreppet rehabilitering avser en process som syftar till att människor med funktionsnedsättning ska uppnå och behålla bästa möjliga fysiska, intellektuella, psykiska eller sociala funktionsförmåga. Idag är skillnaderna över landet stora i fråga om både resurser för rehabilitering/habilitering och utbud av rehabiliteringsresurser. Rehabilitering/habilitering ska ses i ett livslångt perspektiv och inte bara som en insats för yrkesverksamma eller för dem som kan komma tillbaka till yrkeslivet. Individens behov, önskemål och bästa, ska ha ett avgörande inflytandet i valet av insatser och inte utbud och ekonomiska möjligheter. Som exempel kan tas vården av reumatiker. Reumatiska sjukdomar kostar samhället 27 miljarder kronor per år, men – av dess går endast en femtedel till vård och rehabilitering. Resterande fyra femtedelar går till sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Indirekta kostnader som beror på att folk inte kan arbeta. En mer aktiv rehabilitering skapar vinst, såväl samhällsekonomiskt som för den enskilde. Ibland tror man att det är den sjuka sjukvården som behöver vård! Diskriminering Varken den svenska grundlagen eller våra straffrättsliga bestämmelser innehåller förbud direkt riktat mot diskriminering av människor med funktionsnedsättning. Det förekommer diskriminering i näringsverksamhet: t ex att personer med funktionshinder inte blir insläppta på restauranger eller inte får teckna en livförsäkring är exempel på sådan negativ särbehandling. FN har i sina standardregler tydligt slagit fast att diskriminering av funktionshindrade är en fråga om mänskliga rättigheter. Inget land kan numera komma undan sitt ansvar. FN:s expertkommittéer bevakar alla samhällsområden med avseende på detta. Standardreglerna är visserligen inte juridiskt- utan normbindande och ska ligga till grund för beslut i medlemsstaterna. Flera, bland andra USA, Kanada, Australien, Nya Zeeland och Sydafrika, har genom att stifta antidiskrimineringslagar säkrat funktionshindrades rättigheter. Det är därför något pinsamt att Sverige, som initiativtagare till FN: s standardregler inte lyckats stifta en heltäckande lag mot diskriminering av funktionshindrade utöver det våren 1999 fattade beslutet om en diskrimineringslagstiftning i näringslivet. Om Sverige vill säkerställa alla människors fulla rättigheter krävs att Sveriges lagar anpassas efter de krav som uppställs i FN:s standardregler. Vidare bör Sverige arbeta för att Europarådet breddar diskrimineringsförbudet i Europakonventionen om de mänskliga fri- och rättigheterna, så att det blir ett generellt diskrimineringsförbud som även innefattar människor med funktionshinder. Färdtjänsten Den nya lagen om färdtjänst har varit i kraft i tre år. Nu kan vissa problem identifieras. Det har t ex blivit betydligt svårare än tidigare att få rätt till ledsagare inom färdtjänsten.. De som studerar på annan ort än sin hemort kan inte utnyttja färdtjänsten där eftersom det är folkbokföringskommunen som är ansvarig. Enligt lagen har kommunerna möjlighet att inte bara lägga över utförandet av färdtjänsten på trafikhuvudmannen utan också de delar som innefattar myndighetsutövning, det vill säga att besluta om vem som ska ha rätt till färdtjänst. Detta är en farlig utveckling, eftersom de aktuella bolagen knappast har den sociala kompetens som krävs för sådana beslut. På vissa håll, exempelvis i Stockholms län, har tilldelningen av resor varit så låg att endast en tur- och returresa kunnat göras per vecka, utöver resor till utbildning eller arbete. De ovan nämnda exemplen visar att det finns skäl att ta initiativ till en ändring, så att dessa nackdelar undanröjs. Psykiskt sjuka Psykiskt sjuka är en grupp med funktionshinder som inte erhåller det stöd från samhället som de är berättigade till. I folkpartiets sjukvårdspolitiska motion utvecklar vi vilka reformer som krävs för att förbättra situationen för de psykiskt funktionshindrade. Bilstödet Bilstödet är ett bra medel för att ge personer med funktionsnedsättningar möjlighet till delaktighet i samhällslivet. En egen anpassad bil minskar övrigt beroendet av samhällsinsatser. Inför regeringen kommer med förslag med att utforma det framtida bilstödet. Det är väsentligt att regeringen tar hänsyn till att nivåerna för grundbidrag och anskaffningsbidrag har legat på samma nivå de senaste tio åren. Den nuvarande åldersgränsen på 50 år för att få bilstöd slopas. Det är också viktigt att kravet på körkort avskaffas. Först då kan även personer med omfattande funktionshinder och med behov av personlig assistans få bilstöd. Att köra bilen kan ingå i assistansens uppgifter. IT-stöd Det så kallade informationssamhället blir allt mer påtagligt i vardagslivet. IT börjar bli ett nyckelord i den demokratiska processen samtidigt som äldre, synskadade och andra funktionshindrade har stora svårigheter då utrustning, program, hemsidor, informationssystem inte görs tillgängliga. Vi håller på att få ett delaktighets- och rättviseproblem i IT - utvecklingen. När såväl den offentliga som den privata tjänstesektorn allt mer hänvisar till tele- och internetanvändning och upphör med eller fördyrar alternativen, handlar det om ett medborgerligt rättsproblem. IT-utvecklingen kan inte helt överlåtas till marknaden. Samhälleliga och sociala mål måsta garantera allas möjligheter att utöva sina rättigheter och skyldigheter samt att leva ett delaktigt, självbestämmande och oberoende liv. Bidrag till handikapporganisationer Folkpartiet var kritiserade på flera punkter till det av regeringen föreslagna bidragssystemet till handikapporganisationer våren 2000. Nu vet vi att det för många handikapporganisationer kommer att betyda minskat stöd vilket får konsekvenser för deras verksamhet. Det nya bidragssystemets konsekvenser bör kartläggs och de skevheter som uppkommit åtgärdas. Demokratisk delaktighet Det är naturligtvis viktigt att även funktionshindrade ska kunna delta i politiken och i den offentliga sfären. Detta är dock tyvärr ingen självklarhet i dag. Kommundemokratiutredningen visar till exempel att funktionshindrade är underrepresenterade som politiskt förtroendevalda i kommunerna. Det behövs en lag som föreskriver att information och underlag för beslut ska tas fram i anpassad form om så begärs. Merkostnader för resor på grund av funktionsnedsättning ska ersättas av huvudman för det organ som den förtroendevalde är med i. Detta är några åtgärder som är nödvändiga för att öka funktionshindrades delaktighet i det politiska livet. Det ligger i en socialliberals intresse att uppmärksamma även den ofärd som utifrån betraktat inte ses som problem, men som är det för den enskilde. Ett sådant är talängslan, om vilken jag bland annat skrivit en artikel.

Avsnitt 67 ur Politik på Gott och Ont

FUNKTIONSHINDER Min syn på en socialliberal politik för att förbättra förutsättningarna för människor med funktionshinder har jag uttryckt så här. Rättighetslagstiftning Det finns en rad indicier och rapporter som talar om försämrade villkor och försämring av många funktionshindrades situation. Dessa försämringar visar entydigt på nödvändigheten av att återupprätta den rättighetslagstiftning som på folkpartiets initiativ genomfördes under början av 90-talet. Funktionshindrade har sämre välfärd än befolkningen i övrigt. Trots de relativt offensiva satsningarna på handikappolitiken under början av 1990-talet har handikappade personer halkat efter i välfärdshänseende. Målsättningen med flera av de handikappolitiska reformer som genomförts under 1990-talet var att personer med funktionshinder skall ha lika rättigheter och faktiska möjligheter att delta i alla samhälleliga sfärer. Att kunna hävda sin rätt gentemot myndigheter av olika slag är en viktig form av medborgarinflytande och en viktig del av vardagen för många funktionshindrade. Ska de målen uppnås måste regeringen vända sig till riksdagen med en översyn av de funktionshindrades totala ekonomiska och sociala situation och komma med förslag på åtgärder för att rätta till de försämringar som otvivelaktigt håller på att ske för denna grupp. Tillgänglighetsreform Det är dags för en ny stor handikappreform av samma dignitet som den assistentreform Folkpartiet drev igenom i början av 1990-talet. Då handlade det om att trygga de funktionshindrades sociala rättigheter. Nu gäller det en tillgänglighetsreform. I vårt budgetalternativ finansierar vi en engångssatsning på fem miljarder kronor under de närmaste åren, för att kunna genomföra en omfattande tillgänglighetsreform. Ansvaret för att öka tillgängligheten ligger i först hand lokalt, på kommuner och andra lokala aktörer som till exempel privata fastighetsägare. Ansvars- och finansieringsprincipen ligger fast, men mot bakgrund av bland annat den ekonomiska situationen i landets kommuner, behövs en statlig medverkan, åtminstone initialt, i finansieringen av en tillgänglighetsreform. Statens stöd skall bestå i stimulansbidrag till bland annat kommuner, fastighetsägare och kollektivtrafikföretag i kombination med riktlinjer från statsmakten. Plan- och bygglagen måste kompletteras med riktlinjer som tvingar fram rimliga anpassningsåtgärder för funktionshindrade. Lokala handikapporganisationer bör engageras lokalt för att tillsammans med myndigheter, företag och organisationer identifiera hinder för tillgänglighet och komma med förslag till åtgärder. Handikappombudsmannen skall få i uppdrag att följa och utvärdera tillgänglighetsutvecklingen.

lördag 29 september 2012

Elitspelare värd högre lön än statsministern

En genomsnittlig elitserieförening inom ishockeyn har en årlig omsättning på 80 till 100 miljoner kronor. De största föreningarna omsätter uppemot 150 miljoner eller mer. Spelarna i Elitserien är i huvudsak helprofessionella, även om en del av dem studerar eller har någon form av deltidsarbete vid sidan av ishockeyn. Spelarlönerna ligger i snitt på 75 till 90000 kronor per månad. Det finns dock toppspelare som tjänar både tre och fyra gånger så mycket, i något undantagsfall ännu mer. Det här har jag hämtat från elitspelarnas organisation. Inte undra på att man måste jaga sponsorer. Företagens satsningar på dessa spelare är kostnader, som vi producenter får betala. Tycker vi att det är vettigt med, i många fall, inkomster för en hockeyspelare, på två miljoner kronor? Jo de flesta tycker det. Jag har inte läst en enda insändare, som uttrycker tveksamhet. Däremot har jag läst insändare, som anser att statsministerns dryga en och en halv miljon är skandalöst hög. hur resonerar Ni? Jag är bara nyfiken på argumenten. Varför är en elitspelare i ishockey värd en lön, som med flera hundra tusen överstiger statsministerns.

