fredag 31 augusti 2012

Har konflikt om miljökonsekvenserna uppstått?

VD.n för Fullerö Park slutar. Han har suttit på posten i ett år. Den är inte längre den utmaning den var för ett år sedan. Kan det vara så att VD:n upptäckt problemen med den kollision med målen för klimatarbetet i kommunen, som projektet innebär? Att koldioxidutsläppen ökar har ju konstaterats. Är fler externetableringar önskvärda och kan göras lönsamma? Knappast, men den frågan är ingen politisk fråga. Klimat och trafiksäkerhet är däremot, i högsta grad, politiska frågor. Kan det vara så att oenighet uppstått kring miljöfrågorna? Kan det vara så att VD:n uttryckt farhågor för svåra konsekvenser för den centrala handeln? Nu tar ordföranden i styrelsen för Fullerö Park över VD - skapet. Marknaden måste få bestämma på egen hand.

Avsnitt 40 ur Politik på Gott och Ont

Enn Kokk, välkänd socialdemokrat skrev någon gång under 2007 följande i sin dagbok: Jag har vid flera tillfällen läst och hört undsläppande kommentarer från både Reinfeldt och Kristna Axen Olin om att våra socialförsäkringssystem borde ligga på en grundnivå, dvs närma sig socialbidragens svält-basnivåer. Samtidigt vill man som i Uppsala (utmanarrätter) och i Stockholm (privatiserande upphandkingar) överlåta våra kvarvarande offentliga välfärdsinrättningar till marknadskrafterna i form av vinstdrivna, kommersiella “ovälfärdsföretag” där välbeställda människor med hjälp av sina tjocka plånböcker och privata försäkringar kan köpa sig en fullvärdig välfärd, en välfärd som egentligen skulle vara lika för alla efter behov (undrar om inte denna nyhögerns (kommande) totalitära marknadskrafts-välfärdsparadigmskifte strider mot kommunallagen??)! Och för den vän av ordning som undrar om inga socialliberala motkrafter finns inom alliansen så måste jag bara konstatera att så inte är fallet idag (men det kanske finns en begynnande tillnyktring för folkpartiet, bl.a genom den artikel som publicerades i UNT i fredags av folkpartiets partisekreterae Erik Ullenhag och den erkänt socialliberale, men utfryste, Harald Nordlund. ”Många som skyndat före sin tid tvingas invänta den på obekväma rastplatser” (Stanislaw Jerzy Lec)Mitt citat.

Stöd Barack Obama

Det är inte första gången jag känner oro inför ett presidentval i USA. Det var likadant inför det val där George W Bush valdes. Dom får väl skylla sig själva borde man kanske tänka. Men det angår ju oss. Det har betydelse om presidenten i USA kämpar för att åstadkomma bättre förhållanden för de utsatta, det har betydelse om presidenten i USA anser det viktigaste vara att behålla låga skatter för de rika. Därför skapar det oro när jag läser att Mitt Romney leder i opinionsundersökningarna. Det skapar oro när jag läser vad han sa i sitt tal efter att ha blivit vald. Det skapar oro när jag erfar att Mitt Romney säger sig vilja riva upp den sjukvårdsrefom, som Kennedy inte lyckades få stöd för, men som Barack Obama infort. Kanske kan det ge eko ända till USA om vi blir många, som uttrycker oron. Stöd Barack Obama i presidentvalet, förhindra reaktionären Mitt Romney att nå ett av världens viktigaste ämbeten

onsdag 29 augusti 2012

Fastighetsnära insamling

"Det finns för få återvinningsstationer, för långa avstånd och på orter som Knutby och Järlåsa finns ingen återvinningsstation alls vilket tvingar dom hushåll som ändå försöker till onödigt bilresande. Det menar Socialdemokraterna som nu föreslår att hushållens förpackningar och returpapper ska hämtas direkt vid hemmet tillsammans med det övriga hushållsavfallet istället, så kallad fastighetsnära insamling. Sändes idag 08:15" Det här läste jag i går. Jag tror att detta är rätt tänkt. Men hur får vi oss medborgare att vara med och ta ansvar? Ska detta fungera måste vår nonchalans upphöra. Men, som tidigare skrivet, lyckas man i Västerås och Eskilstuna, varför ska vi inte lyckas i Uppsala. Vägen tycks dock lång och krokig

Politiskt arbete är ofta oarvoderat

Visst görs stora insatser i politiken, ofta utan ersättning alls. Jovisst partierna är ideella organisationer. Dock leder partiengagemang till uppdrag i landsting, i kommun och på nationell nivå. I mitt parti finns en belöning för stora insatser, i form av, Karl Staafplaketten. Den utdelas i tre olika valörer, beroende på insatsen. När jag tänker på att man själv ägnat under många år nästan all sin fritid åt partiet känner jag beundran inför de som gjort så mycket att man föräras plaketten. Om man har gjort både politisk värnplikt och en lång politisk resa kan det se ut så här. Hur ser det inte då ut för plakettmottagarna. Ordförande i patientnämnden vid landstinget i Uppsala län, ett år och fortf. Ledamot Delegationen för Stiftelsen Jälla Egendom, fyra år och fortf. Ledamot i landstingsfullmäktige i Uppsala län, fem år och fortf. Vice ordf. i regionala utskottet, två år Ersättare i landstingsstyrelsen, fyra år Ersättare i styrelsen för Upplandstiftelsen, fem år och fortf. Vice ordförande i Mälardalsrådets miljöutskott, fem år och fortf. Ledamot i Regionförbundet Uppsala läns fullmäktige, fem år och fortf. Ledamot av Sveriges Riksdag, fyra och ett halvt år Ersättare i Riksdagens socialutskott, ett halvt år Ledamot i Riksdagens Miljö- och jordbruksutskott, fyra år Ledamot i statlig utredning om flexibla mekanismer inom Miljöpolitiken, tre år Ledamot i den statliga miljömålskommitten, två år Ledamot i statlig äldreberedning, Senior 2005, tre år Ledamot i Uppsala läns Arbetsförmedlingsnämnder, tre år Ledamot i Uppsala kommuns pensionärsråd, fyra år Ersättare i Uppsala läns Arbetsförmedlingsnämnder, fyra år Ledamot i Uppsala Tourism AB, tre år Ersättare i Mälardalsrådets styrelse, tre år Ledamot Arbetsförmedlingsnämnden, tre år Ersättare i Stiftelsen f. samverkan universitet – näringsliv - samhälle, STUNS, tre år Ledamot i Länsstyrelsens styrelse, sex år Ledamot i referensgrupp till socialminister B. Westerberg, tre år Kommunalråd i Uppsala kommun, nio år Ledamot i Uppsala kommuns kommunstyrelse, nio år Ledamot i kommunstyrelsens arbetsutskott, nio år 1:e vice ordf. i kommunstyrelsen, tre år Ledamot i kommunstyrelsens finansutskott, fyra år Ledamot i Uppsala kommuns Förvaltnings AB, fyra år Ledamot i utskott för vård och omsorg, tre år Ledamot i kommunstyrelsens personalutskott, två år Ledamot i Uppsala Stadshus AB, tre år Ombud Kommunförbundets länsavdelnings länsmöten, tre år Suppleant i Länsstyrelsens styrelse, tre år Vice ordf. i Uppsala kommuns Gatunämnd, tre år Suppleant i Uppsala kommuns valberedning, fyra år Ledamot i kommunfullmäktige, tolv år Ordf. i Uppsala kommuns Gatunämnd, tre år Ersättare i Uppsala kommunfullmäktiges valberedning, fyra år Suppleant i Uppsala kommuns Gatunämnd, tre år Suppleant i styrelsen för Viks folkhögskola, ett år Suppleant i Uppsala kommuns naturvårdsråd, två år Ledamot i Uppsala kommuns hälsovårdsnämnd, tre år Suppleant i taxeringsnämnd, tre år Suppleant i Uppsala kommuns hälsovårdsnämnd, tre år Suppleant i Uppsala kommuns besvärsnämnd, tre år Suppleant i Bostadsförmedlingsnämnden, tre år Andra uppdrag Ledamot i styrelsen för Stadshypotek AB Uppsala, tre år Föreningsuppdrag Ledamot i styrelsen för Peace Quest International, fyra år Ordf. i styrelsen för SNF:s uppsalaavdelning, ett år Ordf. i styrelsen för Folkpartiets länsförbund Uppsala län, tre år Ledamot i styrelsen för Folkpartiets länsförbund, sju år Ordf. i Folkpartiets kommunförening Uppsala, sju år Ledamot i styrelsen för Folkpartiets kommunförening, tretton år Ordf. i styrelsen för bostadsrättsförening, ett år Ledamot i styrelsen för Studieförbundet Vuxenskolan, två år Ledamot i styrelsen för bostadsrättsförening, två år Ordf. i Folkpartiets Uppsalaavdelning, ett år Ordf. i Folkpartiets stadsdelsförening i Gottsunda/Valsätra, tre år Valledare för Folkpartiet, ett år Ledamot i Uppsala Ungdomsråd, tre år Ordf. och ledamot i styrelsen för Folkpartiets ungdoms- förbund Uppsala, fem år Klubbledare i JUF/4H, tre år

tisdag 28 augusti 2012

Avsnitt 39 ur Politik på Gott och Ont

Kapitel 6 SORTI FRÅN RIKSDAGEN När jag vid ett tillfälle stötte ihop med en bekant på en annan ort i trakten passade han på att ondgöra sig över vad han kallade "fult spel", förstärkt med en svordom. Han berättade att hans släkting som är politiskt aktiv (i annat parti än mitt), men med åsikter som avviker från nuvarande partilinje alltför mycket, funderade på att kandidera till fullmäktige. Han anses dock ligga för långt till vänster. Släktingen har tidigare tillhört ledningen i kommunen och eftersom släktingen har starkt stöd i partiet fanns möjlighet att återta ledningen. Men man gör sig sällan av med den som för närvarande sitter. Och den personen ställde upp även nu, varför släktingen bestämde sig för att inte kandidera. Kort efter nominering ägt rum klev den nu sittande av och släktingen var utmanövrerad. Det var med blandade känslor jag skiljde mig från riksdagslivet efter de fyra åren. Blandade därför att jag upplevt att det varit svårt att påverka i politiska frågor. Alltför mycket är förutbestämt och partipiskorna viner relativt hårt. Samtidigt har jag tyckt om det rampljus som lyste över uppdraget, uppskattat möjligheten att möta många intressanta personer och upplevt tillfredsställelsen av att få vidarebefordra beslut och intryck från riksdagen till i första hand medlemmar i egna partiet. I ett av mina många e-brev till ett hundratal folkpartister med information från riksdagen skrev jag: ”Socialliberaler, När samhället behöver byggas om, är det lönlöst att försöka bygga om det på den gamla planen. Inga stora förbättringar är möjliga i den mänskliga gemenskapen, förrän en större förändring inträffar i deras tankesätts grundläggande natur (John Stuart Mill) Tack alla Ni som på olika sätt medverkat till den historiska framgången för socialliberalismen. I mitt sista brev som riksdagsledamot för Uppsala län vill jag säga tack för att jag under fyra år haft Ert förtroende. Det har varit fyra spännande, stimulerande, arbetsamma år men också år med insikter om stora brister i det demokratiska systemet. Även om jag lyckades nå en hög aktivitetsnivå känner jag att fyra år är alltför kort tid för att uppnå optimal effektivitet. Det är inte med bitterhet jag säger detta. Jag har stor respekt för den demokratiska process som leder fram till vilka som ska representera folkpartiet och medborgarna i länet. I skrivande stund är det oklart hur Sverige, hur Uppsala kommun och hur Uppsala läns landsting ska styras. För att inte riskera att påverka pågående förhandlingar ska jag inskränka mig till att tycka att vissa bindningar före ett val är konstruerade och otidsenliga. Eller hur, John Stuart Mill? I våra utvärderingar inför kommande utmaningar bör vi fråga oss hur vi stimulerar nytänkandet och hur vi använder personval för att stimulera det ideologiska inslaget i den politiska debatten. Det är viktigt att vi förhindrar att ökat personvalsinslag leder till mer av intern konkurrens och mindre av att påvisa skillnader mellan de politiska alternativen. Eftersom jag fortfarande brinner av lust att arbeta för ökad solidaritet blir det en stor och viktig utmaning att sitta i landstingsfullmäktige. Jag räknar också med att på något sätt kunna fortsätta att vara aktiv i kampen för demokrati och solidaritet med kommande generationer. När vi summerar valrörelsen får vi inte glömma att förutsättningarna i de olika delarna av länet är mycket olika. En mindre framgång i en del av länet kan vara en större bedrift än en större i annan del av länet. Det är inte möjligt, sålunda, att rangordna insatserna. Låt oss glädjas tillsammans över framgången men också se den som ett stort ansvar för våra gemensamma kommande ansträngningar.

