När brister i offentliga sektorn blir uppenbara är en vanlig reaktion från politiker att föreslå organisatoriska förändringar eller ”vi måste se över våra rutiner”. Sällan söks efter, och anges, tillkortakommanden i utövandet av den egna rollen som förklaring till bristerna. Ett exempel är när en politiker uttryckte en uppfattning om att regeringen måste förtydliga uppdraget till Skolverket att förbättra uppföljningen och kontrollen av hur statsbidragen används genom att inrätta en särskild funktion. Skolverket måste få bättre förutsättningar att bygga upp en sådan funktion, ansåg vederbörande. Det är alltså frånvaron av en viss funktion, som kan förklara bristen på effektiv styrning?
Politikerrollen ser olika ut beroende på inom vilken geografisk nivå man verkar, men det finns grundläggande och sammanfallande primära uppgifter. Steg ett är att ta ställning till och formulera en beskrivning av den kommuns, den regions, den nations och den konstellations av nationer man ingår i, väg framåt. Detta vanligen i form av mål, planer och lagar. Dessa får dock ringa betydelse om kontrollen av följsamheten uteblir, eller är bristfällig. Detta andra steg gör emellertid inte styrningen fullständig. Avvikelser vid kontroll av följsamhet måste också leda till utkrävande av ansvar, alternativt till beslut om ändringar i mål och revidering av planer och lagar, som steg tre. Men, är det inte så det fungerar? Nej långt ifrån.
Nästan dagligen kan vi läsa om bristen på medicinsk kompetens, inklusive kunskaper om geriatrik och demenssjukdomar, inom kommunernas äldreomsorg. Kunskapen finns, men hos regionerna. Då efterlyser politiker möjligheten för kommunerna att anställa sådan expertis, i stället för att fråga sig vilken styrning som krävs för att kommunerna på ett bättre sätt ska komma i åtnjutande av regionernas resurser? Konsekvensen av att man inte ställer de frågorna blir fortsatt bristande medicinsk kompetens inom äldrevården.
Skolan är i dag ojämlik. Inget nytt konstaterande. Staten har ett övergripande ansvar för att avhjälpa bristen på jämlikhet, främst genom Skollagen. I stället för att göra klart hur staten ska kunna fullgöra sin styrande uppgift föreslår vissa partier att även de dagliga driftfrågorna ska överföras till staten, som en väg för att skapa jämlikhet mellan landets skolor. Man föreslår att svensk skola ska utsättas för en gigantisk omorganisation innebärande att staten, som misslyckas med sin styrande uppgift, ska få ansvar för även dagliga driften av landets skolor.
Debatten om friskolorna och möjligheterna att begränsa deras vinstuttag har även den fel fokus. Stora vinstuttag är en följd av dåligt skrivna avtal, avtal som inte tillräckligt tydligt reglerar kvalitet och kvantitet, alternativt en följd av att formulerade krav inte efterlevs och ansvar inte utkrävs. Med bra skrivna avtal och bra utövande av politikernas styrning blir vinsterna minimala och intresset från företags sida därför ljumt. För närvarande syns emellertid bristerna så stora att friskolesystemet måste ifrågasättas.
Samma gäller för sjukvården. Hälso- och sjukvårdslagen anger att sjukvården ska vara jämlik. Då den inte är det kräver vissa partier att staten ska ges dagligt driftansvar för även sjukvården. Ingen frågar sig varför staten skulle lyckas bättre i sin styrande uppgift om den får även det dagliga driftansvaret.
Återkommer gör skandaler kring, bland andra, behandlingshem i extern regi, det vill säga, verksamheter drivna av andra än offentliga sektorn, men med finansiering av denna. Ena dagen är förklaringen att IVO brustit i sin kontroll, andra dagen är det behandlingshemmets ansvar. Inför oss medborgare är det dock den del av offentliga sektorn, som tecknat avtal, som har ansvaret. Klarar man inte kontrollen av dessa företags verksamhet bör verksamheten rimligen bedrivas i offentlig regi.
Det är inte ovanligt att i kommunens och, i högre grad, regionens nämnders sammanträden konstateras överskridande av budget utan att något beslut med anledning av detta fattas. Och, utan reaktion från fullmäktige, som anslagit budget och som rimligen har krav på att den efterlevs. Vanligt är att rapporter om obalanser läggs till handlingarna.
Politikerrollen befinner sig i en kris. En anpassning av politikerrollen, till den tid vi lever i, torde nu inte kunna ske utan en obligatorisk politikerutbildning. Ingen bör få tillträda ett politiskt uppdrag utan att ha genomgått utbildning.
Inlägg