Avsnitt 66 ur Politik på Gott och Ont

JÄMSTÄLLDHET Jämställt samhälle (Ett anförande) VARFÖR en liberal feminism? - Jag tror inte han kan. Ja i så fall då kan han inte ha det där jobbet. Det kan gå nån, kanske nån dag då och då, eller nån timme då och då, att sluta tidigare, men det – jag tror inte det går i längden. Då tror jag inte att han klarar av det där, och då blir det mindre pengar. (Monika förklarar varför hennes man inte tar ett större ansvar för hem och barn. Ur, ”Vardagens könsinnebörder under förhandling”. Eva Magnusson 1998) Monika är en av de kvinnor som förekommer i Eva Magnussons avhandling om innebörden av begreppet kvinnlighet i skarven mellan arbete och familj. Avhandlingen grundar sig på intervjuer med 20 stycken statsanställda kvinnor. Undersökningen visar att de intervjuade kvinnorna ständigt anpassade sig till kraven från omgivningen, faktiskt till nästan allas krav utom sina egna önskemål. Även om många par som får sina första barn har ambitionen att verkligen försöka dela på hemarbetet samtidigt som de arbetar så blir det ofta ändå kvinnorna som får dra det tyngsta lasset av hemarbetet och gå ner i arbetstid. ”De arbetade halvtid när barnen var små, ändrade sina arbetstider för att passa barnomsorgens villkor, slutade tidigare för att hinna laga middagsmaten, ökade arbetstiden tillfälligt när avdelningen var underbemannad vid arbetstoppar…” skriver Eva Magnusson. Hon beskriver kvinnornas vardag som en ständig balansgång mellan yrkesliv och familjeliv. Det var alltid kvinnan som anpassade sig för att få vardagen att gå ihop, varken mannen eller arbetsplatsen var särskilt involverade eller flexibla. Resultatet blev att de mycket sällan, om någonsin, fick någon tid över till sig själva och sina egna behov, särskilt inte småbarnsföräldrarna. ”Skuld och skuldkänslor kommer ofta upp när man talar med kvinnor om balanserandet. Många kvinnor berättar att de har dåligt samvete både om de är på jobbet och om de är hemma – eftersom de inte är på det andra stället samtidigt!” Precis som i åtskilliga andra undersökningar kommer Eva Magnusson fram till att det är kvinnan som anpassar lönearbetet tidsmässigt till familjens behov av omsorg och att det är ett socialt accepterat uttryck för vad det i dag innebär att vara yrkesarbetande kvinna och mor. Spegelvänt gäller det att mannen ger ett socialt godtagbart uttryck för vad det innebär att vara en förvärvsarbetande man och far när han tidsmässigt prioriterar arbetet framför familjen och anpassar sitt omsorgsarbete till arbetsplatsens krav. Hur ska nu denna verklighet bedömas? Är dessa kvinnors situation endast ett resultat av deras eget fria val? Är det ett fritt val som sker i den privata sfären bortom politikens domän? Och har dessa kvinnor alla förutsättningar för att leva självständiga liv? Ja, skulle många svara. Deras situation är resultatet av ett fritt val på samma sätt som löneskillnader mellan män och kvinnor påstås spegla skillnader i kompetens och är ett resultat av kvinnors eget val. Att se ett bakomliggande mönster, en struktur av förväntningar som skapar kvinnors och mäns roller och som bidrar till att kvinnor är huvudansvariga för hem och barn är otänkbart för flera nyliberala debattörer. Enligt de nyliberala debattörerna ska endast de personliga preferenserna och önskningarna vara bestämmande. Men de bortser från att även preferenser både kan och är skapade av sociala omständigheter. Vi vet i dag att individers preferenser svarar mot deras uppfattningar om sociala normer och om bedömningar av deras egna valmöjligheter. Människor kan sluta att önska sig och sluta att sträva efter saker som de tror att de aldrig har en möjlighet att nå. Grupper som traditionellt inte har haft tillgång till utbildning och arbete utanför hemmet kan ha ringa eller ingen efterfrågan på dessa resurser därför att de kanske inte kan förställa sig vad ett liv med dessa resurser skulle innebära. Nobelpristagaren Amartya Sen och filosofen Martha Nussbaum har visat att kvinnor i stora delar av världen uppvisar sådana deformerade preferenser, även när det handlar om sådana grundläggande saker som fysisk hälsa, grundläggande näringsbehov och personlig säkerhet. Om man inte vet hur det känns att vara välnärd är det inte så svårt att vara tillfreds med de rådande sakernas tillstånd av näringsbrist. Om man aldrig har lärt sig att läsa och har blivit tillsagd att utbildning inte är för kvinnor, är det inte så svårt att omvandla sin andraklasstatus till sin egen preferens och lära sig att avstå från att kämpa, eller till och med att inte önska, det som traditionen och strukturerna har placerat utom räckhåll. Sen och Nussbaum råder oss att vara misstänksamma mot att låta existerande preferenser vara styrande när vi väljer en typ av socialpolitik. Vi har exempelvis goda skäl att bidra till att utforma offentliga investeringar i utbildning av kvinnor, även när unga kvinnor inte efterfrågar en sådan utbildning, menar de. Svaret på frågan om kvinnors fria val kanske då är att kvinnors valmöjligheter ofta är begränsade av de strukturer som bidrar till att de exempelvis tar ett dominerande ansvar för hem och barn. Människors fria val är inte endast resultatet av att männen får huvudansvaret för yrkesarbetet. Många anarkistiska och socialistiska feminister påstår att liberalismen inte är förenlig med feminismen därför att den senare inte upprätthåller distinktionen mellan offentligt och privat medan den förra strävar efter just upprätthållandet av en sådan skillnad. Utgångspunkten för en liberal feminism är den humanistiska individualismen. Alla människor har rätt till lika omtanke och respekt och alla har samma värdighet. Det innebär att alla människor är mål i sig själva och inte kan vara medel för något eller någon annan. Av det följer att alla människor och deras grundläggande intressen måste tas på allvar och att de ska behandlas jämlikt alla andra. Historiskt har liberalismens kärna varit att bakgrund, hierarkier, kaster eller hudfärg inte ska spela någon roll. Liberala feminister tillfogar att inte heller könet ska spela någon roll. Egentligen är det liberala budskapet både revolutionärt och subversivt. För 1600-talets västeuropeiska samhälle var det liberala budskapet om individualism och att alla människor är födda jämlika och fria ett omstörtande påstående. Ur det borde det principiellt följa att även en individs kön inte ska tillåtas spela någon roll. Men 1600-talets filosofer drog av olika skäl inte denna logiska slutsats utan inordnade kvinnan i hushållet och satte mannen som ansvarigt familjeöverhuvud. Alla som ingick i det sociala kontraktet, den tankekonstruktion som är förutsättningen för ett samhälle, var män som också ansågs vara familjeöverhuvuden. På det sättet föddes den moderna versionen av liberalismens uppdelning mellan den offentliga sfären (samhället, offentligheten, staten) och den privata sfären (hushållet, det civila samhället). Ibland räknades det civila samhället dock till den offentliga sfären och i andra fall till den privata. Med några få undantag utelämnade därefter liberala filosofer kvinnan i sina teoretiska konstruktioner. Hon hörde till hushållet som var den privata sfären. Politiken hörde till den samhälleliga sfären och var männens revir. Trots detta teoretiska misstag förespråkade ändå flera liberaler kvinnors rättigheter. De gjorde det för att de insåg den egentliga sprängkraften i den liberala ideologin; att alla människor var jämlika och att könet lika litet som klassen, religionen eller hudfärgen ska tillåtas påverka människors livschanser. Med Upplysningen och franska revolutionen under 1700–talet började insikten om att de liberala principerna om rättvisa, frihet och jämlikhet även skulle omfatta hushållet och kvinnorna att spridas. Den franske upplysningstänkaren Condorcet hörde till de allra första liberala feministerna. I sin skrift ”Essai sur ládmission des femmes as droit de cite”, 1790, propagerade han frenetiskt för kvinnors lika rättigheter i samma rasande tempo som han fördömde de män som var för den kvinnliga underordningen. Han kämpade för att kvinnor skulle ha rätt att ha en plats i parlamentet med de bevingade orden: ”kvinnan har samma rätt att bestiga talarstolen som hon har rätt att bestiga schavotten”. En av de tidigaste svenska försvararna för kvinnans rättigheter är Hedvig Charlotta Nordenflycht. I dikten ”Fruentimrets försvar mot J. J. Rousseau” angrep hon den franske filosofen Jean Jaque Rousseau för hans kvinnosyn och hans angrepp på de parisiska salongsdamerna i ”Lettre à dÁlembert sur les spectacles” (1758). Även om Nordenflycht inte var en organiserad liberal var hon en del av den svenska upplysningen och det senare 1700-talets frihetstid och därmed hör hon till de liberala tankeströmningarna. 1700-talet var också tiden för den kanske mest inflytelserika liberala feministen under sin tid, Mary Wollstonecraft. Hon skrev boken ”A Windication of the Rights of Women”, 1792, som blev en historisk milstolpe för den liberala feminismen såväl som för övrig feminism. Wollstonecraft var en anhängare av Upplysningen och utgick från att människan kan bruka sitt förnuft för att växa i kunskap och vishet. I boken utvecklade hon argumentationen om kvinnors rättigheter och det oförnuftiga i att inte se kvinnors potentialer som individer utan endast som kvinnor. 1869 publicerades ”The Subjection of Women” av Harriet Taylor och John Stuart Mill. I likhet med Wollstonecraft såg Taylor och Mill att kvinnors underordnade ställning i samhället också berodde på relationerna i familjen och i äktenskapet. De betraktade kvinnan och mannen som individer och inte som en organisk enhet som förenades i ett hushåll och i en familj. Deras analys och budskap var djärvt och rättframt formulerat: ”Vi vet inget om mäns och kvinnors verkliga förmåga förrän vi behandlar dem lika. Ingen klass har någonsin varit så förtryckt som kvinnorna”. Vidare: ”Den princip som styr de sociala relationerna mellan könen – det ena könets legala underordnande det andra – är fel i sig och att den nu utgör ett av de huvudsakliga hindren för mänskliga framsteg, samt att den bör ersättas med en fullkomlig jämlikhetsprincip som inte tillåter någon makt eller något privilegium på den ena sidan eller någon diskriminering på den andra.” För Mill var kvinnors underordning helt förkastlig eftersom den inte grundar sig på några rationella överväganden utan bara utgår från de förhållanden som alltid har varit; alltså ett konservativt sätt att resonera på. ”Lagar och politiska system börjar alltid med att erkänna de förhållanden som man menar redan existerar mellan individerna. De omvandlar det som varit ett rent fysiskt faktum till en laglig rättighet, skänker det samhällets sanktion och syftar i princip till att ersätta de oordnade och laglösa konflikter som avgörs av fysisk styrka med offentliga och organiserade sätt att fastslå och beskydda dessa rättigheter.” Den svenska organiserade liberalismen har ett feministiskt arv att förvalta, inte bara i teoretisk mening som hos de ovan nämnda filosoferna och författarna utan även i praktisk politik. För 1800-talets svenska liberaler stod kampen mot diskriminering av kvinnan på dagordningen. Lars Johan Hierta, tidningen Aftonbladets grundare, och Johan Gabriel Richert var två framträdande företrädare för kvinnors rättigheter. I Aftonbladet medverkade också Sveriges första kvinnliga journalist, Vendela Hebbe med artiklar om kvinnans brist på utbildning och yrkesmöjligheter. 