Lagbrott ska inte premieras med skattesänkning

Harald i Uppsala Samhällsutveckling Håller anförande om politisk styrning Håller anförande om patientsäkerhet Leder seminarier, debatter och samtalsgrupper Upprättar skrivelser Korrekturläser Öppnar dörrar till politiker Är det dags nu att sänka skatterna för frisörer? Restauranger har fått lägre skatter för att alltför många inte följer skattelagstiftningen eller, med andra ord, fuskar. Frisörerna är nästa yrkesgrupp att granska. Hittills har upptäckts en hel del tveksamheter. Röster höjs då för att sänka skatterna. Upprörande. De politiker, som eventuellt kommer att dra i den tråden måste öppet kritiseras hårt. Fusk och brott ska bestraffas. Kanske ska bostadsinbrotten få till följd att vi uppmanas att inte ha saker hemma? Inte straffa tjuven utan undanröja orsaken till att lagbrott begås. Återinför den tidigare restaurangmomsen och se till att även frisörer följer lagarna.

måndag 27 augusti 2012

Avsnitt 38 ur Politik på Gottoch Ont

Kapitel 5 MEDIA Om pressen lärde jag mig i statskunskapen att en bra press är en press, som utnyttjar friheten att berätta alla slags nyheter och uttrycka alla slags meningar genom att hålla medborgarna väl underrättade om vad som sker i deras eget samhälle och i världen och dessutom driver en debatt i syfte att förbättra samhället. Detta borde gälla och gäller även flera andra medier. De svenska tidningar jag läser har trevlig utformning med snygg typografi. Kvalitetsmässigt kan jag inte göra någon internationell jämförelse, men en subjektiv bedömning är att svenska pressen håller hög klass. Skulle dock vilja läsa mer av analyser av vad som sker bakom det som synes ske. På debattsidorna skulle jag vilja se artiklar av även oss vanliga medborgare och inte bara de mest kända politikerna. Själv har jag dock behandlats med respekt av medierna. Min egen morgontidning håller en förhållandevis hög klass. Klara försämringar har emellertid tyvärr skett i fråga om vården av vårt språk och bevakningen av den lokala och regionala politiken. Mitt intryck är att delar av pressen missbrukar friheten. Det missbruk, som får mig att reagera starkast är vad jag vill kalla löpsedelsmetoden. Den handlar om att formulera löpsedlar så att tankarna förs i en riktning, som inte har täckning av texten i tidningen, men utan att löpsedelns text kan rubriceras som lögn. Metoden tillämpas mest strikt av ett par dagstidningar. Pressen har spelat en viktig roll i fråga om även språkets utveckling och om språkvård. I takt med att tidningarna avskaffar korrekturläsningen försämras språket. Huruvida journalisternas kunskaper i svenska språket minskat och därmed påverkat språket i negativ riktning är inte möjligt för mig att bedöma, men utesluter jag inte. Vad har missen med arbetsmiljöplan för arbetet med Göran Perssons nya villa med inrikespolitik att göra? Visst ska media kritiskt granska politik och politiker, men utnyttjandet av detta misstag säger mer om de media som gör det än om den som begått misstaget. I en debatt talade Persson om det gröna folkhemmet. Var finns återgivandet och granskningen av det uttalandet? Var i media finns beskrivningen av den kamp, som förs om starkare skydd för våra stränder, var finns ambitionen att minska avfall och åstadkomma ett fungerande kretslopp där inte produktionen av sopor stimuleras? Och var finns de radikala greppen för bevarandet av den biologiska mångfalden? Dom finns över huvud taget inte, eftersom den här sortens nyheter inte säljer. En löpsedel upptog, hela löpsedeln, nyheten att Zlatan avvärjt bråk mellan två landslagsspelare. Av mera seriösa reportage att döma var det sannolikt inte sant. Någon dag innan kunde man på löpsedeln läsa om någon som förstorat sina bröst. Jag inser att det finns även annat att läsa om inuti dessa tidningar, men förstår ändå inte varför vi köper dem. I nyhetssändningar upptas tid med att rapportera om att någon svensk som arbetar i Kanada som ishockeyspelare passat pucken till en annan person, som sedan gjorde mål. Jag är mycket intresserad av idrott, men tycker att det borde finnas gränser… Metoden för att få sälja tidningarna är oförskämd. Visst kan vi få ändring, men då måste vi tydligt kräva det. Men min upplevelse är att man inte bara hänger ut personer. Man även skyddar. Det som i ena fallet basuneras ut och framställs som skandal förtigs i det andra. Tobleronemisstaget framstår som en bagatell, inte värd att nämna, i jämförelse med vissa andra fasoner, som rimligen är kända för media. Men den tidning, som har medverkat till att placera en gloria på ett huvud har svårt att låta glorian falla. Varför har jag en morgontidning? Inte för att informera mig. Det kan jag ju numera göra på annat sätt. Svaret är väl vanan. Vanan att inleda dagen med tidningsläsning. Dessutom gillar jag att delta i den politiska debatten, vilket min lokaltidning är en bra kanal för. Men trots missnöje med media är det viktigt att rätten att agera på ett sätt, som vi alla inte alltid förstår, försvaras. Lika viktig är min rätt att ha synpunkter på att en viss politiker hängs ut, flera dagar i rad, i ortens tidning, för underlåtenhet att betala sina egna räkningar i tid, och att en annan politikers enorma slöseri med statens pengar inte nämns med en rad i samma tidning. Det är dock vi tidningsköpare, som styr. Så länge vi efterfrågar skräp kommer skräp att produceras. Det gäller inte bara i fråga om sopförbränning. ”En tidning är ett vandringsbibliotek med högt blodtryck”(Arthur Baer)

Varför misslyckas informationen om sophanteringen?

Jag sitter och funderar över hur man informerar effektivt. Det som, i första hand ger upphov till funderingar är informationen om hur vi ska hantera våra sopor i mitt bostadsområde. Vi har en sophusförening. Under flera års tid har information spritts regelbundet. Vi har ännu så länge endast två fraktioner i sophuset. Då och då läggs tomflaskor in och komposterbart och flaskor kan hittas i den brännbara fraktionen. Varför lyckas vi inte få ut rätt information? Och varför lyckas man i Västerås och Eskilstuna? Någon, som kan detta med information kan väl tipsa

söndag 26 augusti 2012

.Socialdemokratins ideologiska problem löses inte med en lyckad Agendaintervju

Reaktionen har nu kommit. En partiledare, som inte säger något och ett parti, som framstår som itydligt kan inte nå långsiktiga framgångar. Bättre att vara tydlig och få motståndare än att ingenting tycka. Politiska proffstyckare säger nu att han, Stefan Löfven, i dag måste komma med något konkret. Jovisst, och det gör han säkert, men för den långa sikten måste det handla om något ideologiskt särskiljande. Jag påminner mig en tidigare partikedare, för ett annat parti, som vågade uttala åsikter, som starkt ogillades av många, men han stod för dem, och dom handlade om övertygelse och ideologi. Det skapar förtroende. Jag tror inte Löfvens insatser i sitt tal i dag och intervjun i Agenda i kväll räcker. Socialdemokratins ideologiska kris är alltför stor

Avsnitt 37 ur Politik på Gott och Ont

Kapitel 4 VÅRT SPRÅK Längre tid med tidningen blir det lördag och söndag morgon; avkopplande men också stressande. Jag borde inte ägna kraft åt att reagera på det dåliga språket. Men att varje dag se och höra ordet "vart" i stället för "var" och ordföljder som får en att tro att varje sida är sportsida är frustrerande för oss som gick i en skola där ämnet svenska var viktigt. Jag har en tid roat mig med att notera hur många gånger jag i TV hör den rätta benämningen och kan konstatera att efter en lång tid räcker fortfarande ena handens fingrar för att hålla räkningen. Jag är förvånad över att vi inte känner när vi uttalar ordet vart att det uttrycker riktning och ordet var uttrycker läge. Funderar också över medias sätt att beskriva alternativen i politiken. Den så kallade vänsterkartellen jämförs med den så kallade alliansen. Varför? Okunnighet? Nej, självklart inte. Vi vanliga människor ska fås att tro att kartellen och alliansen är synonyma begrepp; den ena på vänstersidan, den andra på högersidan. Socialdemokraterna säger att dom avser inte att bilda någon koalition. Man begär stöd för att även i fortsättningen få bilda minoritetsregering. Mot detta står en allians, bestående av fyra partier, men av vilka inget förutsätter annat än att vara en del av en fyrapartierskoalition. Regeringsalternativen är socialdemokratisk minoritetsregering och borgerlig majoritetsregering. Varje dag kan vi i dagstidningarna läsa hårresande formuleringar, uttryckta av även högskoleutbildade personer. I en artikel om danskarna och ekomaten lyder en av meningarna: "Utvecklingen skulle kunnat ha varit ännu bättre om det inte varit för att Sverige bromsat". Men enligt många språkexperter ska vi acceptera förändringar. Huvudsaken är, tycks man mena, att vi förstår vad som menas. "Alla fick inte plats" sa någon på radion för en stund sedan. För mig betyder det att ingen fick plats. Men vad han på radion menade var säkert att inte alla fick plats. Att artikeln om ekomat är intressant ska sägas. I Sverige har budskapet om att ekomat inte är nyttigare än konventionellt producerad mat, men dyrare, fått genomslag. Men att produktion av ekomat är en del av omställningen av samhället till hållbarhet talas mindre om. När hörde vi senast en partiledare ens snudda vid frågan? ”Rånjakt” stod det att läsa om i Upsala Nya Tidning i december 2006. Jag kunde inte låta bli att fråga tidningen om artikeln handlar om kex. Vi som är känsliga för de grova språkliga felaktigheterna ska reagera. Tidningen reagerade på ett konstruktivt sätt och tackade för påpekandet. Efter alla mina år i personalintensiva sammanhang har jag blivit nästan immun mot begreppet ”personal”. ”Vi var bara tre personal i dag”. Jo, visst är det på väg att bli accepterat, men jag reagerar eftersom jag lärt mig att ordet personal inte kan förekomma i pluralis. Det kan i anföranden vara effektivt att använda citat, ordspråk eller bevingade ord. Men då är det viktigt att man citerar på ett korrekt sätt. Någon som i fullmäktigedebatten i februari 2006 ville använda uttrycket ”sitta still i båten” tyckte att vi inte får ”bara sitta och vänta i båten”. Småsaker tycker kanske någon. Ja, just den missen. Men alla grodor som uttalas allt oftare, och inte minst i media, medför förändringar av vårt språk, som inte är småsaker. Till den här kategorin, fel som ses som småsaker, hör också den allt vanligare bristen på känsla för prepositioner. I Mälardalsrådets styrelse undrade en politiker om uppgifterna man tog del av var ”avhängigt på kön” och en annan att vissa fakta vi ”ska ha med oss i åtanken”. Är det här skolans fel eller är det en fråga om att vissa människor saknar känsla för språket, något vi får finna oss i. Allt oftare noterar jag svårigheten att skilja mellan ”ta vara på” och ”ta tillvara”. Nog borde vi väl höra att ”ta tillvara på” är språkligt felaktigt. Likaså borde vi höra att det blir fel när vi säger tvivelaktigt och menar tveksamt. Svårare att lyssna sig till är vilken form bestämningsord till ”sort” och ”slag” ska ha. Klart är dock att bestämd form av ”sort” är ”sorten” och av ”slag” ”slaget”. Det måste väl betyda att det måste heta ”vilken sorts…” och ”vilket slags…” oberoende av det efterföljande substantivets genus. En kunskapsfråga, som till exempel journalistutbildningen missat att ta upp. Inte heller tog den upp orden mindre och färre. ”I dag var vi tre personal mindre än i går”. Det är svårt att få in fler fel i den meningen om man inte gör ett tillägg om att det var nätt och jämt att man klarade jobbet. Felet i tillägget beror inte på att man glömt ett ”n” i ordet ”jämt”, utan man vet inte skillnaden mellan ”jämt” och ”jämnt”. Jag har många gånger övervägt att gå in i de affärer, som inte förstår skillnaden mellan svenskt och engelskt genitiv-s. Namnet Stina´s hårsalong får håret att resa sig. Varför har Stina satt in en apostrof när det heter Stinas. ”Nu blir det svårt. Kalla tvingas åka själv.” Den duktiga svenska skidåkerskan hade ett relativt långt avstånd till både framförvarande och bakomvarande åkerskor. Jo, jag förstod. Hon hade inte sällskap med någon. Hon var ensam. Men hon åker väl alltid själv. Grattis önskar farmor. I annonserna i tidningarna och i gratulationskort önskas grattis. Menar vi någonting med en hälsning där vi önskar grattis? Vad önskar jag personen då? Grattis är en förkortning av gratulation. Trevlig födelsedag önskar jag Dig eller Grattis från farmor, uttrycker däremot en tanke. Vid utgången från konserten hörde jag någon säga: Jag hade velat hört honom sjunga fler ballader. Ett mycket vanligt fel. Vad hon menade var att hon velat höra honom sjunga flerballader. Många ord är sammansatta ord. Allt vanligare blir att sådana ord delas upp i två eller flera. Men inte är det så kul att läsa ”sjuk syster”, när meningen är att ange en titel på en i vårdpersonalen, och inte blir det särskilt intressant att läsa rubrik om att någon åkt fast för svart bygge. En trygghet i sammanhanget är att vi torde aldrig behöva läsa ”Grön köpings veckoblad”. Vi behöver en språkpolisrörelse. De här kanske onödiga orsakerna till irritation och frustration skyller jag på mina lärare under mina fyra första år i skolan. I ärlighetens namn ska dock sägas att min tacksamhet överväger de negativa reaktionerna. ”Den kämpande humanisten är inte någon vacker syn, så länge själva kampen pågår”. (Ingemar Hedenius)

