LITTERATUR
Bengt Westerberg
Westerbergeffekten – socialliberala reflektioner
Fri tanke
Finns det längre en social liberalism i Sverige? Den som i Bertil Ohlins och Bengt Westerbergs anda tidigare kombinerade tro på marknad och konkurrens med en stark övertygelse om social solidaritet och ideellt engagemang.
Dragningen åt höger är numera så påtaglig att svaret, på riksplanet, rimligen måste bli nej. Annorlunda är det ofta lokalt och i en del liberala tidningar (som VK). Allmänna skattesänkningar, hårda straff, stram flyktingsyn, militär upprustning dominerar (med få undantag som personlig assistans och ett förortslyft) över insatser för sociala behov, jämlik utbildning, jämställdhet. Liberalernas ledning vantrivs i vänstersamarbetet, drömmer om högerallians. Bengt Westerberg, partiledare för Folkpartiet (dagens Liberalerna) 1983-1995, ger däremot i sin bok Westerbergeffekten genomtänkta och utförliga skäl till att en socialliberalism behövs. Det är ingen stridsskrift, snarare en resonemangsskrift med både ideologiska och historiska tillbakablickar. I sak är den riktad mot dagens Liberaler men utan polemik.
Boken är systematisk liksom sin författare, han låter sina erfarenheter som politiker blandas med saklig argumentation för en socialliberal hållning. Det gäller välfärd, skatter, utjämning av levnadsförutsättningar, jämställdhet, flyktingar och främlingsfientlighet.
Den är inte alltid så lättläst, knappast en bok för hans barnbarn som han tänker sig – men man möter en påläst och övertygande skribent som tar stöd i rader av väsentliga rapporter och skrifter.
Liberalismen utgår från individen, respekten för den enskildes rätt och frihet. Men modern socialliberalism ser att människan också behöver gemenskap, ett socialt sammanhang. Staten blir därför inte en kontrollerande övermakt utan en som tryggar individens frihet, en möjliggörare.
På den punkten är socialliberaler och socialdemokrater eniga. Även i de två konkurrerande efterkrigsprogrammen från 1944 finner Westerberg mycket som förenar, främst i synen på framsteg och generell välfärd med ganska högt skattetryck. Skiljelinjer som statlig planering och äganderätt har efterhand minskat genom socialdemokraternas reträtter.
Rågången mot högern/moderaterna var klarare och består alltjämt för Westerberg. Mot högerns inriktning på låga skatter, sociala insatser riktade till fattiga och, tidvis, grundtrygghet (som Centern) ställer Westerberg välfärdsstaten med höga skatter och standardtrygghet.
Nyliberalismens regellöshet och statsfientlighet, som dominerade efter Sovjets fall 1991, fick en dödsstöt genom finanskraschen 2008 och har i coronakrisen ännu tydligare visat sina brister.
I stället har det växt upp auktoritära populistiska rörelser, inte minst i Europa, som ser sig som enda bärare av folkets vilja, tror på nationens egenart, utnyttjar ekonomiskt missnöje och skapar klyftor mot ”de andra”.
Bengt Westerberg skriver utförligt om hur demokrater bör bemöta dessa hot. Han menar att den ekonomiska fördelningen måste bli bättre, i jämlikhetsutredaren Per Molanders anda, vill stärka det politiska deltagandet och bygga upp ett bredare, tydligare försvar för demokratins grunder.
Westerberg argumenterar, liksom t ex forskare som tysken Jan-Werner Müller, britten Timothy Garton Ash och svensken Sverker Gustavsson, för en återgång till den socialliberala modellen med en välfärdsstat som omfördelar och som förenas med frihet för individen. Där demokrati står över marknaden, fackföreningar är jämställda med arbetsgivare. Bort från den skadskjutna nyliberalismen som i trettio år hävdat motsatsen.
I den hållningen har han godgrund i svensk socialliberalism, som Svante Nycander klargör i sin bok Liberalismens idéhistoria.
Men här ligger också bokens sprängkraft.
Bengt Westerberg har utformat ett socialliberalt manifest – på tre sidor sammanfattar han sin samhällsuppfattning. Han drar en skarp gräns mot Sverigedemokraternas nationalpopulism. Men han vänder sig också mot den snäva identitetspolitiken, mot kristdemokraternas familjesyn, mot moderaternas skattesänkarpolitik, mot de flesta partiers hårda flyktingpolitik. På väsentliga punkter har han en annan syn än sitt gamla parti, Liberalerna.
Westerbergs mål är välfärd med valfrihet. Skattetrycket, nu 43 procent av BNP, måste då på sikt höjas tillbaka till 50 procent. Kapitalskatterna bör höjas, momsen breddas och en ny fastighetsskatt införas. Socialt eftersatta måste uppmärksammas mer (andelen som får socialbidrag nu är densamma som vid 1960-talets mitt).
Han vill ha tydliga kunskapsmål i skolan, mer individualiserad föräldraförsäkring, obligatorisk arbetslöshetsförsäkring. Flyktingar ska få permanenta uppehållstillstånd. Skyddet mot cyberattacker och terrorism bör prioriteras framför militär upprustning (som även den liberale säkerhetsexperten Hans Blix hävdat).
Är det något jag saknar är det bestämda åtgärder mot klimat- och miljöförstöringen, tidens avgörande ödesfråga. Westerberg erkänner, med rätta, att liberaler inte kraftfullt drivit miljöfrågor. Han skisserar i sin bok snävare tillväxt och höjda miljöskatter.
Det räcker inte. Tillväxten är en särskilt knepig fråga för liberaler, som varit låsta i framstegstro – men det är en nyckelfråga för framtiden.
Finns det plats för ett liberalt parti i Sverige? Bengt Westerberg tror detta, trots allt. Men då måste det uppträda självständigt, inte bilda sig till någon allians före valet. En livskraftig demokrati, menar han, kräver samverkan och kompromisser. Som när han och Kjell-Olof Feldt gjorde upp om den stora skattereformen 1990.
Då hade han tänkt sig ett framtida samarbete med socialdemokraterna (men de sa till slut nej och hans egen partiledning föredrog moderaterna), likaså 1994 – och även inför 2020-talet. Mycket förenar – särskilt nu när M går i armkrok med Sd. Allianser med M leder alltid till förluster för liberalerna, inpräntar Westerberg. Bättre då med ett sammanslaget center-liberalt parti som kan göra upp om välfärden med socialdemokraterna.
Demokrati före marknad, välfärd med valfrihet före skattesänkningar. Så ser Westerbergs socialliberalism ut.
OLOF KLEBERG
Inlägg