1870 lyckades liberaler driva igenom kravet att även kvinnor skulle ha rätt att ta studentexamen och 1901 infördes rätt till ledighet utan lön vid barnsbörd. 1884 bildades Fredrika Bremerförbundet av liberalen Fredrika Bremer. Hela sista delen av 1800-talet var en bildningsfas för den moderna kvinnorörelsen där ledande liberaler gick i spetsen. Den dominerande frågan för kvinnorna från 1800-talets sista hälft och in på 1900-talet var rösträttsfrågan. 1800-talsliberalen Adolf Hedin var den som klarast formulerade en liberal ståndpunkt i kvinnofrågan när han 1867 krävde rösträtt även för kvinnor. 1912 lade Karl Staaffs liberala regering fram en proposition om kvinnlig rösträtt som fälldes i första kammaren. Den svenska högern lyckades länge förhala demokratin men 1918 kunde den inte längre stoppa demokratikraven. Då lade liberala regeringen under Nils Edéns ledning fram det förslag som innebar den allmänna rösträttens genomförande och 1921 blev liberalen Kerstin Hesselgren som första kvinna invald i riksdagen. Under efterkrigstiden kom daghemsutbyggnaden att bli den enskilt största frågan som möjliggjorde kvinnornas uttåg på arbetsmarknaden och därmed förstärkte kvinnornas självständighet med en egen inkomst. 1943 beviljades för första gången statsanslag till daghem. Från fyrtiotalet och framåt arbetade i första hand radikala folkpartikvinnor för småbarnsmammors rätt att förvärvsarbeta och för daghemsutbyggnad. Från och med 1944 i folkpartiprogrammet ”Efterkrigstidens samhälle”, tog partiet ställning för en utbyggnad av daghem i takt med behovet. På 1960-talet inträffade en brytningstid. Hemmafrusystemet började ersättas av ett system där alltfler kvinnor yrkesarbetade och där samhällets ansvar för barnomsorgen efter hand vidgades, även om utbudet av barnomsorgsplatser alltid låg steget efter behovet. I debattboken ”Unga liberaler”, 1961, skrev Eva Moberg uppsatsen ”Kvinnans villkorliga frigivning” som blev startpunkten för en radikalare liberal feminism. Hennes angrepp på kvinnans roll som hemmafru blev den idémässiga början på slutet för hemmafruidealet. Kvinnans självständighet krävde egenförsörjning, menade Moberg. Hennes och andra unga liberalers kamp radikaliserade jämställdhetsdebatten och ett årtionde senare kunde dåvarande folkpartiledaren Per Ahlmark också kräva att männen skulle ta ett ökat ansvar för hem och barn och under 1990-talet möjliggjorde folkpartiet under Bengt Westerbergs ledning att den så kallade pappamånaden infördes och att jämställdhetslagstiftningen skärptes. Den liberala feminismens politik har ofta hamnat i motsatsställning till socialdemokratiska enhetslösningar eller högerns ovilja att se till kvinnors rättigheter Personalismen beskriver människan som en varelse med ett bestämt existentiellt livsmål att förverkliga sig själv - att förverkliga sin slumrande potentialitet. Liberalismen hävdar att ett sådant mål (telos) inte finns. Istället är det den enskilde människans sak att ensam eller i samverkan med andra välja vad som är livets mening eller vad som är ”det goda livet”. Den liberala feministiska teorin utmynnar i en politik som inte bara gör samhället till föremål för politiska krav syftande till jämställdhet utan även hushållet och familjen. Den drar också upp rågången mot en politik som inte syftar till att stärka kvinnans reella självständighet. Till skillnad från många kvinnor på kontinenten behöver svenska kvinnor oftast inte välja mellan att yrkesarbeta eller att föda barn utan kan förena bägge. Detta möjliggörs av en väl utbyggd barnomsorg och en föräldraförsäkring. Den förda familjepolitiken som har satt jämställdheten mellan män och kvinnor på arbetsmarknaden i främsta rummet har varit framgångsrik och det finns inga belägg för att den har varit skadlig för barnen . Studieförbundet Näringsliv och Samhälle, SNS, Välfärdspolitiska råds årsrapport 1999 ”Från dagis till servicehus”, kommer efter en genomgång av forskningsläget fram till att barns välmående inte har minskat p g a dagis och en ökad skilsmässofrekvens. Dagis är bra för barnen och skilsmässor skall snarare ses som ett resultat av en ökad individuell frihet och det är en osäker slutsats att dra att skilsmässor i sig har en negativ effekt på barn. Det är förmodligen andra faktorer – som närvaron av svåra konflikter i en familj – som påverkar barns välmående i större utsträckning än en skilsmässa. Försvaret för en fortsatt familjepolitik som sätter jämställdheten i första hand är alltså väsentlig för både kvinnor och barn. Att slå vakt om de välfärdsinstitutioner som främjar jämställdheten bör således vara en liberal feministisk uppgift. Men det finns ändå stora problem kvar. Även om svenska kvinnor inte behöver välja mellan yrkesliv eller barn så löser den offentliga barnomsorgen och föräldraförsäkringen inte alla problem. Lönerna är ojämnt fördelade i samhället till kvinnors nackdel. Mödrar till småbarn får sällan tiden att räcka till annat än ansvar för barn och hem. Det är nästan alltid kvinnorna som tar uppehåll i sitt yrkesliv och utnyttjar den dominerande delen av föräldraledigheten. Det är kvinnorna som alltid anpassar sig till omgivningen krav. Ju mer tid kvinnor lägger på barn och hemarbete ju mindre tid har de över att ägna åt sitt yrkesliv. Problemet är givetvis inte att kvinnor som mödrar lägger ned tid på sina barn utan att männen inte tar ett tillräckligt stort ansvar för hemarbetet och ansvaret för barnen. Den statliga maktutredningen ”Demokrati och makt i Sverige” (1990), som genomfördes under slutet av åttiotalet, visar att fördelningen av hemarbetet även påverkar fördelningen av makt och inkomster i arbetslivet och i samhället. På grund av att kvinnorna är borta mer och i längre perioder från arbetslivet påverkas deras möjligheter till bättre löner och bättre positioner. Enligt Kvinnomaktutredningen ”Utredningen om fördelningen av ekonomisk makt och ekonomiska resurser mellan kvinnor och män” (1997), lever endast 13 procent av Sveriges familjer jämställt trots alla ambitioner och höga målsättningar och det är endast omkring en tiondel av alla pappor som tar ut någon föräldraledighet. Den tidigare nämnda statliga maktutredningen visar att kvinnor följer två sociala bestämningar i sina liv: att lönearbeta och att föda och ta hand om barn. Det innebär att de ofta förenar två motstridiga krav. Lösningen på denna konflikt blir deltidsarbete. Svenska kvinnor arbetar mycket - men de arbetar också väldigt mycket deltid. Svenska män arbetar också mycket - men heltid. Deltidsarbete har givetvis många fördelar. Många gånger kan det vara enda sättet att förena yrkesarbete med föräldraskap, Men det innebär också att kvinnor blir ekonomiskt beroende av sina män och att deras deltidsarbete blir en förutsättning för männens heltidsarbete. Det gäller i synnerhet för småbarnsfamiljer. Kvinnor som kräver delat ansvar för barnen kan lätt uppfattas som ett hinder för männens förvärvsarbete på heltid. En feministisk politik måste ta avstamp i könsanalysen och formulera en politik för en rättvisare fördelning av hemarbetet, kraftfullare krav på lika lön för lika arbete och positiv särbehandling inom en del samhällssektorer. Det gäller också, för de partier som står för en feminism, att bjuda motstånd mot de krafter som vill rulla tillbaka kvinnan från arbetsmarknaden och som sätter ett likhetstecken mellan ett civilisatoriskt förfall och ökat antal skilsmässor. Kvinnor kan få ökat självbestämmande först med rättvis lön och genom reformer som bidrar till att männen tar ett delat ansvar för hem- och barn. Ett ökat individuellt inslag i föräldraförsäkringen kan vara en sådan reform. Men kvinnor måste också få ett reellt tillträde till manliga världar. Sådana är militären, universiteten och näringslivet. Ett exempel på ett strukturellt underordnande av kvinnor är tillsättningen av professurer och andra högre tjänster inom universiteten. Medicine doktor Christine Wennerås har tillsammans med kollegan Agnes Wold gjort en internationellt uppmärksammad studie om tillsättningen av forskarassistenttjänster. De fann att kvinnliga sökande behövde vara två och en halv gång så produktiva som de manliga sökande för att samma kompetenspoäng som dem, vilket är nödvändigt för att ha en möjlighet att få tjänsten. Bedömningen av sökandes meriter sker alltså inte ens i den vetenskapliga världen alltid objektivt utan ofta till kvinnors nackdel inom universiteten. Med andra ord förekommer det en dold kvotering till av män till olika tjänster. Undersökningen visar att den feministiska teorin om kvinnlig underordning håller streck. För att åtgärda problemet räcker det inte med individernas eget fria val och objektiva kriterier eftersom kvinnors val inte är lika mycket värt som männens och att de objektiva kriterierna ibland kan tjäna till att diskriminera kvinnor. Trots Tham-professurerna är fortfarande en dominerande del av landets professorer män. Kvinnor är väl representerade väl upp till doktorsnivå för att sedan nästan försvinna bland alla män. Bland de högre tjänsterna inom universiteten finns knappt några kvinnor överhuvudtaget. En liberal feministisk politik måste givetvis komma tillrätta med detta. Det är nödvändigt, inte bara med högre anslag, jämställdhetsplaner och fler tjänster utan även en med en positiv särbehandling för en del tjänster inom universitetsvärlden. Personlighet, självständighet, självrespekt, autonomi, integritet och rättigheter. Dessa är ord som härstammar från den liberala Upplysningen och som kan sägas beskriva kärnan i liberal ideologi. Kvinnor använder den liberala vokabulären för att beskriva det som är väsentligt för dem och deras medsystrar. Det är samma moraliska värden som den liberala feminismen strävar efter att uppnå. Den liberala feminismen ser individen i strukturen. Den ser och analyserar de strukturer i samhället som bidrar till att kvinnor har sämre möjligheter än män och att kvinnor diskrimineras och underordnas i samhället. Men samtidigt syftar de liberala lösningarna till att stärka den enskilda kvinnan på ett sådant sätt att hon får goda möjligheter att leva ett liv i frihet där hon kan ta självständiga beslut över sin egen tillvaro. De politiska besluten ska ge den enskilda kvinnan en större makt över sin egen vardag.