Men vad vill Ni politiker med sjukvården?

Köerna till vården vid Akademiska sjukhuset har i sommar växt mer än beräknat. Styrelsen för sjukhuset tror att det här snart rättar till sig. Det tror inte jag. Som politiker borde man nu konstatera att efterfrågan på sjukvård kommer att fortsätta att öka. Vi får allt fler äldre personer, tekniken inom vården fortsätter att förbättras, och vården blir allt dyrare. Vad har man att välja mellan? Ett alternativ är att konstatera att vissa sjukdomar får man leva med så länge man kan leva, ett andra alternativ är att konstatera att mer pengar behövs och detta på bekostnad av annan eller andra sektorer i samhället samt ett tredje alternativ att förändra rutiner och arbetssätt så till den grad att bristerna försvinner. Men då måste man skyndsamt klara av att påvisa hur rutiner och arbetssätt ska förändras. Jo sannolikt handlar det om en kombination. Dock, politiskt måste man klara att visa hur kombinationen ser ut. Nuvarande attityd från politikerna håller inte.

lördag 25 augusti 2012

Presidentvalet angår oss

Jag kan naturligtvis inte göra en korrekt jämförelse mellan de två presidentkandidaterna i USA. Men jag tillåter mig att låta känslan ge sitt uttryck. Hur i all sin dar kan en kandidat som Mitt Romney stödjas av över fyrtio procent av de amerikanska väljarna. I ett land där många miljoner människor lever på en oanständigt låg nivå vill en presidentkandidat avskaffa en nyligen beslutad sjukvårdsreform. I ett land där solidariteten i form av gemensamt ansvarstagande i form av skatter är mycket undanskymd är ett vallöfte att sänka skatterna; mest för de rika. Kanske förtjänar amerikanarna inte bättre än att få Mitt Romney som president. Dock angår valet även oss. Det har betydelse vilken väg USA väljer, inte minst med tanke på att en del svenska politiker vill ingå närmare allians med USA än i dag, i försvars- och krigsaktiviteter. Hur kan vi delta i det amerikanska presidentvalet? Om vi alla börjar twittra och blogga till förmån för Barack Obama kanske det ger eko ända till andra sidan av Atlanten

Kastade aldrig ut någon TV - apparat

Kanske är det ironi. Alltnog finns läsare, som i dag ser en känd musiker hyllas för att han aldrig kastat ut någon TV från ett hotellrum. Han har aldrig slagit sönder ett hotellrum och han har inte grälat offentligt i samband med skilsmässa. I en liten tidningsartikel sker denna glorifiering. Vilken fin människa, han har aldrig slagit sönder ett hotellrum. Visst kan han vara en fin människa, men absolut inte av nämnda skäl. Hur har vi hamnat i detta svart- eller vittänkande om människor? Vissa, beroende på, till exempel, att man är politiker eller direktör, talar vi gärna illa om utan att alls känna personerna. Andra helgonförklarar vi beroende på vad man sysslar med. Vilken roll spelar media i denna schablonisering och vad beror på att vi inte förmår se igenom, många gånger, tunna skal. En fundering en vacker lördag morgon, en morgon, som ger hopp om mycken utevistelse.

fredag 24 augusti 2012

Vad var det jag sa

Jag var, tror jag, ensam bland, den så kallade, Alliansens representanter, . att vara emot att köpa sjukhusmaten från Västerås. Jag är inte glad för att jag hör till dem som fick rätt, ty patienter har inte gillat maten . Nu har man insett misstaget och tillsatt en utredning. Utredningen rekommenderar att landstinget inte fortsätter med de nuvarande samarbetsformer som idag finns med Landstinget i Västmanland. I stället föreslås att kosten ska läggas ut på upphandling alternativt bedrivas i egen regi, på samma villkor som en extern leverantör skulle ha haft. Man rekommenderar också att frågan om att bygga ett nytt kök på Akademiska sjukhusets område utreds. - Mat är en viktig del av vården. Den bästa patientmaten ska inte bara vara näringsriktig och säker. Hela måltidsupplevelsen måste vara bra och det viktigaste är att maten håller hög kvalitet, säger Ludvig Larsson (FP), ordförande i produktionsstyrelsen. - Det är för tidigt att kommentera utredningens förslag. Men det är bra att vi har fått en grundlig genomlysning när vi senare ska ta beslut om hur maten ska lagas i framtiden. Produktionsstyrelsen får information om utredningen vid sitt möte den 24 maj. Beslut i frågan kommer att fattas först efter sommaren.

Landsting och kommuner har ett stort antal styrdokument

Varför fungerar den politiska styrningen i många fall så dåligt eller inte alls. En sak kan vi vara säkra på; det saknas inte måldokument. Däremot är dokumenten inte utformade för att vara tydliga styrinstrument. Till detta kommer att dokumenten är så många att i vissa fall är dom motstridiga, men generellt vet ingen vilket man ska använda sig av. Följden blir att man använder sig inte av något. Länets kommuner och landstinget i länet är medlemmar i Regionförbundet i Uppsala län. Kommunerna och landstinget har ett stort antal styrdokument. Utöver dessa har Regionförbundet följande styrande dokument: Uppländsk Drivkraft 3.0 Regionalt utvecklingsprogram - Uppländsk drivkraft Verksamhetsplan 2012 Årsredovisning 2011 FoU-dokument Folkhälsopolicy Länstransportplan 2010-2021 Döm själva. Ett stort och ofta kvalificerat jobb utförs av tjänstemän för att ta fram dokumenten. Men till vilken nytta? Har vi verkligen råd att hålla på så här?

Avsnitt 36 ur Politik på Gott och Ont

Till samma grupp av artiklar som den i avsnitt 35 hör även den här. Inrätta företagargymnasier SVENSKT JORDBRUK har svårigheter att klara konkurrensen med omvärlden. Kostnaderna för, i första hand, skatter anses missgynna svenskt jordbruk. I debatten nämns sällan andra konkurrensfaktorer, kompetens och produktkvalitet. När det gäller kompetens finns det skäl att göra översyn av och ompröva lantbruksutbildningen. Den bör ges en tydligare inriktning på företagande med tanke på de krav som svenskt jordbruk ställs inför nu och i framtiden. Vi har i dag ca 25 lantbruksskolor. En översyn av innehåll i och inriktning på den utbildningen är nödvändig. Lantbruksskolorna bör mer än f.n. inrikta sin utbildning på småföretagande. Varför inte förändra lantbruksskolorna till företagargymnasier.

torsdag 23 augusti 2012

Tack Upplandsstiftelsen för Rullsand

Jag fortsätter att följa Upplandsstiftelsen. Uppdraget i dess styrelse kändes både givande och meningsfullt. Tänk att vi nu har en campingplats i länet, som kan mäta sig med de finaste i landet. Både Tierps kommun och Upplandsstiftelsen ska ha beröm för ansiktslyftningen Upplandsstiftelsen har rustat upp hela camping- och badområdet vid Rullsand under 2011–2012. Ny restaurang är byggd och åtta nya campingstugor kan hyras. De tio små stugorna har flyttats till stugbyn vid Billcampingen. Vi har installerat mobilt bredband och satsar på miljöanpassad teknik med solvärme för varmvatten i servicehusen. Alla servicehus renoveras invändigt till säsongen 2012. En plan för skötsel av vegetationen finns och årets röjningsarbeten är avslutade. Skyltning och vägvisning kommer att ses över.

Solel i Uppsala

Det händer att jag skriver brev till ett antal partivänner. Just nu har jag skickat ett. Några rader föll bort. Eftersom jag tipsat om att dagligen läsa min blogg lägger jag här in det jag missade Uppsala kommun – kör på egenproducerad solel Nu, 11 juni, står första laddstationen med ren solel till elbilar på plats i Uppsala. Kommunens tjänstebilar kommer nu att kunna köras med fossilfri el direkt från solen. Detta är ett av många steg för Uppsala för att uppnå kommunens klimatmål, att minska utsläppen av växthusgaser med 45 procent per invånare, år 2020 jämfört med 1990.

Landstingets hemsida har försämrats

Jag brukar regelbundet gå in på landstingets hemsida för att titta på nya politiska beslut och aktuell information. Sidan har ändrats. De rubriker som möter är: Startsida Vård & hälsa Jobba hos oss Utbildning Kultur Landsting & politik Jag frågar mig, Landsting och politik, vad menar man? Kultur, hör inte den till landsting och kultur. Tyvärr har förändringen lett till försämring. Jag blir bara förvirrad. Var går jag in för att informera mig om nyheter?

Avsnitt 35 ur Politik på Gott och Ont

Även tillgången på bostäder är beroende av politiska beslut. Den här artikeln tar upp en av flera faktorer som påverkar tillgången. NYPRODUKTION av hyreslägenheter Marknaden klarar av att bygga bostäder bara för de välbeställda, anser regeringen och vill anslå 2,5 miljarder till att öka byggandet av hyresbostäder för ungdomar, småhushåll och familjer med normala inkomster. Statsrådet Lövdén vill utmana landets kommuner och säger sig ha svårt att tro att de kan stå emot. Regeringen är oroad över att det byggs för få hyreslägenheter och det är jag med. Där slutar likheterna. Regeringen skjuter skulden på marknaden och det är inte förvånande att marknaden i sin tur lägger skulden på regeringen och då går regeringen in för att rätta till marknaden som kommit fel och anslår ett investeringsbidrag. Bidraget ska utformas så att det sätter press på produktionskostnaderna och därmed även på hyrorna. Produktionskostnaderna för en hyresfastighet ser ut så här: Köp av tomtmark 3-5 procent Kommunala avgifter, bygglov, gatuersättning 3-5 procent Pantbrev 2 procent Räntor, krediter 3 procent Kontrollbesiktning, administrativ försäkring och Entreprenadsäkerhet 5-7 procent Moms 17-18 procent Arbetsgivaravgifter, egna, ej underentreprenad 2,5 procent Summan blir här 33,5 - 42,5 procent av genomsnittskostnaden och då finns inga egentliga byggkostnader medtagna - inte en bräda, inte en spik, inte en fönsterkarm och ingen lön till byggnadsarbetarna. Uppgifterna kommer från ett av våra största byggföretag. Det är lätt att konstatera att minst en tredjedel av produktionskostnaden för ett hyreshus består av kostnader som byggföretagen inte kan styra. Den största delen av dessa kostnader styrs och fastställs av stat och kommun och en mindre del av finansinstitutioner. De sistnämnda är i hög utsträckning styrda av lagstiftning. Nu vill regeringen alltså återbörda en del av dessa medel till bostadsbyggande under, vad jag förstår, en begränsad tid, för att komma tillrätta med den mest akuta bristen på hyreslägenheter. Byggföretagen hävdar att bristen på nyproduktion av hyreslägenheter ytterst har sin grund i bruksvärdesprincipen. Det är en omöjlighet att få kostnadstäckning för nyproduktion. Samtidigt tillstår man att fria marknadshyror skulle skapa en oönskad och mycket stötande segregation. Konsekvensen blir att vi idag har segregation mellan områden med hyresrätter och områden med bostadsrätter och dessutom mellan bostadsrättsområden med olika prisnivåer. Att mot denna bakgrund föreslå en engångsinsats för ett par år, låt vara med ett betydande belopp, skapar enligt min mening ingen långsiktig eller hållbar lösning på den allvarliga brist på hyresbostäder som många av landets kommuner har.