Roksdagsledamöter studerade biogas, men sen då?

Läste just nu om att LRF och branschföreningen Energigas Sverige ordnat en studieresa för Västsvenska riksdagspolitiker och regionpolitiker från miljönämnderna för någon vecka sedan. Utöver politikerna deltog några tjänstemän från regionen totalt var man drygt 20 personer. I vår resa deltog närmare fyrtio personer. Det är utmärkt att riksdagsledamöter tar del av vad som pågår i fråga om hållbarhetssatsningar och får veta vilka hindren är för fortsatt utveckling av hållbara lösningar.Men likt vår situation i Mälardalsrtådet är utmaningen hur vi åstadkommer initiativ och resultat. Hur kommer riksdagsledamöterna att agera efter studieresan? Min gissning är att den på sin höjd leder till en motion, kanske hinns den med denna motionsperiod, annars får den vänta ett år (En märklig ordning, som man fortfarande inte har lyckats ändra på. Jag motionerade ett par gånger omkring år 2000 och föreslog motionstid under hela riksdagsåret. Administrativa problem är förklaringen. Det demokratiska problemet tycks inte oroa många.) Den motion, som eventuellt kommer att inlämnas kommer sannolikt att avslås. Detta visar ytterligare hur viktigt det är att vi regionalt tar tag i den typ av hållbarhetsfrågor, som biogasefrågan utgör.

Hållbarhet kräver samverkan

Mälardalsrådet är en förening för ökat regionalt samarbete och en mötesplats för politiker. Ett bra exempel på fråga, som kräver samarbete är den som "En hållbar resa" handlar om. Vi åkte med biogasdriven buss genom de i Mälrdalsrådet ingående fem länen. Vi besökte Statoil i Järna, regionens första publika tankställe för flytande metan. Vi åkte vidare till Eskilstuna, där vi fick en rundvisning på Eskilstuna Energi och Miljös optiska sorteringsanläggning. Under eftermiddagen visades Valla gård i Katrineholm och Fröstorps gård i Örebro; båda sina gårdsanläggningar för biogasproduktion, i stor respektive liten skala. Andra dagen ägnades åt Gryta Avfallsanläggning, provkörning av Subarus gasbilar och slutligen en information om pågående biogasforskning vid SLU och JTI i Uppsala. Kunskapsinhämtning är en viktig del i den process, som ska leda fram till politiska initiativ. Biogas Öst har under de två dagarna försett oss med sådan. Nu är det upp till oss politiker att verka för, tillsammans i regionen, en utveckling av biogasproduktionen, som en del av en strävan mot hållbar samhällsutveckling.

fredag 28 september 2012

Unik resa i biogasens tecken

Just hemkommen från en rundresa genom fem län (Mälardalsrådslänen) i biogasens tecken. Biogas Öst hade valt ut några goda i exempel på produktion och utveckling av biogas. Biogas Öst utgör en plattform för samverkan kring biogasfrågor och driver utvecklingsprojekt. Biogas Öst är värd stor uppskattning för arrangemanget.
Biogasfrågan är en fråga, som kräver samverkan mellan kommuner och landsting. Mälardalsrådet har nu möjlighet att agera för att påverka medlemmarna i rådet. En effekt av rundresan hoppas jag ska bli att vi från miljöutskottets sida kan föreslå styrelsen rekommendera medlemmarna att agera och att agera på samma sätt. Vilka initiativ styrelsen för Mälardalsrådet bör ta ska jag återkomma till. Dock måste inriktningen vara att söka vägar till ökad biogasproduktion och verka för ökad utveckling av biogas som fordonsbränsle.
Kommer att nämna ytterligare intryck från denna unika resa, som för övrigt media i några län speglade, dock inte Uppsala, i senare inlägg.

Avsnitt 65 ur Politik på Gott och Ont


Så här sammanfattar jag min syn på äldrepolitiken.

LÅT OSS avskaffa begreppet äldreomsorg. I dagens språkbruk associeras äldre människor med improduktivitet och behov av hjälp. Faktum är ju emellertid att de flesta 80- åringar i dagens Sverige sköter sig själva.
 Vi behöver en äldrepolitik. Den behövs för att inlemma äldrepolitiken ur ett livsloppsperspektiv i andra politikområden, så kallad mainstreaming.

Många äldre vill vara aktiva i arbetslivet. Men då krävs att arbetsgivarnas och individens intressen kan förenas. Individen måste kunna påverka pensioneringsprocessen. Ge möjlighet till flexibla arbetstider, ge möjlighet till kompetens- och löneutveckling under hela yrkeslivet, utforma skatter och arbetsrätt så att arbetsgivarna stimuleras att anställa redan pensionerade personer och anpassa arbetsuppgifterna till den enskildes arbetsförmåga.

Varför har det blivit så att förnyelse är liktydigt med föryngring? Partierna måste se till att fler äldre ges politiska uppdrag. I statliga utredningar, kommittéer och myndighetsstyrelser måste ingå fler personer över 65 år. Äldre personer ska inte arbeta med endast frågor som gäller äldre personers förhållanden och de politiska ungdomsförbunden måste börja intressera sig för äldrepolitiken. På plakaten i kommande äldredemonstrationer kommer att stå bland annat: Riv åldersbarriärerna och Lagstifta mot diskriminering av äldre.

I vardagslivet kan med små medel stora förändringar göras. Landstingen kan förbättra det förebyggande hälsoarbetet bland äldre personer genom att integrera det i det generella folkhälsoarbetet och utveckla samverkan med intresse- och frivilligorganisationerna.
Ett stort problem är rädslan för att röra sig utomhus. Åtgärder för att skapa säker utomhusmiljö måste av både mänskliga och hälsoskäl bli kraftfullare, liksom att situationen för äldre brottsoffer måste uppmärksammas mer.
Andra utmaningar som rör vardagslivet för äldre handlar om post- och teletjänster, tillgången till handel, tillgängligheten till vardagstekniken och tillgängligheten i och omkring bostaden.

Rapporter om brister i vården ger intrycket av ett system i sönderfall. Intrycket är falskt, men bristerna som finns är emellertid oacceptabla. Visst krävs i ett flertal fall mer resurser till vården men vissa pengar används på ett orationellt sätt. En stor del av de medel som används för sjukskrivningar i avvaktan på sjukvårdsinsatser bör användas inom vården för att minska kötiderna. Vårdgarantin ska avse inte bara att vård ges inom en viss tid utan också att patienten ska kunna vända sig till annan vårdgivare och den bör omfatta även viktig förebyggande behandling, t.ex. rökavvänjning och barns svåra övervikt
Varje medborgare ska ha en egenläkare i ett närsjukvårdssystem som ska vara nationellt. Under kommande femårsperiod krävs, för att det ska bli ett väl fungerande system, 500-600 fler egenläkare per år. Ska närsjukvårdsenheterna bli kraftfulla måste finnas både läkare med allmänmedicinsk kompetens och olika specialister. Öppettiderna måste vara generösa. Närsjukvården bör kunna klara, visar erfarenheter i andra länder, 90% av alla kontakter med sjukvården. Egenläkaren ska vara en lots i sjukvårdssystemet och ska, i avvaktan på att äldrevårdscentraler inrättas, också vara skyldig att tjänstgöra vissa timmar per månad i särskilda boenden för äldre Geriatrisk kompetens är härvid nödvändig. Etableringsfrihet ska gälla för egenläkarna och tillskapande av personaldrivna små enheter ska uppmuntras.
Mycket kan göras för att förhindra att behov av vård uppstår. Betydelsen av att vistas i naturen, stimulansen av olika former av kultur, effekter av förebyggande hembesök och service i hemmet utan behovsprövning är insikter som tycks saknas, men när de väcks kommer att höja livskvaliteten för många.
Anhörigas roll i vården är betydelsefull. Anhörigpeng måste införas och anhörigstödet förbättras.
Vårdpersonalens språkkunskaper blir en allt viktigare fråga. Staten måste ge stimulansbidrag till kommunerna för åtgärder som ger vården erforderliga språkkunskaper.

Den politiska styrningen av vården är, när den över huvud taget finns, otydlig. Nationella kvalitetsindikatorer med öppna kvalitetsredovisningar är ett system som ger medborgarna information om kvalitet och tillgänglighet. Tilltron i offentlig verksamhet till organisatoriska förändringar som metod för problemlösning är obruten, trots att erfarenheten visar att problemen oftast är strukturella och politiska. 
 Kanske är det mest rationella att kommunerna får ansvar för närsjukvården och tydligt är att formerna för den politiska styrningen måste radikalt förändras. Konkurrens inom specialistsjukvården är utvecklande; dock inte konkurrensen mellan sjukvårdsregionerna. En statlig styrning med driftansvar på regionala enheter kanske blir lösningen.
Visa tilltro till professionen, begränsa och tydliggör den politiska rollen.

onsdag 26 september 2012

Landstingsskattehöjning torde vara oundviklig


"Akademiska sjukhuset i Uppsala räknar nu med att inte kunna klara årets budget. Prognosen är nu sämre ut än hur det såg ut i våras." Det här läser jag på Radio Upplands hemsida.
Sjukhuset räknar nu med att göra av med 102 miljoner kronor mer än vad budgeten tillåter.
"Antalet anställda på Akademiska sjukhuset ökar också med 1,9% - trots att det finns en sparplan som säger att det ska bli färre anställda. Antalet anställda har ökat med 104 heltidsanställda - om man jämför perioden maj - augusti i år med samma period förra året."
Man skriver här också att minskning av antalet vårdplatser är en del av sparplanen. Jag är tveksam om uppgiften är korrekt. Jag tror inte att en sådan sparplan är beslutad. Jag tror att styrelsen för Akademiska sjukhuset ännu inte tagit ställning till en sådan plan. I inga andra sammanhang än sjukvården tas beredningsunderlag fram som om dom vore beslut.
Vi har nu att se fram mot vilka slutsatser styrelsen för Akademiska sjukhuset drar av senaste ekonomiska prognosen. Jag har svårt att se hur man ska kunna undvika stor skattehöjningar framöver. Gällande sparplan, som anger minskat antal anställda, är orealistisk eller så är beslutet för otydligt eller så är professionen olydig eller så är professionen inte tillräckligt kunnig...Vilket som gäller måste styrelsen klara ut och ge uttryck för. Jag tror mig veta svaret. Planen är orealistisk. Dock är jag rädd för att beslutet blir att ge nya uppdrag till professionen, uppdrag, som uppdragen hittills inte går att verkställa.

Vårt landsting ett gott föredöme


Vården behöver i framtiden många nya medarbetare. Dessa går i dag i skolan. Dom bör informeras om att dom kommer att behövas i vården. Genom PRAO-elevsystemet kan intresse skapas. Systemet måste uppmuntras. 
Det finns emellertid frågor, som man måste ta ställning till och riktlinjer utfärdas för. När ska en elev få delta och på vilket sätt. Ett avskräckande exempel är det fall i Malmö där en elev fick medverka genom att skära i en patient.
Är det här ett problem hos oss? Nej. I vårt landsting har man klara riktlinjer.
Det här skriver jag för att jag vet att det finns landsting där man brottas med problemet.
Det här är ännu en fråga i vilken vårt landsting är ett gott föredöme


Det är politiken, som avgör

"Det är cheferna som avgör" är rubriken på dagens debattartikel i Upsala Nya Tidning. Jag är inte säker på att det är detta artikelförfattaren skriver. Chefernas kunskaper är en viktig faktor däremot. Stockholms läns landsting tas som exempel på hur jämlik och jämställd vård givits hög prioritet. I Stockholms län har man politiskt fastställt krav, man arbetar med att ta fram nyckeltal, policy och riktlinjer. Jag tror, men vet inte säkert, att man politiskt regelbundet följer upp de politiska besluten. Man skulle kunna säga att det är politikerna, som avgör.
Politikerna i vårt landsting kan nu lära av politikerna i Stockholms län. Det är den politiska viljan och de politiska intentionerna, som måste uttryckas. Om inte förutsättningar finns för förverkligande måste förutsättningarna skapas. Är kunskapsbrist en förklaring får man anordna utbildning. Men, som sagt, det är politiken som avgör.

Avsnitt 64 ur Politik på Gott och Ont


NÄR är man gammal? Varje utredning och varje konferens kring äldrefrågorna försöker besvara den frågan. Jag tycker inte frågan är intressant. Fortfarande år 2005 talar vi om äldrefrågor utifrån ett sjukperspektiv. Även när vi själva ska utarbeta politiskt program disponerar vi dessa efter sjuka, mindre sjuka och kan klara sig själv.
Faktum är ju emellertid att de flesta 80- åringar i dagens Sverige sköter sig själva.
Jag tycker äldrepolitiken ska handla om äldre i arbetslivet, äldre i samhällslivet, äldre i vardagslivet, äldres boende och vården av äldre. Vårdfrågorna är viktiga för oss alla men vissa sjukdomar är åldersrelaterade. De viktigaste politiska utmaningarna tycker jag ska handla om följande.
Många äldre vill vara aktiva i arbetslivet.. Individen måste kunna påverka pensioneringsprocessen. Ge möjlighet till flexibla arbetstider, ge möjlighet till kompetens- och löneutveckling under hela yrkeslivet, utforma skatter och arbetsrätt så att arbetsgivarna stimuleras att anställa redan pensionerade personer och anpassa arbetsuppgifterna till den enskildes arbetsförmåga.
Varför har det blivit så att förnyelse är liktydigt med föryngring? Partierna måste se till att fler äldre ges politiska uppdrag. I statliga utredningar, kommittéer och myndighetsstyrelser måste ingå fler personer över 65 år. Äldre personer ska inte arbeta med endast frågor som gäller äldre personers förhållanden och de politiska ungdomsförbunden måste börja intressera sig för äldrepolitiken
 I vardagslivet kan med små medel stora förändringar göras. Landstingen kan förbättra det förebyggande hälsoarbetet bland äldre personer genom att integrera det i det generella folkhälsoarbetet och utveckla samverkan med intresse- och frivilligorganisationerna.
Ett stort problem är rädslan för att röra sig utomhus. Åtgärder för att skapa säker utomhusmiljö måste av både mänskliga och hälsoskäl bli kraftfullare, liksom att situationen för äldre brottsoffer måste uppmärksammas mer.
Andra utmaningar som rör vardagslivet för äldre handlar om post- och teletjänster, tillgången till handel, tillgängligheten till vardagstekniken och tillgängligheten i och omkring bostaden.