Närvaron, trots allt, ett litet problem

Skrivandet om Uppsala kommunfullmäktige fortsätter som man kunde förutse. Dock med en viss skillnad. Jag trodde att allmänhetens reaktion skulle bli starkare än den hittills blivit. Men den kanske kommer. Det är ytterst pinsamt att närvaron i fullmäktigeförsamlingen är dålig, men det stora problemet i framtiden handlar om de demokratiska aspekterna och rekryteringen till politiken. Vilka unga människor, som i dag inte är politiskt aktiva, kan efter de tre senaste dagarnas artiklar, tänka sig att ägna stor del av sin fritid åt politiskt arbete, för det mesta ideellt. Sannolikt endast de som funnit politiken som en väg till karriär. Fråga, som då inställer sig: är det dom vi vill ha som representanter för oss. Problemet med tråkigheten är ingalunda nytt. Initiativ har då och då tagits till att finna förändringar i sammanträddesformerna i syfte att få debatterna mer levande och meningsfulla. Men vad gör partierna för att förändra en situation där endast ett fåtal deltar i debatterna? Det mesta av ansvaret för det som sägs åvilar de politiska gruppernas ledningar. Koncentrationen till ett fåtal torde vara ett fenomen, som präglar även partiernas interna arbete. Medlemmarnas i partierna inflytande ser ut att minska, till stor del beroende på ett minskat intresse. Granskningen av ledningarna i partierna från medlemmarna tycks inte vara särskilt tydlig. Det finns exempel där ledare på egen hand beslutat om uppdrag till viss person utan att medlemmar reagerat. Problemet med närvaron i Uppsala kommunfullmäktige framstår härigenom som ett litet problem

onsdag 22 augusti 2012

Avsnitt 34 ur Politik på Gott och Ont

Efter europaparlamentsvalet 1999 skrev jag följande artikel Folkpartiet i fokus TYDLIGHET I EUROPAPOLITIKEN. Det är en av förklaringarna till Folkpartiets framgång i årets val. 1 1998 års valrörelse däremot, ägnade sig folkpartiet åt att betona likheterna med andra partier. När alla säger skola vård och omsorg blir det ett tomt och innehållslöst mantra som inte förpliktigar till någonting alls – alla har ju gett samma bud och ingen uppfattas som mer trovärdig än någon annan. Då är det andra faktorer som avgör var medborgarna lägger sina röster och har sina sympatier. Det var de andra faktorerna, de som vi valde att inte framhålla, som fällde utslaget. Det var inte den profil vi försökte skapa som gav utslag utan den image väljarna själva tillskrev och uppfattade hos partierna. Vi tappade greppet om våra frågor därför att alla andra tyckte nästan likadant. Vår strategi punkterades och frågor vi inte tog tag i blev avgörande. Vi ägnade oss åt att beskriva likheterna. Så vad gör vi nu då? Slutsatsen måste bli att vi skall betona, framhålla och poängtera olikheterna, skillnaderna. Vi kan ta tag i aktuella frågor och vi kan själva därmed skapa agendan. Ett viktigt måste finns det i det sammanhanget – ideologin! Vi är redan bäst på socialliberal ideologi – den är vi ensamma om. Och ingen annan kommer att föra socialliberalismens talan om inte vi gör det. Just nu har vi ett mycket speciellt läge och därmed unika möjligheter att positionera på den politiska spelplanen. Det finns nämligen ett vakuum i mittfältet. Det har uppstått därför att Kd dragit sig mot höger och socialdemokraterna fortsätter att orientera sig mot vänster. Det senare seendet blev mycket tydligt nu genom finansministerns snabba avhopp och genom den profil hans efterträdare har. Den så kallade kanslihushögern har nu dödförklarats av ett antal debattörer. Vänstern och miljöpartiet har försökt dra socialdemokratin vänsterut, LO har skjutit på från sitt håll och nu har man lyckats. Det finns en uppenbar risk att de dörrar Rosengren och Sahlin i näringsdepartementet försökt att öppna nu definitivt slås igen. Detta är i och för sig illavarslande men ger ett handlingsutrymme för folkpartiet. På högerkanten är situationen likartad. Värdekonservatismen har fått övertaget inom kd. De mjuka frågorna, de frågor och ställningstaganden som ligger socialliberalismen nära, solidaritet, bistånd, socialt ansvarstagande, kort sagt de frisinnades traditionella frågor har fått stryka på foten. Detta är en naturlig följd av att man vill skaffa sig en kristdemokratisk image av centraleuropeisk karaktär. Man är på väg rakt in i högerväggen. Här finns alltså det politiska mittfältet – sopat och krattat både högerut och vänsterut. Och det viktigaste i sammanhanget: Det finns ingen anledning att tro att väljarna, medborgarna har följt med i denna, partiernas inbördes, polarisering. Naturen tillåter inga tomrum, inget vakuum. Mittfältet är fyllt av människor som idag måste vara och känna sig lite svikna och övergivna genom partiernas inbördes förskjutning och polarisering. Vi ska inte tro att det med automatik sker motsvarande rörelser i valmanskåren som i partitopparna. Det är dess väljare och deras frågor vi nu ska ta tag i. Vi betonar likheterna i en tid då kvinnor misshandlas varje dag. I fjol anmäldes över 19000 fall och hur stort mörkertalet är kan vi ju försöka gissa oss till. Vi har fått en förstärkt lagstiftning som ger myndigheter ökade möjligheter att ingripa och nu är det inte bara de enskilda misshandelstillfällena som ska räknas, inte enskilda handlingar utan den systematiska kränkningen kvinnan utsätts för. Vi vet idag, genom forskning, att våldet mot kvinnor ofta utövas genom en långsiktig och kontrollerad strategi: Mannen slår bara en person – hustrun eller sambon, han väljer att slå när de är ensamma och han vet när han ska slå och när han ska sluta. Våldet mot kvinnor ger både psykiska och fysiska skador. Isolering och kontroll är en del av kvinnomisshandeln och kvinnan binds vid mannen genom växlingarna mellan våld och värme. Vi kan inte fortsätta att blunda och vi måste aktivera oss genom att aktivt ta del i arbetet med att stävja och stoppa kvinnomisshandeln. Vi betonar likheterna i en tid då de funktionshindrades situation inte har lösts på ett tillfredsställande sätt. Vi var på god väg men har tvingats ett steg tillbaka. När kommunerna inte orkar eller räcker till har staten möjlighet att ta till lagstiftning. Detta var vad som hände på bland annat handikappområdet under det senaste borgerliga regeringsinnehavet. I praktiken betydde detta att en del var satta i en form av kommunarrest. Det var omöjligt för många funktionshindrade att flytta från en kommun till en annan på grund av stora olikheter i service och stöd. När försäkringskassan fick ansvaret att bedöma behoven, och handikappolitiken blev en integrerad del av socialförsäkringssystemet och samtidigt en rättighetslagstiftning fick vi likvärdighet över hela landet. Denna reform har socialdemokraterna med centerns stöd urholkat, genom att bland annat en större del av ansvaret åter vältrats över på kommunerna. Det är inte bra. Jag menar att vi måste återställa rätten till personlig assistans. Vi måste också få en förstärkt lagstiftning mot diskriminering av handikappade och vi måste ge handikappombudsmannen rätt att få diskriminering prövad av domstol. Diskriminering på grund av funktionsnedsättning ska i lag likställas med könsdiskriminering, eller diskriminering på grund av hudfärg eller etnisk tillhörighet. Vi betonar likheterna i en tid då vi måste försvara barnens rättigheter på ett mycket tydligare sätt. Vi lever i det så kallade globala samhället och globalt sett ökar antalet barn kraftigt även om utvecklingen här hemma går åt motsatt håll. Om vi inte haft invandringen så hade vår befolkningsutveckling nu varit negativ. En bit in på nästa sekel når vi däremot globalt den punkt då cirka 50 procent av världens befolkning är barn i FN: s barnkonventions mening. Ett sätt att öka barnens rätt är att göra FN: s barnkonvention till svensk lag på likartat sätt som Genevekonventionens definition av flyktingskap nästan ordagrant överförts till vår utlänningslagstiftning. Samtidigt är det viktigt att understryka att barnkonventionen inte får försvaga svensk lag där den ger ett bättre skydd för barnen än konventionen. Utgångspunkten är att alla barn ska ha rätt till en god tillsyn, omsorg och utbildning anpassad till det enskilda barnets behov, förmåga och förutsättningar. I konventionens tredje artikel slås fast att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som gäller barn. Trots att Sverige ratificerade konventionen 1991 behöver vi inte så mycket kvällstidningsläsning för att konstatera att vi inte orkar leva upp till den. Vi betonar likheterna i en tid då stödet till barn som stammar eller lider av dyslexi är otillräckligt. Och vi måste engagera oss än mer i den internationella kampen mot sexuella övergrepp på barn. Vi betonar likheterna i en tid då vi saknar miljöpolitik. Egentligen är det en begränsning att använda begreppet miljöfrågor. Fortfarande finns det folk som uppfattar miljöfrågorna och miljöproblematiken som en belastning, något som kommer i andra eller tredje hand – efter produktion, tillväxt och ekonomi. Vi borde övergå till att tala om överlevnadsfrågor i stället. Debatten kring kretslopp och sophantering är ett tydligt exempel på detta. Jag menar att vi måste ha kursen klar och inte avvika från fastställda mål. Man tar inte time-out i frågor som handlar om vår överlevnad. Vi anslår 40 mkr till biotopskydd när vi borde anslå åtminstone 100 mkr. Vi bryter och eldar med torv och därigenom ökar koldioxidhalten i atmosfären och hotar den biologiska mångfalden. Vi betonar likheterna i en tid då under förmätet positiva paroller om Levande landsbygd och Öppna landskap LRF kräver likvärdiga villkor för lantbruket som i konkurrentländerna. I klartext innebär detta bland annat sänkt dieselskatt och andra miljöpolitiska avsteg. Detta sker med både högerpartiernas tysta medgivande och aktiva medverkan. Jag menar att detta är fel väg. Vi ska inte sänka våra miljöpolitiska krav till lägsta EU-nivå. Vi ska snarare försöka höja miljökriterierna i EU. Däremot ska för det första vi ge jordbruket samma villkor och möjligheter som annan näringsverksamhet i vårt land. För det andra ska vi ge vårt företagande och näringsliv som helhet likartade villkor som i konkurrentländerna. Då finns det mycket att göra och lyckas vi med det kan vi nå mycket längre än LRF och högerpartierna kan drömma om. Vi betonar likheterna i en tid då företag flyttar utomlands, nyföretagandet är för litet och arbetslösheten är hög. Hösten 1996 tillsattes en Småföretagardelegation som fick i uppgift att identifiera problem och föreslå åtgärder för att undanröja onödiga hinder för etablering av och tillväxt i småföretag. Man var klar med detta i juni 1998. Resultat och slutsatser redovisades i inte mindre än sju delrapporter, som omfattade allt från regelförenklingar till kompetens- och kapitalförsörjning, till samverkansformer och den offentliga stödorganisationen. Vad har hänt sedan dess? Praktiskt taget ingenting! I många fall sammanfaller småföretagardelegationens förslag med folkpartiets. Alla som lever utanför den socialistiska sfären vet att politiker inte kan skapa jobb utom möjligen i den offentliga sektorn. Den är som bekant inte i någon nämnvärd tillväxt men de jobb som har utförts inom den behöver utföras också fortsättningsvis. Vi har inte brist på jobb som behöver utföras men vi har brist på metoder för att finansiera, organisera och avlöna. När den nytillträdde finansministern säger sig vara glad för att få delta i arbetet med tillväxten, att klara jobben och åstadkomma en mer rättvis fördelningspolitik efterlyser man preciseringarna. Många, kanske flertalet av de nya jobb som måste tillskapas måste ju skapas inom områden som förut handhafts av den offentliga sektorn. Nu i skiftet till 2000-talet finns det inte längre någon möjlighet att återställa till 1900-tals politik. Vi betonar likheterna i en tid då statens kostnader för kulturen uppgår till cirka en halv procentenhet. Det blir inte mycket kultur av dom pengarna. Det mångkulturella samhället har inte mycket att leva av. Vi lämnar kulturen, livsintressena och livsinnehållet åt privata intressen. Det är helt OK så länge det fungerar men jag menar att vi som socialliberaler, på samma sätt som vi förespråkar skyddsnät på de sociala och ekonomiska områdena, också måste ha en backupfunktion på kulturens områden. Biblioteken, fria musik- dans- och teatergrupper, gemensamma aktiviteter, ger känslomässiga upplevelser och erfarenheter som är viktiga för livsinnehåll, självupplevelse, självuppfattning och ytterst för demokratin. Kulturpolitikens främsta uppgift är att stärka humanismens och demokratins ideal. Detta kan inte ske på något annat sätt än genom en stark, aktiv och medveten politik. Ett rikt kulturutbud riktat mot de yngsta skapar de framtida kulturmönstren och ger en oersättlig grund för framtidens kulturskapare. Ett varierat kulturutbud riktat till de äldre ger stimulans och värdighet. Visst behöver vi omfördela resurser. Vi behöver ge mer till, till exempel, vård och utbildning. Men det handlar inte om enbart pengar. I Sverige måste vi för att utveckla demokratin, för att öka jämställdheten, för att klara konkurrensen med omvärlden i framtiden men också för att förbättra vår egen välfärd inrikta våra resurser i ökad utsträckning på kunskap, utbildning och forskning.