Omkring 22 % av ungdomarna anser att äldre är underrepresenterade i svensk politik medan 68 % av äldre har den uppfattningen. Klart är att andelen pensionärer i olika valda församlingar är mycket lägre än deras andel av valmanskåren.
Denna skillnad i fråga om hur verkligheten uppfattas tillsammans med en negativ attityd till äldre människor torde vara huvudförklaringar till äldres underrepresentation. Det finns tyvärr tecken som tyder på att åldersgruppers skillnader i synen på äldre kan leda till något man kan kalla generationsmotsättningar. En mängd åtgärder som för samman åldersgrupperna i det politiska arbetet är nödvändiga. Ansvaret vilar tungt på de politiska partierna

SVERIGE måste få en äldrepolitik
Folkpartiet liberalerna har presenterat en rapport om vården av äldre personer. Rapporten innehåller förslag på åtgärder för att avhjälpa flera av de problem som för närvarande präglar vården. Den handlar om problemet att anslagen till vården av personer över 80 år har minskat (här avses anslagen som del av BNP), om att var femte dement person är undernärd, , om brist på personella resurser för att möjliggöra till exempel utevistelse och duschning. Andra brister som rapporten redovisar handlar om bristen på särskilda boenden. Här har socialdemokraternas löftessvek varit särskilt tydliga. Anhörigvårdens innehåll har också förändrats på ett negativt sätt från att vara ett komplement till den offentliga vården till att vara en ersättning för delar av denna. Den bild av dagens och morgondagens vård av äldre personer, som rapporten målar upp är mycket mörk. Kostnaderna för att göra bilden någorlunda ljus är, om några år, fyrtio miljarder kronor.

Men den politiska utmaningen handlar inte om enbart pengar. Folkpartiet vill ändra perspektivet. Ge mer makt till individen. Låt personen själv avgöra var den ska bo eller vem som ska svara för personens hemtjänsttimmar. Att tilldela är inte socialliberalism. Att få själv bestämma är socialliberalism. Valfriheten för egenmakt ger positiva effekter såsom att en grogrund för alternativ skapas och att en stimulerande konkurrens mellan utförare uppstår.

Kvalitetssäkring av vården är en viktig socialliberal fråga. Det kan lämpligen åstadkommas med en omsorgsgaranti. Garantin innebär att vårdgivaren är skyldig att betala tillbaka avgifter om den inte lever upp till alla delar i garantin. Det kan handla om rätten till medicinsk kompetens, rätten till hemtjänst och färdtjänst m.m.

Husläkarreformen har aldrig genomförts helt. I dag finns en läkare på 2600 personer. Det är långt från det uppsatta målet på 1500 personer. Äldre måste få rätten att välja en geriatriker som fast läkarkontakt.

Inom de äldrevårdscentra som folkpartiet vill inrätta måste finnas, förutom läkare och sjuksköterska även en speciell demenssköterska. Hälsokontroller är viktiga för att upptäcka demens i tid och minskar såväl lidande som kostnader.

Dessa av folkpartiet föreslagna, på kort sikt, angelägna åtgärder måste kompletteras med en förenkling av service i hemmet. Sådan bör erbjudas alla över viss ålder utan behovsprövning. Det hinder som finns i form av momsregler bör med god vilja kunna undanröjas. En delreform, utan ytterligare utredande, med skattelättnader för hushållstjänster är också en fråga om vilja och mod.

Friskvårdens betydelse kan inte nog understrykas. Betydelsen av närheten till natur i boendet och möjligheter till vistelse i naturen får sällan tillräckligt genomslag i den fysiska planeringen. Inte heller tycks finnas insikt om kulturens stimulerande betydelse. Individens behov av att få skapa, med händer och i fantasin, är ett näst intill primärt behov. Våldet i samhället verkar återhållande på äldres benägenhet att ägna sig åt fysisk aktivitet. Det finns en utbredd rädsla för att över huvud taget röra sig utanför sin bostad. Trygghetsskapande åtgärder måste vara en del i äldrepolitiken.

För att på lång sikt lyckas med de stora utmaningar som följer av en åldrande befolkning krävs emellertid radikalt förändrade attityder. Sverige måste få en äldrepolitik.

Det finns i samhället, visar flera undersökningar, en uppfattning om att äldre människors erfarenheter inte tas till vara, men också att äldre människor inte ska ha mer politisk inflytande och makt. Den ålderssegregering som präglar det svenska samhället måste brytas. Vi kan inte klara resursfördelningen i samhället med en åldrande befolkning om vi fortsätter att ställa åldersgrupper mot varandra. Även äldre människor kan utvecklas som individer.

Dagens äldreomsorgspolitik, med stora brister, måste ersättas av en äldrepolitik. Insatser för och av äldre människor måste bli en självklar del av politiken inom alla samhällsområden.

Vilken väg väljer Miljöpartiet?

Blir Miljöpartiet nu ett vanligt parti? Detta genom att byta världsbild. Diskussionen förs i flera medier.
Men vad menas med ett vanligt parti? Har vi inte redan för många vanliga partier. Är Miljöpartiet på väg att bli ett radikalt borgerligt parti? Man föreslås nu vara positivt till tillväxt efter att man har haft uppfattningen att en politik för ekonomisk tillväxt tär ytterligare på ändliga resurser.
Min gissning är att ändringen i synsätt inte kommer att gillas av Miljöpartiets kongress. Programförslaget torde ha tillkommit för att underlätta möjligheterna att få sitta med i en kommande regering. Man torde vilja ha en strategi, som möjliggör att ingå i en regering med Socialdemokraterna, men också möjlighet att bilda regering med Moderaterna. Den argumenteringen går inte att föra på kongressen, eftersom den är offentlig. Ombuden förstår att argumentet finns, men jag blir förvånad om man köper det.
Det bli onekligen intressant att se vilken väg Miljöpartiet väljer.

Ett dåligt beslut om Tintin, var kanske ändå positivt

Tintin blir kvar. Jag bryr mig inte så mycket om Tintin. Men debatten om att kasta ut den från Kulturhuset har varit viktig. Finns det litteratur, som bör förbjudas? Egentligen inte. Det måste vara upp till var och en att avgöra vad man ska läsa.
Men barn då? Kan barn avgöra vad som är bra och vad som är dålig litteratur? Nej, men det kan inte alla vuxna heller. Men vem ska då göra det? Självklart individen själv. Inte anställda vid kulturinstitutioner.
Men finns det då inga gränser? Om det fanns barnböcker, som beskriver våld på ett positivt sätt, våld som lämplig konfliktlösningsmetod; ska sådana tillåtas? Nej, absolut inte. Men var går gränsen och vem ska dra den?
Diskussionen måste också inkludera andra medier. Om forskning visar att unga människors syn på våld påverkas av olika spel, ska man inte begränsa tillgången till dessa?

Beslutet om att förbjuda Tintin, ett beslut, som man ändrat, har lyft fram den viktiga frågeställningen om allt ska vara tillåtet. Vad ska tillåtas och vem ska dra gränsen?

Vill man endast gynna hemtjänstföretagen?

Ger nyhetsartikeln om hemtjänstföretag en korrekt bild? Ja, då blir även jag fundersam. Uppsala kommun tänker sig kunna ha en indelning av hemtjänsten med avseende på kvalitet. Nyordningen, om den blir av, beror på att man inte alltid håller måttet. Vissa företag ska ge enklare service, andra ska ge kvalificerad vård.

Tanken är intressant endast om idén gäller hela hemtjänsten, inte enbart den man köper av hemtjänstföretag.
Kritiken, som handlar om att perspektivet syns vara föetagens, i stället för serviemottagarens, känns befogad.    
Hur ska man kunna jämföra kommunens produktion med företagens om man inte verkar på samma villkor?

tisdag 25 september 2012

Bilda ett tydligt högerparti

I en artikel nyligen förs ett resonemang, som grundas på uppfattningen att vårt val av parti handlar om ideologi. Dock vet vi att ideologier inte längre finns och att val av parti, i allt högre grad, utgår från utspel och partiledarens framtoning. Kan man åstadkomma en viss mediebild av ledaren kan denna förändra opinionssiffrorna. Och, med pengar kan det vara möjligt. Sådana finns det ju gott om hos Centern liksom hos Socialdemokraterna.
Om Annie Lööf får klart för sig att hon inte kan fortsätta att klä sig i vitt och med ett par utspel med tydlig högerinriktning kan siffrorna förbättras. Slå ihop Centern med Kristdemokraterna och vädra, genom det nya partiet, gamla högerståndpunkter, kan vara ett sådant utspel. För reaktionärer finns det gott om. Då får vi, som vill satsa på Socialliberalismen också en tydlig motståndare och kan återinföra en ideologisk debatt

Vissa problem är enkla, men olösta

Det är ibland nyttigt att få självupplevelser. Jag har anledning att en gång per år besöka ögonmottagningen vid Akademiska sjukhuset. En ansträngd situation gör det svårt för personalen att hinna ta kontakt med mig som patient för att tala om att det är dags och vad som gäller inför nästa besök. Dessutom är det ju så att en del av egenvård är mitt eget ansvar att ta kontakt. Dock, det är svårt att över huvud taget komma fram. Överbelastning. Har styrelsen för Akademiska analyserat situationen, har den klart för sig vilka åtgärder, som måste vidtas och vilka beslut kommer den att fatta. Eller är det så att den kräver bättring utan att veta om den är möjlig.
Nåja, när jag får kontakt kommer jag att få en tid för besök. Kanske ser det då ut som det gjorde vid det senaste besöket. Lång kö redan vid kassan. En väntetid, som för några innebär att läkaren får vänta på patienten. Problemet måste vara enkelt att lösa och trots det är det nog olöst.
Tillsätt en professionell styrelse för Akademiska sjukhuset.