Smart av Moderaterna

Moderaterna framställs som de värsta syndarna i fråga om närvaron eller, rättare sagt, frånvaron på kommunfullmäktigesammanträdena i Uppsala kommun. Då låter man en person med kraft ryta till mot de egna. Därmed är det en moderat, som säger ifrån och som vill ha ordning i klassen. En av många funderingar, som väcks, är varför vissa personer över huvud taget kandiderar till fullmäktige. Ett svar, som inte kan vederläggas, men , som ligger nära till hands,är att fullmäktige är viktigt som plattform för en fortsatt karriär. Ty, det kan ju knappast vara drivkraften att vara med och påverka. Så här går det när karriärlusten blir viktigare än den ideologiska drivkraften vid nomineringarna.

tisdag 21 augusti 2012

Avsnitt 33 ur Politik på Gott och Ont

Det synsätt jag redovisat ovan (Avsnitt 32 ur Politik på Gott och Ont)har legat till grund för min och några få övrigas agerande i politiken. Nog finns fog för att kalla den uppsalaliberalismen. Kort efter mitt inträde i riksdagen 1998 hade Upsala Nya Tidning följande artikel införd. Rubriken var: Folkpartiet är det bästa miljöpartiet INGET ANNAT PARTI har en så långsiktig och heltäckande syn på miljöfrågorna. Det säger Harald Nordlund, nybliven riksdagsledamot för folkpartiet och tidigare kommunalråd i Uppsala. Harald Nordlund är övertygad om att folkpartiet hade fått fler röster om partiets miljöpolitik hade lyfts fram i valdebatten. Nu får han föra fram frågorna i sin nya roll som ledamot i riksdagens miljö- och jordbruksutskott. Hittills har han skrivit sju motioner som handlar om bland annat långsiktiga åtgärder mot försurade sjöar, miljökvalitetsnormer gentemot industrier och att miljö- och jordbruksutskottet borde förvandlas till ett miljöutskott. Folkpartiets miljöpolitik fanns före miljöpartiet, hävdar han. Men nu ska politiken bli tydligare. Miljöfrågorna ska bli den fjärde hörnstenen vid sidan om vård, skola och omsorg. Vi har redan ett bra miljöprogram, men jag kommer att jobba så hårt jag kan för att stärka den profilen. Harald Nordlund vill ge miljöfrågorna ett eget utskott. Jag tror att miljöfrågorna ganska ofta kommer i kläm när andra intressen tar överhand. Om miljöfrågorna får ett eget utskott kommer frågorna att fokuseras på ett annat sätt. Frågor om fiske, jakt och jordbruk ska i stället föras in under näringsutskottet, föreslår han i en av sina första miljömotioner.

UL klarar inte sina åtaganden

Det var likadant i fjol. UL klarade inte servicen till oss resenärer på det sätt man lovat. Inte i sommar heller. I fjol skyllde UL på det företag, som utför servicen och det gör man, i viss mån, i år också. För mig som resenär bryr jag mig inte om entreprenören. Jag riktar helt mina krav mot UL. Om UL inte förmår upphandla på ett bra sätt och ställa krav på och utkräva ansvar av en entreprenör är det UL: s huvudvärk. Men det är inte bara UL, som, när det krisar, lyfter fram entreprenören. Även media gör det. Man försöker ställa denne mot väggen. Förvisso tycks UL ha valt en dålig entreprenör, men, åter igen, det är UL: s huvudvärk

Märkliga kommentarer

Nya, tuffa beskedet: Alliansen backar mest – nu drar rödgröna blocket ifrån Här är det nya tunga ­beskedet för Reinfeldt. I den senaste mätningen från Aftonbladet/United Minds växer gapet mellan blocken. – Hela alliansen uppfattas som trötta. Väljarna förstår inte vad de vill, ­säger United Minds opinionschef Carl Melin. Skillnaderna från förra mätningen är mycket små. Väljarna förstår inte vad Alliansen vill, är en förklaring till förändringarna. En oinitierad undrar då hur man kan förstå Socialdemokraternas politik, som ännu inte redovisats. Jag kan inte frigöra mig från känslan av att även nyhetsartikeln i Aftonbladet är politiserad. Kommentarerna till den här mätningen, som visar nästan inga förändringar, är märkliga

Besvärande om arvoden

Besvärande artikel i dag om ersättningarna till kommunfullmäktigepolitikerna (vilket ord). Artikeln kommer, gissar jag, att orsaka en, så kallad, insändarstorm. Visst, det är förståeligt. Att få ersättning med 20 000 kronor på ett år om man inte deltagit nästan fullt ut är en tveksam ordning. Tanken bakom normerna för ersättning kan tyckas sympatiska. En ledamot förväntas lägga ner många timmar på inläsning av ärenden och på kontakter med, till exempel, näringsliv och föreningsliv. Men hur ser verkligheten ut? Hur engagerade är ledamöterna? Vad vet man om de ärenden, som tas upp och hur ser det ut med aktiviteten under sammanträdena. Den frågan är lika viktig som den om ersättningen. Om det kommer att visa sig att många är passiva, och jag utgår från att en sådan granskning kommer i något medium, vad beror det på? Hur påverkar fullmäktigegruppernas ledningar ledamöterna? Kan det rent av vara så att man genom att ha en begränsad skara, som deltar i debatterna, underlättar kontrollen? "Den inre kretsen" kan styra utan att riskera att någon säger något, som avviker? Försvaret av nuvarande system för ersättning, som det framgår av dagens avslöjande artikel, är bland det sämsta jag sett. Anledningen till den generösa ersättningen är kommunens storlek. Men Stockholm då? Men ersättningen är ett sätt att ge uppdraget status

måndag 20 augusti 2012

Partiledarna bestämmer

Jag läser en notis om partiledarnas sommartal. Informeras där om att i veckan håller Miljöpartiets Åsa Romson och, sist, Socialdemokraternas Stefan Löfven sina tal. "Snart kommer såväl väljarna som partikamraterna att börja kräva honom på besked om vägvalet inför valet 2014." Men är det han, som bestämmer vilken väg partiet ska gå? Sitter Socialdemokraterna i Sverige och väntar på vilket besked partiledaren ska ge om vilken väg partiet ska välja? Är det inte medlemmarna eller åtminstone dess ombud? Nej, tyvärr ser det allt mer ut så här. Partiledarna gör utspel, ibland i ganska stora frågor och de i partierna aktiva ansluter sig till uppfattningen. Partierna har kongresser, landsmöten och partistämmor där ombud deltar i debatter om partiets politik. Till vilken nytta? Jo, att komma samman och förkunna för varandra förträffligheten i den egna politiken och inte minst viktigt tala om för varandra hur dåliga andra partier är, ligger ett stort värde i. Men hur demokratiska är partierna? Inte alls. Det är partiledarna, som är partierna. En viss förankring sker i dess partiledningar, men där gäller ju att också vara foglig. Men inte bara ställningstaganden av partiledarna i även stora politiska frågor, ses som naturliga. Även beslut om att ingå allians före val, och därigenom sudda ut sin profil, fattas av en liten grupp. Konstigt att vi medlemmar i politiskt parti accepterar en sådan här ordning

söndag 19 augusti 2012

Akademiska är ett ansvarsområde för sjukvård

Är det bara slarv eller kan det vara okunskap. Synen på landstinget och dess verksamheter är ibland mycket märklig. I dag läser jag en notis om nya tjänster vid Akademiska sjukhuset. Landstinget i Uppsala län bedriver sjukvård inom ansvarsområdet Akademiska sjukhuset liksom inom ansvarsområdet lasarettet i Enköping. I notisen skrivs om någon, so "...har delade arbetsuppgifter mellan sjukhuset och landstinget". Kan tyckas som en petitess, men är uttryck för en konstig syn på landstingsverksamheterna.

Det behövs inga riktlinjer

Det behövs riktlinjer heter det nu. Det myckna festandet på Tillväxtverket och hos Stiftelsen för strategisk forskning fördöms, med rätta, av ett stort antal kommentatorer. Men vadå riktlinjer. Den här reaktionen är vanlig. När saker går snett ska det till riktlinjer. Man kan väl inte i skrift reglera gott omdöme. Skandalerna ska inte alls leda till riktlinjer. Dom ska leda till att man anställer dugligt folk. Visserligen sparkar man ibland tjänstemän, som gjort bort sig, men man tror att orsaken var frånvaron av riktlinjer. Varför avskedar man om felet var att riktlinjer saknas? Varför riktlinjer om felet var chefens?

Avsnitt 32 ur Politik på Gott och Ont

Som en reaktion på en artikel i den liberala veckotidningen NU, skriven av en folkpartistisk riksdagsledamot, skrev jag och min vän och meningsfrände Sten Jonsson följande: UPPSALALIBERALISMEN, ett intresse för hela riket Om ett synsätt som framkommer i Runar Patrikssons moderatpräglade artikel också är stockholmsgängets (enligt Runar består detta av Lars, Jan, Karin och Bo med flera.) då behövs verkligen uppsalaliberalismen. (Runar var under två mandatperioder riksdagsledamot från Värmlands län.) Språksvårigheter medför ofta missförstånd. Ett exempel är ordet ”riksintresse” som för Runar Patriksson står för något som är av intresse för många. I miljösammanhang handlar ”riksintresse” om ”geografiskt område, som i nationellt perspektiv är av mycket stor betydelse för något av de syften, som anges i Naturresurslagen”. Riksintressena bevakas av länsstyrelserna. När vi läser att skydd av ett naturområde är att ”lägga död hand” över området då tar vi oss för våra pannor. För oss är bevarad natur lika med liv och biologisk mångfald. Vår socialliberala grundsyn är den som också finns inskriven i partiprogrammet ”Vi har rätt att bruka, men inte att förbruka”. Vi tycker det är viktigt att vi bär med oss den politiska kompassen. Vårt samhälle är i dag inte hållbart. Vi har ännu inte ett hållbart jordbruk och skogsbruk, vi har ännu inte ett förhållningssätt hos oss enskilda individer, som är en förutsättning för långsiktig hållbarhet. Kampen för att nå hållbarhet är enligt ”uppsalaliberalismen” en av de viktigaste utmaningarna för oss socialliberaler. Hur skall den kampen föras i, till exempel, de frågor som Runar berör? Hög konstgödselskatt? Ja, vår riksdagsgrupp tycker så. Vi anser att det är det som skadar miljön, som skall beskattas och då är det övergödningen man skall förhindra och inte näringstillförsel. Ett av de allvarligaste hoten mot kommande generationer är klimathotet. Det är därför folkpartiet förordar hög skatt på fossila drivmedel. Vi hoppas att nästa folkpartiledare, vem denne/a än är, skall anta den utmaning som handlar om att få ett uthålligt samhälle, höja blicken och försöka se framtidsfrågorna och också vara den som leder den politiska debatten om framtidsfrågorna. Kunskapsförakt, opportunism och ointresse är de största hindren.