Deprimerande debattartikel i dagens UNT

Läser i dag en debattartikel av ett landstingsråd (V). Mina värsta farhågor besannas. Politikerna i landstinget förmår inte skapa former för att styra politiskt. Landstingsrådet skriver om Hälso- och sjukvårdsstyrelsens köp av tjänster från Akademiska sjukhuset. Men man har ju en beställa - utföraorganisation. I en sådan ska väl i all sin dar det beställande organet köpa av ett annat politiskt organ. Det borde vara Produktionsstyrelsen. Ty, vad ska den annars ha för roll.
"Akademiska sjukhuset ska minska sina kostnader med....". Var finns det politiska ansvaret för kostnadsminskningarna? Är det att ta politiskt ansvar när man i ett sammanträde beslutar att uppdra till en producerande enhet att minska sina kostnader med ett visst belopp utan att ta ställning till åtgärderna?
Om Akademiska sjukhuset ska kunna räddas måste tillsättas en, så kallad, professionell styrelse. Produktionsstyrelsen kan bestå, men bli styrelse för Primärvården och Folktandvården. Även lasarettet i Enköping bör ha en professionell styrelse.
Debattartikelns förslag om, bland annat, mer pengar får bli en förhandlingsfråga mellan Hälso- och sjukvårdsstyrelsen och den nya professionella styrelsen.
Och nu är det bråttom.

Avsnitt 63 ur Politik på Gott och Ont

Här en ofullständig artikel. Det framgår nämligen inte vilka LO - representanterna är. Borde stå "två LO - representanter".
När vi inte förmår hantera problem som vi står inför tillgriper vi organisatoriska resonemang för att slippa tala om det egentliga problemet.

DE TVÅ LO-representanterna för ett resonemang om utjämningssystemet och att föra över ansvar till staten. 
Problemformuleringar om framtidens vård och omsorg om äldre handlar oftast om de ökande kostnaderna och hur dessa ska finansieras. Beräkningarna av de framtida kostnaderna utgår nästan alltid från aktuella kostnader och vissa antaganden om framtida förhållanden. Vad vi nu behöver är en diskussion om huruvida vården och omsorgen har rätt innehåll och om den tillgodoser de behov som finns liksom om huruvida vården och omsorgen har rätt kvalitet. Vi behöver föra diskussionen mot bakgrund av analyser av vad som ingår i den nuvarande vården och omsorgen.
LO-representanterna sitter fast i ett uppifrånseende. Det är nu dags att ändra perspektiv. Det är individens upplevda behov av stöd som måste vara utgångspunkten för våra gemensamma insatser. De äldre måste ges större inflytande över omsorgen.
Med dagens synsätt handlar problemen om främst ökande kostnader och svårigheter att i framtiden rekrytera personal. Lösningen torde inte gå att finna i organisatoriska förändringar; åtminstone lockar inte förändringar som innebär statligt driftansvar. Erfarenheten avskräcker.



måndag 24 september 2012

Personlig assistans en socialliberal hjärtefråga


Artikel i Dagens samhälle:

Nu hotas rätten
till personlig assistans

Funktionshindrade personer fråntas allt oftare rätten till personlig assistans trots att varken lagen eller funktionshindret har ändrats. En undersökning som FUB genomfört ute i kommunerna visar att Försäkringskassans restriktivare behovsbedömningar får allvarliga konsekvenser.

Nu måste de socialliberaler, som Bengt Westerberg visade vägen, träda fram. En huvuduppgift för ett socialliberalt parti är att ställa upp för de människor, som behöver vårt gemensamma stöd. Solidaritet här och nu och med kommande generationer är en av de viktiga delarna av en socialliberal politik.

Avsnitt 62 ur Politik på Gott och Ont


NÄR är man gammal? Varje utredning och varje konferens kring äldrefrågorna försöker besvara den frågan. Jag tycker inte frågan är intressant. Fortfarande år 2005 talar vi om äldrefrågor utifrån ett sjukperspektiv. Även när vi själva ska utarbeta politiskt program disponerar vi dessa efter sjuka, mindre sjuka och kan klara sig själv.
Faktum är ju emellertid att de flesta 80- åringar i dagens Sverige sköter sig själva.
Jag tycker äldrepolitiken ska handla om äldre i arbetslivet, äldre i samhällslivet, äldre i vardagslivet, äldres boende och vården av äldre. Vårdfrågorna är viktiga för oss alla men vissa sjukdomar är åldersrelaterade. De viktigaste politiska utmaningarna tycker jag ska handla om följande.
Många äldre vill vara aktiva i arbetslivet.. Individen måste kunna påverka pensioneringsprocessen. Ge möjlighet till flexibla arbetstider, ge möjlighet till kompetens- och löneutveckling under hela yrkeslivet, utforma skatter och arbetsrätt så att arbetsgivarna stimuleras att anställa redan pensionerade personer och anpassa arbetsuppgifterna till den enskildes arbetsförmåga.
Varför har det blivit så att förnyelse är liktydigt med föryngring? Partierna måste se till att fler äldre ges politiska uppdrag. I statliga utredningar, kommittéer och myndighetsstyrelser måste ingå fler personer över 65 år. Äldre personer ska inte arbeta med endast frågor som gäller äldre personers förhållanden och de politiska ungdomsförbunden måste börja intressera sig för äldrepolitiken
 I vardagslivet kan med små medel stora förändringar göras. Landstingen kan förbättra det förebyggande hälsoarbetet bland äldre personer genom att integrera det i det generella folkhälsoarbetet och utveckla samverkan med intresse- och frivilligorganisationerna.
Ett stort problem är rädslan för att röra sig utomhus. Åtgärder för att skapa säker utomhusmiljö måste av både mänskliga och hälsoskäl bli kraftfullare, liksom att situationen för äldre brottsoffer måste uppmärksammas mer.
Andra utmaningar som rör vardagslivet för äldre handlar om post- och teletjänster, tillgången till handel, tillgängligheten till vardagstekniken och tillgängligheten i och omkring bostaden.

Omkring 22 % av ungdomarna anser att äldre är underrepresenterade i svensk politik medan 68 % av äldre har den uppfattningen. Klart är att andelen pensionärer i olika valda församlingar är mycket lägre än deras andel av valmanskåren.
Denna skillnad i fråga om hur verkligheten uppfattas tillsammans med en negativ attityd till äldre människor torde vara huvudförklaringar till äldres underrepresentation. Det finns tyvärr tecken som tyder på att åldersgruppers skillnader i synen på äldre kan leda till något man kan kalla generationsmotsättningar. En mängd åtgärder som för samman åldersgrupperna i det politiska arbetet är nödvändiga. Ansvaret vilar tungt på de politiska partierna

C+KD=sant

"Nu fortsätter vi det långsiktiga arbetet med att stärka C i hela landet", sa Annie Lööf nyligen. Arbetet har alltså pågått en tid, för att stärka partiet; en tid under vilken partiet försvagats kraftigt. Men man ska fortsätta arbetet. Vilket arbete undrar nog många. Ett högerparti, som tillsammans med Kristdemokraterna är dagens höger i Sverige. Folkpartiet står och väger mellan denna höger och en borgerlig mittenlinje där Moderaterna försöker få oss att inse att dom hör hemma. 
Mitt råd till Centern och Kristdemokraterna, Slå samman partierna till ett parti och ge det namnet Modern höger.
KD:s fyra procent plus Centerns tre och en halv kan komma att bli sju och en halv bortkastade procent. En sammanslagning torde kunna ge åtninstone sex procent, vilket innebär endast en och en halv bortkastad procent genom en sammanslagning.
Sedan Centern upphörde att vara ett miljöparti har kräftgången blivit tydlig. Att sälja bort kärnkraftsmotståndet mot tre taburetter har nu straffat sig

lördag 22 september 2012

Annons

Annons
Takräcke plus lastbalkar, som använts till Volvo 740 årsmodell-88. Bara 100 kronor
Soffbord                                                                                         100 kronor
Köksbord                                                                                        80  kronor
Mikrovågsugn                                                                                  150 kronor
Hockeyrör stl  40                                                                             100 kronor
Korrekturläsning
Lobbying
Påverka patientsäkerheten     Föreläsning                                        2000  kronor
Bli en bättre politiker             Föreläsning                                        2000  kronor

Tel. 0760-163244

fredag 21 september 2012

I Norrbotten är man bittra

Seger för pendlare ropar UNT ut i dag. Och visst är det så. Sträckan Uppsala - Stockholm är en lönsam sträcka och resenärerna är kanske nära två tusen per dag.
Men när jag propagerar för satsningar i den här regionen tänker jag på vad mina kontakter i Norrbotten. "Nog vill man att att vi ska bryta malm, men att se till att den kan transporteras det vill man inte ta ansvar för. Jo den ska transporteras på väg. Oerhört tunga vägtransporter kommer att medföra stora skador på vägarna, men inga pengar till att reparera. Man bryr sig bara om att få plocka hem skattepengarna till Sockholm."
Jag förstår bitterheten. Och jag kan instämma i den balanserade kritiken.

Avsnitt 61 ur Politik på Gott och Ont


I en bred diskussion måste vi vara beredda att ompröva.
För en utomstående betraktare ter det sig både uppenbart och naturligt att ett politiskt parti, som eftersträvar egen majoritet, alltså mer än femtio procent av befolkningen, ofta tvingas gå i otakt med sig själv. Blir en grupp tillräckligt stor, eller ett parti tillräckligt stort, visar det sig att motsättningarna inom gruppen eller partiet är minst lika stora som mellan två grupper, eller partier. Inom till exempel socialdemokratin och fackföreningsrörelsen är det tydligt.

Vid ett tillfälle sade sig statsminister Göran Persson villig att acceptera, vad han kallade non profit företag som aktörer och utförare inom vården och omsorgen. Jag skulle gärna se ett förtydligande av Göran Person om vad, och vilka, han menar uppfyller detta non-proftit kriterium. Så kom Kommunals styrelse härom året och lade ett betydligt mer långtgående förslag till sin kongress. Då förbundet organiserar flertalet arbetstagare på det berörda området, är detta egentligen bara en konsekvens av den rådande verkligheten, vilket också medgavs av förbundets andre ordförande. Många av förbundets medlemmar som bytt arbetsgivare hade förklarat sig mycket nöjda med bytet.  Ett kongressombud från Norrbotten, som deltog i samma sändning, såg detta som hon kallade privatisering som ett förhatligt systemskifte och ett hot mot förbundet som inte lyckats rekrytera medlemmar på den privata sektorn. Kongressen sa givetvis nej till förslaget, inte helt oväntat och av rent ideologiska skäl. Kompromissen blev återremiss, rådslag under ett års tid och eventuellt ett nytt, och må hända mer politiskt korrekt, förslag.

Man kan ju fråga sig om Kommunal, utöver förbundsstyrelsen, har insett eller ens velat förstå vad konkurrensutsättning och därmed flera aktörer inom vårdens och omsorgens områden kan tillföra. Man tror inte på att politiken, välfärdens styrmekanism, ska förmå sätta taxor och fastställa regelverk för de privata liksom för de offentliga alternativen. Man hävdar bestämt att vårdtagarnas plånböcker kommer att väga tyngre än den gemensamma skattefinansieringen av verksamheterna. Man bortser från den terräng man befinner sig i och litar helt på den egna kartan. Med risk för att bli övertydlig vill jag framhålla: Vård kostar ungefär lika mycket oberoende av vem som utför den och det finns minst lika stora skillnader mellan kostnaderna i offentlig och offentlig verksamhet som det finns mellan den ena och den andra privata utföraren. Det är dessutom uppenbart att den offentligt utförda vården och omsorgen inte ensam kommer att kunna möta den äldreboom vi får om ett tiotal år. Det behövs fler aktörer och det är klokare att identifiera morgondagens problem idag istället för att möta dagens bekymmer med föråldrade lösningar.

Bortsett från hur slipstenarna nu ska dras inom rörelsens båda grenar kan vi bara konstatera att både dåvarande statsministern och Kommunals förbundsstyrelse fick bakläxa av sina egna ideologiska traditionalister.  Nu gäller för dem att hitta vägar tillbaka till den enighet som förväntas vara deras kännetecken. Det är inte min sak att analysera vilka vägar de kan komma att välja, men jag ser en tydlig skiljelinje mellan deras gemensamma syn och mitt sätt att se på saken. Både socialdemokraterna och Kommunal sitter nämligen fast i en organisatorisk syn som ser mer till formerna för utförandet, än till att tant Elsa och morbror Hugo ska få en bra vård och en trygg ålderdom. Det ter sig svårt att förena kollektivistiska åskådningar med ett individperspektiv men det är, enligt min mening, nödvändigt i vårdsituationen. Utgångspunkten måste vara den enskilde vårdtagarens. För denne spelar det sannolikt ingen större roll vilken väg personalens avlöningspengar tagit ner i deras plånböcker eller vem som äger vad av den utrustning som behövs, bara vården är bra och finansierad skattevägen.

 Det är således knappast verksamhetens organisatoriska form som är avgörande, utan den offentliga finansieringen som i sin tur legitimerar uppföljning, utvärdering och ett utkrävande av ansvar, i förekommande fall. Perssons uttalande om non-profit företag är inget annat än försök att med fernissa laga eller dölja en spricka i rörelsen.

Den socialdemokratiska attityden innehåller ett misstroende mot all vård som inte utförs i egen, offentlig regi. Förståelsen av att det faktiskt finns misstro mot politisk detaljstyrning på bekostnad av individers, vårdtagares, egna önskemål och behov finns inte. Det är där skiljelinjen mellan den socialdemokratiska och den socialliberala synen går. Det envisa fasthållandet vid en skiljelinje mellan privat och offentlig vård och omsorg, finns inom, och går tvärs igenom socialdemokratin. Det är synsättet som måste förändras.

         

Mälardalsrådet och Europadagarna


Årets Europadagar ska ägnas energipolitiken. Frågan känns angelägen. Borde vi från Mälardalsrådets miljöutskott delta? Jo, endast om man kan följa upp tillsammans med medlemmarna i Mälardalsrådet. Det kan ju ske i form av ett seminarium i samband med ett styrelsesammanträde. Men det räcker inte. Man måste också komma överens om hur kunskapen ska föras vidare till medlemmarna och gärna leda till något slag av gemensamt agerande. Det är i, bland andra, sådana här sammanhang, som den typ av samarbete som Mälardalsrådet utgör, sätts på prov.
Programmet för årets Europadagar ser ut så här. (En reflektion: det heter inte ta tillvara på)
Syftet med årets Europadagar i Bryssel är att ge deltagarna ökad insikt och förståelse för
energipolitiken på EU-nivå kopplat till den nationella, lokala och regionala nivån.
Inom ramen för energifrågor kommer deltagarna få ta del av information om finansieringsmöjligheter
på EU-nivå. Genom att lyfta nya möjligheter på området och ta tillvara på deltagarnas
erfarenhet och förkunskaper är målet att förbättra och öka samverkan på området i regionen och
bättre utnyttja EU:s möjligheter.
DAG 1: måndag, 5 november
Adress: Stockholmsregionens Europakontor, Avenue Marnix 28,
1000 Bryssel
11.30 Registrering
VÄLKOMMEN
12.00 Lunch
Välkomsthälsning, Per Spolander, VD för Stockholmsregionens
Europakontor och Jacob Spangenberg, kommunstyrelsens ordförande,
Östhammars kommun
13.15 Inledning
Moderator Peter Wenster introducerar Europadagarna och dagens
program
13.20 – 14.50 EU, REGIONER OCH ENERGIPOLITIKEN
Vad händer på EU-nivå inom energipolitiken och hur kan
samverkan stärkas mellan olika nivåer?
Inledning av Peter Wenster
 EU:s syn på energi – mål och aktuella initiativ
Representant från EU-kommissionens generaldirektorat för energi
 Regionens roll i dialog/samarbete med den nationella och
EU-nivån, EU 2020 Monitoring Platform, Krzysztof Nowaczek,
Regionkommittén (tbc)
3
 Vikten av lokalt och regionalt engagemang i energidelen i
Europa 2020,( tbc)
 Komplexiteten av politiskt samspel på flera nivåer för att
säkerställa måluppfyllelse, Marita Ulvskog (s) el Carl Schlyter (mp)
(tbc), Europaparlamentariker
14.50 Kaffepaus
15.20 – 16.30 SVERIGES STÄLLNINGSTAGANDE
Vilka ställningstaganden har Sverige i energipolitiken?
Inramning av Peter Wenster
15.25 – 15.45 Hur ser Sverige på EU:s energipolitik?
Martina Högberg, energiråd, Sveriges ständiga representation vid EU
(tbc)
15.45 – 16.05 Vilka konsekvenser får energipolitiken hos regioner och
kommuner?
Marcus Holmberg, samordnare, SKL:s Brysselkontor (tbc)
16.15 – 16.30 Avslutning
Gemensam summering av den första dagen under ledning av moderator
Peter Wenster
18.00 – 20.00 KVÄLLSMOTTAGNING
18.00 Registrering
18.30 – 19.00 Irlands stundande EU-ordförandeskap (2013) med fokus
på energi, Representant från Irlands ständiga representation vid EU
Tilltugg och förfriskningar serveras
4
DAG 2: tisdag, 6 november
Adress: Stockholmsregionens Europakontor, Avenue Marnix 28,
1000 Bryssel
08.30 Registrering
9.00 – 10.00 EU-FONDER OCH PROGRAM EFTER 2014
Vilka möjligheter för finansiering och samarbete finns?
Inramning av Peter Wenster
 Energi inom strukturfonder/Landsbygdsprogrammet
Anders Lindholm, regionalråd, Sveriges ständiga representation vid
EU (tbc)
 Energi inom Horisont 2020, ERRIN/Vinnova
 Annan finansiering
Gemensam diskussion
10.00 Kaffepaus
10.30 – 11.20 MOBILISERINGSMÖJLIGHETER
Varför ska man engagera sig i de nya programmen?
Inramning av Peter Wenster
Parallellt seminarium 1: Framåtsyftande
 Lokala nyttan av deltagande inom plattformar (Green Week,
Sustainable Energy Week, Mobility Week, Open Days) eller
nätverk.
Gemensam diskussion
Parallellt seminarium 2: Erfarenheter
 Lokala och regionala aktörer berättar om sina erfarenheter med
EU-projekt och nätverk och vad de har bidragit till deras
organisationer.
Gemensam