Ta bort skyltar, som Polisen inte kan granska efterlevnaden av

Cykelmotorvägar är det nya begreppet i trafikdebatten. Tanken att skapa cykelleder, som inte skapar konflikter med andra trafikantslag har inte väckts för tidigt. I en krönika i dag i Upsala Nya Tidning resonerar Kersti Kollberg kring cykeltrafikproblemen. En stor cykeltrafikplan måste till. Inte bara en plan för cykelvägnätet. Planen måste innehålla en strategi för att öka trafiksäkerheten och, kanske viktigast, för att lära cyklisterna hur man måste uppträda i trafiken. Nja, egentligen vet nog de flesta, men man bryr sig inte. Då och då har jag anledning att cykla längs St. Persgatan, kommer till skylten fordonstrafik förbjuden, på en sträcka över Svartbäcksgatan. Här låter nog nitton av tjugo bli att kliva av cykeln. Inte alla av dessa nitton kan rimligen vara omedvetna om trafikskylten. Förklaringen till beteendet torde vara att man inte bryr sig. Det här är inte det allvarligaste i trafiken, men är en bra illustration till cyklisters nonchalans. Har efterlevnaden av fordonstrafikförbudet någonsin granskats? Varför ha kvar skylten? Nej ta bort alla skyltar, som man aldrig prövar efterlevnaden av. Kommun och polis i samverkan! Genomför en kampanj för att begränsa nonchalansen i trafiken

Säg nej till fortsatt alliansbildning

Nu ska Alliansen göra en omstart. Det har varit trögt en tid, anser media. Moderaterna har bedömts vara trötta och småpartierna allt mer benägna att "sticka upp". Kanske det. Nu är tonen förändrad. Reinfeldt har nytänt. Socialdemokraternas ledare har, enligt undersökning, störst förtroende av partiledarna. Hur i all sin dar är det möjligt när man varken visar sig eller säger något. Alliansen vill vara en allians i även nästa valrörelse. • Gemensamma arbetsgrupper för att utveckla alliansens politik inför valet 2014 och mandatperioden 2014–2018. Att utveckla en allianspolitik innebär väl att man avvecklar den politik, som skiljer partierna åt. • Ett gemensamt valmanifest som presenterar alliansens vallöften och ambitioner inför mandatperioden 2014–2018. Sålunda måste ju småpartiernas profilering upphöra. • En idéplattform med allianspartiernas gemensamma bärande värderingar, som diskuteras och antas vid ett idékonvent. Vart tar de socialliberala och borgerliga vänstervärderingar vägen?. • En valkommitté med ansvar för alliansens gemensamma valkampanj. ”Moderaterna tackar ja till Annie Lööfs inbjudan”. Varför inte då gå till val som ett enda parti? Socialliberaler måste säga nej till fortsatt alliansbildning. Koalition är något annat

Kris i svenska språket

Han är rolig. Jacke Sjödin kåserar i Upsala Nya Tidning varje söndag. Han har haft ett uppehåll på åtta veckor. När han nu är tillbaka funderar han kring förändringar av språket. Det är bara att hänga med och acceptera, särskilt om man gjort vad man kan för att förhindra en icke önskvärd förändring. Utom vad gäller särskrivningar. Jag instämmer inte. Jag kan inte acceptera att vi inte ska skilja på läge och riktning med orden "var" och "vart". När Jan Bylund i Bingolotto lyckas säga vart tre gånger på en minut, men borde ha sagt var undrar jag varför inte kanalledningen reagerar. När journalister inte vet skillnaden mellan "varken... eller" och "vare sig...eller" undrar jag varför inte tidningsledningarna reagerar. I dagens tidning läser jag under en bild: "Men han kan inte acceptera att varken läns- eller skogsstyrelsen inte gör något åt hjortarna". Här fanns två chanser att skriva rätt: 1. "Men han kan inte acceptera att varken läns- eller skogsstyrelsen gör något åt hjortarna". 2. "Men han kan inte acceptera att vare sig läns- eller skogsstyrelsen inte gör något åt hjortarna". Det är vi själva, som förändrar och förhindrar förändring. Men skolan då. Hur kan man godkänna elever, som inte ser problemet med ordföljden i, till exempel, meningen "Han har bara spelat fotboll i ett år"? Särskrivningsexemplen i Jacke sjödins krönika är riktigt roliga och illustrerar problemet.

lördag 18 augusti 2012

Avsnitt 31 ur Politik på Gott och Ont

Att erövra makten över vardagen DET ÄR UPPENBART att intresset för partipolitik för närvarande är lågt. Detta är i och för sig beklagligt eftersom den representativa demokrati vi har, och som är det bästa vi känner till för ett demokratiskt samhälle, just bygger på partier och partipolitik. Samtidigt är det låga intresset förståeligt. Den genomsnittlige medborgaren möts mestadels av politikens detaljfrågor, som dessutom ofta är lösryckta ur ett större sammanhang. De serveras en och en i taget, och den som inte har ett aktivt intresse orkar inte engagera sig i sammanhanget. Samtidigt målar politiker ibland gärna med för breda penslar och bilden blir så suddig att detaljerna inte framträder. Resultatet av dessa båda ytterligheter blir att fokus inte hamnar eller läggs på det gränssnitt som skulle kunna attrahera och intressera. Det finns ett allmänt intresse för samhällsfrågor men den politiska apparat som fattar besluten, som har makten, förmår inte fånga upp det intresset. Följden blir en känsla av likgiltighet, utanförskap, maktlöshet och ibland till och med ren vanmakt. Jag menar att det är mycket de politiska partierna, och vi politiker, kunde göra bättre för att väcka intresse och skapa delaktighet, motarbeta maktlöshet och återge människor makten över sin egen vardag. Individen måste bli starkare, på det politiska förmynderiets bekostnad, och i hög grad få ta ansvar för sitt eget liv. Det är i frihet solidariteten växer. De klassiska liberala reformerna, som rösträtten, folkskolan, rättsstaten, näringsfriheten och folkpensionen, ska alla ses i det perspektivet. Egenmakt förutsätter valfrihet. Valfriheten förutsätter i sin tur minst lika mycket möjlighet att välja vägar och alternativ, som fria individer som har förmåga och kunskaper och sociala och ekonomiska förutsättningar, att förrätta sina val. Politikens uppgift är att skapa dessa förutsättningar i stället för att snäva in människors makt över sina egna liv. Ett starkt samhälle är ett samhälle där människor är starka. En stark statsmakt ger däremot inte ett starkt samhälle eftersom den tenderar att kväva människors initiativkraft och ambitioner. Det spelar egentligen ingen roll om den starka statsmakten tillkommit på demokratisk väg eller genom ett totalitärt system, resultatet är likartat. Vi behöver valfrihet i äldreomsorgen och detta är inte liktydigt med vad som slarvigt och felaktigt kallas privatisering. Det innebär, kort och gott, att man inte ska förlora bestämmanderätten över sitt liv bara därför att man blir gammal. Det är den gemensamma finansieringen, rimliga taxor och regler för bostadstillägg som ger friheten att välja mellan om man vill bo kvar hemma eller flytta till ett äldreboende. Om en make måste flytta till ett sådant ska avgiften sättas så att den andra kan bo kvar i den gemensamma bostaden. Kostnaden för äldreboende och omsorg ska vara lika i kommunalt och i privat, av kommunen kvalitetsgodkänt boende. Socialstyrelsen ska få i uppdrag att räkna fram en miniminivå för förbehållsbelopp och denna nivå ska vara bindande för kommunerna när avgifter sätts. Endast reell avkastning på eventuell förmögenhet ska räknas in i avgiftsunderlag. Något förmögenhetsvärde på fastighet eller bostadsrätt ska inte tas upp om dessa är att anse som privatbostäder. Patientens egna önskemål måste väga tyngre än kraven från en stelbent organisation. En utvecklad vårdgaranti, en vårdpeng, innebär att när till exempel behov av operation konstaterats, kan patienten välja var den ska ske, vid det egna landstingets sjukhus, hos ett annat landsting eller hos en privat vårdgivare. På så sätt likställs offentligt och privat utförd vård och kostnaden för patienten förblir den samma. På samma sätt ger en liberal familjepolitik småbarnsföräldrar större möjligheter att bestämma själva. Utöver det nuvarande familjestödet ska vi införa ett barnkonto, lika för alla barn, som föräldrarna får disponera som de vill. Lokalt beslutade enhetstaxor och rätt att välja barnomsorgsform lägger makten hos de berörda familjerna. Med en skolpeng får familjen också välja skola för barnen. Det kan bli en kommunal eller en friskola. Då får vi fler skolor med särskild profil och då blir det viktigt för alla skolor att ge föräldrar inflytande. Man ska få bestämma mer när man söker arbete. Med hjälp av en omställningspeng ska man kunna välja mellan flera arbetsförmedlingar, bemannings- eller utbildningsföretag när man vill, eller måste, starta om. Arbetsmarknadsverkets arbetsförmedlingar bör läggas ner eller knoppas av. För den som utförsäkrats från a-kassan ska en jobbgaranti gälla. Den ska upphandlas av privata företag som ordnar bemanningspooler. Också arbetstiden kan omfattas av större frihet. Varför ska politiker bestämma över huruvida man ska jobba sex eller åtta timmar om dagen. Det kan man komma överens om lokalt och individuellt med hänsyn tagen till verksamhetens krav. Våra möjligheter att välja vad vi vill göra med våra liv är större än vad de varit för någon generation tidigare. Men det finns också färre givna svar att lära utantill, färre färdiga lösningar. Därför upplever en del att kraven har ökat och att tryggheten har försvunnit. Detta måste tas på allvar – det måste finnas en trygghet i förändringen. Den generella välfärdpolitiken måste innehålla inslag som syftar till att förena frihet med trygghet. Den socialliberala välfärdsmodellen har sitt ursprung i den enskilda människan. Den ser till den enskilda människan, och när han eller hon uppfattar sig som sedd, ser den enskilda människan också helheten i sin omvärld och i politiken. Enligt min mening är detta grundbulten i politiken, välfärden och demokratin.

fredag 17 augusti 2012

Visa nu hur man löser konflikter med ickevåld

Hur ska man hantera fallet Assange? De kvinnor, som inbjöd honom att övernatta hos sig anser sig ha blivit våldtagna. I Sverige vill man självklart få den frågan prövad. I Storbrittanien vill man se till att han åker till Sverige för att ställas inför rätta. I USA sägs att vissa vill se hans huvud på ett fat, då man anser att han förrått sitt land. I Equador vill man skydda honom. Kanske främst för att man ogillar vissa stater. Diplomatiska förvecklingar har uppstått. Bortsett från att någon enskild eller några enskilda far illa är fallet intressant ur aspekten hur man löser konflikter genom samtal. Konflikter måste lösas med samtal eller andra ickevåldsmetoder. Tänk om det rent av kommer något positivt ur den här frågan, nämligen att världen får exempel på konfliktlösning med ickevåldsmetod

Avsnitt 30 ur Politik på Gott och Ont

Anförande, oklart var och när, men inför folkpartister. I ETT SOCIALLIBERALT SAMHÄLLE lämnas ingen utanför. Men hos oss växer klyftorna och segregationen tilltar. De långa köerna till vård och behandling måste bort. Vi behöver både en vårdgaranti och en omsorgsgaranti. Passiva sjukskrivningar ska ersättas med behandling. Kostnaderna för tandvård är ett problem för många. Funktionshindrade måste få samma möjligheter som andra. Änkepensionerna ska återställas och brottsoffren få det stöd de behöver. Jämställdheten är fortsättningsvis eftersatt. Vi måste ta itu med det glömda Sverige! Folkpartiets mål är en liberal förnyelse av Sverige. Stiltjen i svensk politik måste brytas och det behövs en inspirerande liberal vision. Visionen är ett land där alla får möjligheter och vågar ta chanser, ett land där våra bästa drömmar kan förverkligas. Förhoppningen är att partiet blir så stort att Sverige får en ny regering där folkpartiet har ett avgörande inflytande. Riksmötet fastställde fem olika reformområden som kommer att vara bärande i partiets valkampanj. Det är inte givet att alla områden kommer att vara med i alla delar, men grunden är lagd. De fem områdena är 1. Egen makt 2. Skola 3. Det glömda Sverige 4. Global solidaritet 5. Jämställdhet När nu grunden för välfärdsbygget lagts på detta sätt, framgår uppenbart att utgångspunkten måste tas i den enskilda människan. Väljer man någon annan grund, eller bortser man från att någon grund verkligen behövs, hamnar man i ett utbud av välfärd, i en utbudspolitik där samhällsmedborgarna får låta sig nöja med vad som för tillfället erbjuds, antingen det nu svarar mot deras behov eller inte. Vi har erfarenhet av hur politiker, som velat framstå som alla goda gåvors givare, fastnat i diskussioner om tekniska lösningar om bidragssystems utformning eller om verksamheters utförande, allt medan uttalade behov från medborgarna kvarstår. En alltför vanlig politikerfälla är att låsa in sig i sina egna förutfattade meningar, för att inte säga fördomar, om formerna för verksamheters utförande. Reellt välfärdsarbete, menar tydligen vår nuvarande majoritet, kan utföras bara genom offentliga arbetsgivare. Att man därmed och samtidigt uttalar ett misstroende mot skaparkraft, arbetslust, initiativförmåga och företagsamhet låtsas man inte om. Det väsentliga borde vara den gemensamma finansieringen av välfärdsbygget och den har vi en mycket bred majoritet för. Maktkoncentration, till stat, myndigheter, företag eller organisationer leder lätt till att individers rättigheter och möjligheter naggas i kanten. Om politiker dessutom ser sig själva mer som förmyndare än ombud, är risken för en stagnerande utveckling överhängande. Samhället måste alltid betraktas ur de sämst ställdas perspektiv. I ett liberalt samhälle bidrar stat, kommuner och frivilliga gemenskaper, genom att med kunskap som grund, erbjuda trygghet och förankring och möjlighet att förändra sin situation både nu och när samhället förändras. Liberalismen ser nämligen inget slutligt idealtillstånd som politikens mål. Ett samhälle av fria medborgare kommer alltid att bjuda på nya överraskningar och nya utvecklingsmöjligheter. Det är därför viktigt att välfärdsbygget tar sin utgångspunkt i den minsta enheten – den individuella människan, inte i kollektiva lösningar som kommer att förändras av samhällsutvecklingen i sig själv.

torsdag 16 augusti 2012

Biogasen lämplig utmaning för Mälardalsrådet

Biogas som fordonsbränsle jämfört med andra energislag intar en särställning med sina unika miljönyttor i växtnäringsåterföring och minskad klimatpåverkan. Ingen annan bioenergi kan sluta kretsloppet på ett bättre sätt. En kretsloppsinriktad avfallshantering är den mest konkurrenskraftiga delen av biogasproduktionen. Det gör biogasen till en särskilt intressant fråga i samhällsplaneringen och för kommuner. Det behövs en helhetssyn där verksamheter samverkar från avfallshantering till biogasbussar med låga utsläpp av luftföroreningar. Kommuner och landsting i samverkan kan göra gemensam nytta för hållbar stads- och regionutveckling. Biogas från rötning kan framställas ur en rad organiska substrat alla med unika förutsättningar. Kostnaderna för att framställa biogasen varierar kraftigt liksom storleken på de samhällsnyttor som kan uppnås. Lönsamheten är för närvarande störst för avloppsslam, mat-, restaurang och livsmedelsavfall. För dessa mest attraktiva substrat är dock tillgången begränsad och motsvarar ca 2,5 TWh. Den största återstående potentialen finns här för matavfall. Det finns större mängder substrat inom jordbruket i form av stallgödsel, växtodlingsrester och energigrödor. Beräkningsexempel visar på mängder uppemot ca 14 TWh. Stockholm Mälardalen är landets befolkningstätaste och ekonomiskt ledande region med universitet och högskolor i världsklass bland annat inom energi och klimatområdet. Det är angeläget att Stockholm-Mälarregionen går före och bygger vidare på det inledda arbetet med att skapa ett klimatanpassat och hållbart transportsystem. Biogas är i detta sammanhang ett självklart alternativ för både person- och godstransporter. Mälardalsrådet måste därför arbeta för att inom Stockholm - Mälarregionen skapa förutsättningar för och stödja kommersiell lönsam hantering i varje led där biogasen på likvärdiga villkor kan konkurrerar på marknaden.

Avsnitt 29 ur Politik på Gott och Ont

Den är Den socialliberala ideologin beskrev jag i ett anförande i april år 2000 så här. JAG HAR I SLUTET av nittiotalet beskrivit fyra hörnpelare i en socialliberal politik. Den som idag vill skaffa sig en bild av den politiska debatten, ser snart att alla debattörer och politiker vill framstå som den framtida välfärdens givare och arkitekter. Det vill jag med och det är därför jag är socialliberal. Om någon tycker att det låter för pretentiöst med arkitekt kan jag ju nöja mig med att få framstå som byggnadsarbetare. Men den närmaste stunden, och i den här kretsen, ska jag hålla mig mer till ideologi än till den praktiska politikens genomförande. Jag tror det kan vara nyttigt. Det finns ett avstånd från arkitekters idéskisser och modeller, till en färdig byggnadsritning, och ett ännu större avstånd till det färdiga bygget. Det är det färdiga bygget vi alla skulle vilja se och studera – men det är dessvärre en omöjlighet. Det finns inte i sinnevärlden ännu och när det en gång kommer att finnas är vi med stor säkerhet redan på gång med nästa bygge. Vi liberaler räknar inte med någon fix och färdig utopi, ett framtida drömsamhälle som vi bygger vidare på och som en gång kommer att stå färdigt. Visionen är en vision och kännetecknas av att den är så svår att konkretisera. Vi rider iväg mot soluppgången eller nergången, vilket vi vill - men vi vet att vi aldrig kommer fram till den. Komplikationen och möjligheten i sammanhanget är kunskapen, den nya kunskapen vi får genom utbildning och forskning, den första pelaren. Vi vet inte vilka nya kunskaper och möjligheter vi kommer att få, vilka landvinningar på forskningens område vi kommer att göra i framtiden. Men den självklarheten och paradoxen måste vi våga erkänna, genom att bejaka forskningens frihet. Politisk styrning av forskning och forskningens inriktning, oftast utförd både genom resursfördelning och organisation, fryser föråldrade strukturer och idéer. Självständiga högskolor, universitet och institutioner kan skaffa sig muskler nog att stå emot såväl kortsiktiga vinstintressen från industri och näringsliv, som med politiska förtecken beställda resultat . Jag menar att Thomas Östros har fel när han i UNT, för någon vecka sedan hävdade att det bara är statliga universitet och högskolor som kan garantera forskningens frihet och oberoende. Det är därför beklagligt att regeringen krampaktigt vill behålla den politiska kontrollen över våra universitet och högskolor. Det finns många exempel på det. Här är ett exempel. Tretton professurer inom miljöområdet inrättades vid universiteten, bl.a. tre vid SLU under 1980 och 90-talen. Dom finansierades genom avtal med Naturvårdsverket. Efter att ha förlorat sina medel för miljöforskning, under ett par ås tid, återfick Naturvårdsverket dom i fjol, och återtog finansieringsansvaret för professurerna. Nu menar verket att deras forskningsansvar inte längre är långsiktigt utan handläggarinriktat, och man har meddelat att man anser att avtalen med universiteten är slutgiltigt uppsagda. Miljöforskningsrådet, FORMAS, har heller inte tilldelats medel för ändamålet. Vid utgången av det här året är tjänsterna utan extern finansiering. Professurerna har tillsatts enligt den äldre ordningen och får enligt lag så kallad särskild anställningstrygghet. Det motiveras av att man som innehavare av en professur ska kunna agera självständigt och oberoende av särintressen. Vad som nu sannolikt kommer att hända, om inget ingripande sker, är att professurerna kommer att belasta de universitet och fakulteter där de är placerade, och deras redan knappa resurser. Följden blir den utträngning av lektorer som redan börjat. Det innebär ett intrång i universitetens egen verksamhet, i vissa fall en förändrad inriktning och en neddragning av ytterst angelägen miljöforskning i stort. Jag frågar den här veckan utbildningsministern om denna process av obestämd och okontrollerad nedskärning av miljöforskningen ska få fortskrida; mot bakgrund av de högt ställda ambitionerna på miljöpolitikens område EU-ordförandeskapet gett sken av. Vågar man inte skära i verksamheter själv så kan man ju alltid låta verksamheten skära i sig själv. Universitet och forskning ska inte styras politiskt. Forskarnas självständighet och deras oberoende är en central fråga. Forskning är inte nödvändig bara för att hitta nya kunskaper. Den ska också kritiskt värdera den gällande samhällssynen. Den fyller en viktig funktion som problemlösare och styrinstrument i den snabba samhällsförändringen. Regeringen vill använda den högre utbildningen som ett regionalpolitiskt instrument. Det regionala intresset och drömmen om den egna högskolan, hos kommunalpolitiker, tillåts väga tyngre än krav på sammanhållen utbildning och forskning. Jag tycker man ska vända på steken. Resurserna bör koncentreras dit studenterna söker sig. Studenterna kan själva ge de bästa indikationerna om var den högre utbildningen bör byggas ut. Likaså borde kursutbudet styras mer av studenternas egna val. Det är bättre att komma in på sitt förstahandsval och fullfölja utbildningen än att hoppa av ett tredjehands val i förtid. Den socialdemokratiska utbildningspolitiken har skärpt det politiska greppet om högre utbildning och forskning och regeringen utser idag ordföranden i universitetens styrelser och har infört en lag som ger möjlighet att politiskt utse ledamöter i forskningsstiftelser. Det finns inget skäl för detta. Internationella erfarenheter visar entydigt att universiteten kan fungera effektivt inom de ramar som sätts av lagar och regler. Utgångspunkten bör vara att studenter, forskare, lärare och annan personal utser sin högskolas styrelse och att vissa platser reserveras för inval av kompetenta personer utifrån. På samma sätt bör stiftelsernas styrelseledamöter utses av vetenskapssamhället och förbli fristående, vilket var tanken från början. Då undviker man också den förenklade marknadsideologi som menar att högskolans viktigaste uppgift är att tillfredsställa kortsiktiga behov fån näringslivet. Fri och obunden forskning, under kontrollerade former, är en förutsättning för samhällets utveckling. Mångfald och frihet har ett egenvärde och när okonventionella idéer möts skapas icke - förutsägbara resultat. Därför måste forskarna själva få formulera de problem de ska studera och inte följa politikernas vilja och nycker. Vi måste ge både forskare och studenter det förtroendet. Långsiktig politisk målstyrning är en ickeframkomlig och omöjlig väg att gå, eftersom vi med den kunskap vi har idag, inte kan föreställa oss morgondagens samhälle. De som har försökt har misslyckats. Då tänker jag inte bara på det havererade kommunistiska systemet, utan också på den otyglade marknadsekonomi som därefter har ruinerat Ryssland, en gång till. Den brutala ekonomi som också blev den utlösande faktorn bakom den så kallade Asienkrisen. Grunden för välfärdsbygget måste alltså, enligt min mening, bestå av kunskap. Ska bygget bli hållbart måste en av fyra nödvändiga hörnpelare heta solidaritet. Solidaritet är människors omsorg om andra människors välbefinnande och livschanser. Solidaritet kan därför inte isoleras till enskilda grupper eller speciella områden. Den är universell. Den skapas genom gränsöverskridande. Solidariteten har sin grund och sitt ursprung i och mellan individer, men syftar i sin förlängning till en hållbar utveckling, både på det ekonomiska planet och på miljöområdet. Vi måste inse att miljöpolitiken inte bara är övergripande utan innefattas i all vår verksamhet. Vi har tillräckliga kunskaper om växthusgaser och utsläpp för att kunna gå från ord till handling. Det enda raka och rimliga är att ändra lagstiftning och beskattning av motor- och andra bränslen som är koldioxidneutrala. Man kommer inte tillrätta med dagens eller morgondagens problem med gårdagens lösningar. En medveten satsning på, och en ekonomisk stimulans för utveckling och användning av förnybara bränslen kommer också att, på lite sikt, stimulera industri och ekonomi som helhet. Jag vill inte gå in i debatten om Uppsalabuss (kommunägt) svårigheter men tillåter mig att lägga några generella synpunkter på kollektivtrafiken och dess samhällsnytta. Kollektivresenären möter bussen och kollektivtrafikföretaget från två håll: dels som resenär och dels som ägare. Hon, för det är oftast en hon, har som väljare och kommuninnevånare möjlighet att påverka ägaren. Merparten av kostnaderna för trafiken betalar resenären via sin biljett och en mindre del via skatten. För sina biljettpengar får hon en resa som hon är mer eller mindre nöjd med. De andra pengarna ses som en kostnad och ett bidrag till bussbolaget som politikerna motvilligt betalar ut. Vad får man för dom pengarna? Jo, samhällsnytta. Folk kan ta sig till och från skola och arbete, lokaliseringsmöjligheter för företagen ökar, trafiksäkerheten blir bättre, jämställdheten ökar medan energiförbrukningen minskar, de samhällsbetalda resorna blir billigare och miljöeffekterna påtagliga. Jag menar att vi måste ha ett solidariskt synsätt över hela linjen. Både samhällsnytta och miljöförbättringar kostar pengar En annan hörnpelare är demokrati. Demokratin är inte given en gång för alla, den måste erövras gång på gång om den ska överleva. Ytterst innebär demokrati en kraft som ger individen möjlighet att styra sitt eget liv. Vid folkpartiets riksmöte i Göteborg, för några dagar sedan, användes begreppet ”egen makt”. Jag ska återkomma till riksmötet senare. Individen måste få bli starkare. Detta är förutsättningen för att solidaritet ska kunna skapas. Finansiering av välfärd ska vara solidarisk men individen ska ha makt att själv välja vem som ska utföra de samhälleliga tjänsterna den efterfrågar. Ökad egen makt är en huvudstrategi för att hantera en rad problem i samhället, som segregation och bristande jämställdhet. Många ser idag med oro på att politiken ekonomiseras medan andra bävar för en politiserad ekonomi. Man uppfattar marknaden som ett hot och man känner maktlöshet, eller man uppfattar politiska ingripanden i ekonomin som något generellt icke önskvärt. För båda gäller att den röst man förväntas avge, med fyra års intervall, inte längre tillmäts avgörande betydelse. Det är ändå marknaden som styr, menar man. Den som uppfattar marknaden som ett hot, ser sällan sitt eget marknadsbeteende som något viktigt och påverkande. Den egna konsumtionen uppfattar man som för liten och för betydelselös. Ändå ser vi just nu hur konsumenternas val av dagligvaror och livsmedel förändrar inte bara handelns utbud utan också på sikt produktionen. Den erfarenheten kan vi ta vara på och använda i andra sammanhang. Inse att också den lilla människan har egna marknadskrafter. Det är en akut politisk uppgift att återupprätta förtroendet där det håller på att förloras och att skapa det där det inte finns. Jag tycker det är ganska uppenbart att arbetarrörelsens båda grenar, den politiska och den fackliga, just nu växer åt olika håll. En facklig ledare stod för några dagar sedan, på torget i Kumla och utgjöt sig över vad han kallade för kvartalskapitalism. Det är möjligt att han delvis har rätt. Ser vi på hans uttalande i ljuset av det gigantiska pedagogiska projekt regeringen genomför inför premiepensionsvalet, kan vi förstå att han måste vara en aning frustrerad. Lägg dessutom till Telia-aktien och halvhjärtade och dåligt genomförda privatiseringar, på en rad områden, blir bilden nästan kaotisk. Att en krona insatt i 7:e AP-fonden i fjol, i mitten av mars sjunkit till 87 öre, gör inte saken bättre. Hur många ericssonanställda, som placerat sina pensionspengar i fonder, som sålt ut sitt innehav av företagets aktier och därmed bidragit till kursfallet är obekant. Schyman ruvar i buskarna utanför LO-borgen, medan SAP försöker traska åt samma håll som moderaterna men på andra sidan av vägbanan, så långt vänsterut man törs och vågar utan att hamna i avgrunden. Vad blir då resultatet? Jo, vägen ligger öppen! Vägbanans mitt ligger öppen för en aktiv och effektiv socialliberal politik. En socialliberal politik som tar sitt ursprung i människors verkliga behov som människor och samhällsmedborgare. Inte i deras egenskaper som representanter för kollektivet eller som aktieägare. En politik som kan erbjuda trygghet. Trygghet, den tredje grundpelaren, är en nödvändighet för ett fullödigt mänskligt liv och detta på vitt skilda områden. Fungerande socialförsäkringar, vård, omsorg och rätt till utbildning är några av välfärdsstatens kännemärken, trygghet till liv och egendom ett annat. Förutsägbarhet i myndighetsutövning, hos rättsvårdande instanser och stabilitet i lagstiftningen kännetecknar en rättsstat och den trygghet dess innevånare har rätt att kräva. En författningsdomstol och en fristående revision av den offentliga ekonomiska och politiska förvaltningen är grundbulten i trygghetssystemet. Vi har inget landet Utopia. Vi vet inte vilka kunskaper och möjligheter framtiden kommer att erbjuda. Men i möjligaste mån måste vägen mot framtiden styras av stabila spelregler och färden av dem som använder vägen. Frihet är liberalismens mest värdeladdade begrepp och den fjärde hörpelaren i välfärdsbygget. Med frihet menar jag då både frihet till åsikter och materiell frihet. Att människor ges förutsättningar för en skapande frihet genom vilken man kan påverka sin egen livssituation. Politiken är redskapet som ska ge människor möjlighet att ta makten över sina egna liv, att hysa åsikter, värderingar och mål och att gemensamt arbeta för att förverkliga dem. Hoten mot denna frihet är ofta ekonomiska, men består också av byråkrati och politisk klåfingrighet, maktfullkomlighet och fördomar. Det finns en ”frihet från” och en ”frihet till”. Båda aspekterna är viktiga och tänkvärda. Det för för långt att filosofera över detta här och nu, men ta gärna med båda sorterna av frihet hem för att fundera över vid ett senare tillfälle. Jag lovar att det är nyttigt – inte minst ur ett globalt perspektiv. Tar man med båda aspekterna finner man nämligen att utgångspunkten inte kan vara någon annan än den enskilda människan. Perspektivet blir klockrent socialliberalt. Allt annat är omöjligt. (Slut på anförande)

Skriver om dagens nyheter

Det finns för lite av kommentarer till kommentarer. Jag menar, det som förmedlas av media får förbli sanningar. Jag menar inte att vad jag hör i radio och TV och läser i tidningar är lögner (annat än i några få fall), men mer frågor om det som förmedlas skulle bidra till att skapa balans. I frågan om tillsynen inom och av statliga verk väcks för mig frågan om statens kompetens att bedriva verksamheter. Staten har en styrande roll med lagar och förordningar som instrument. Den rollen klarar man inte bra. Man ger kommuner och landsting direktiv men förmår inte skapa avsedd effekt. Regeringen ska ha ett ansvar för statliga verk. Detta ansvar klarar man inte. Det ska inte vara möjligt att hantera skattepengar på dewt sätt, som nu sker, inom, till exempel, Tillväxtverket och Stiftelsen för strategisk forskning. Tanken på att staten ska ta hand om och ansvara för vissa verksamheter, som i dag är kommunala, skrämmer.

Sprickan

Sprickan inom Alliansen blir allt tydligare, anser i dag Upsala Nya Tidning och tar som exempel frågan om ersättningen till asylsökande. Men så bra då. Den så kallade Alliansen är en allians mellan fyra partier. Eftersom dom är fyra olika måste väl olikheterna finnas och av demokratiska skäl komma fram. Sticket i UNT andas beklagande. Kanske har partierna förstått att vi väljare vill veta var dom står i olika frågor. Det kan ju rent av vara så att vi väljare har insett det odemokratiska i att före val ingå allians i vilken man låtsas vara överens om det mesta.

Välkommen, men besvärande insändare

Det är befriande att uttrycka i ord den reaktion en del nyhetsartiklar ger upphov till. Ja, även insändare, men dessa bör man väl besvara direkt i tidningen. Dock: I dag skriver en sjuksköterska om sin syn på Produktionsstyrelsens (nej hon nämner inte styrelsen vid namn, men eftersom den är ansvarig är det väl den, som kritiseras) hantering av effekterna av att personal slutat inom landstinget för att starta en privat verksamhet. Insändarskribenten har en bättre insyn än de flesta andra. Som läsare slås jag dock av, först och främst, rubriken på insändaren: "En besvärande politisk styrning". Rubriksättaren har tagit fasta på åsikten att ingen politisk styrning borde förekomma. Problemet ligger inte här, utan tvärtom, den politiska styrningen är för svag och sker i felaktiga former. I insändaren sägs att Landstinget i Uppsala län valt att inte köpa tjänster av den privata kliniken på grund av patientsäkerhetsrisker. Nja så är det väl inte. Man vill ha klarat ut patientsäkerhetsfrågorna, vilket är en annan sak. Åsikten "Lägg ned den politiska styrningen av sjukvården" blottar en besvärande kunskapsbrist. Alltnog, insändaren kan bidra till något positivt, nämligen en debatt, även om den kan innehålla felaktigheter och påståenden grundade på kunskapsbrist

onsdag 15 augusti 2012

Omoralen

Visst ska man då och då reflektera över sin egen raktion på företeelser i samhället. Varför reagerar jag som jag gör? Är det för att jag inte förstått eller kan det vara av avundsjuka? Om jag tycker det är en skandal att en statlig stiftelse gjort av med många miljoner på överdådiga middagar, som arrangerats av en redan stenrik festfixare, är det kanske för att jag inte fick vara med. Jag försöker tänka tanken. Nej, jag landar i att jag inte önskar att jag varit där. Jag tänker också att jag under en period ju hade möjlighet att missbruka skattepengar, men inte tog chansen. Varför? Jo, för att det hade varit förkastligt. Är det kanske ett uttryck för avundsjuka när jag hävdar att det måste vara fel någonstans när en person får en lön, som är fyra hundra gånger så hög som min egen. Kanske det, men likväl måste det vara fel. Jag tycker ju att en direktör med en lön på 300 tusen i månaden är överbetald. I det förra fallet har ingen någonsin en enda synpunkt, meden i det senare bloggare och twittrare och media vältrar sig i eländet. Förresten beskriver media nämnda månadslön på tio miljoner kronor (kanske är den i realiteten dubbelt så stor) i beundrande ordalag. När ska vi få ett slut på denna omoral?

Nu måste Sveriges bästa skola bli verklighet

Nog finns viljan. Politikerna i Uppsala berättade för media, i går, om hur man ska öka tempot i reformeringen av Uppsala. I tempoökningen är lärarna i fokus. Det är bra. Men nu är det upp till bevis. Nu måste förändringar komma. Vi medborgare har hört dessa toner förut, men blivit besvikna då vi mött rubriker om reducerat lärarantal, höga lokalhyror, m.m. Sveriges bästa skola måste snart visa sig. Jag tror inte vi har mer tålamod. Och hur är det med ekokommunen Uppsala? På vilket sätt kommer man att sticka ut i natur- och miljöpolitiken? Media har inte förmedlat något svar. Har politikerna något svar? Men visst ska det bli spännande att följa och ta del av kommande besked om konkreta åtgärder. Trots allt känns nuvarande politiska lednings ambitioner tryggare än den brist på både ambitioner och besked, som präglar oppositionen

Avsnitt 28 ur Politik på Gott och Ont

Debattartikel i Upsala Nya Tidning oktober 2001 Ska demokratin tillåtas gå förlorad? DET KRÄVS en ny sorts politiker som har kraft att möta de utmaningar framtidens samhälle skapar, skriver Harald Nordlund. Med regelbundenhet framträder väletablerade politiker på tidningarnas debattsidor utan annat ärende än att stå upp för det traditionella partisystemet. Inläggen blir en trygghetsfaktor och förstärker troligen uppfattningarna hos de likaledes etablerade och traditionella läsarna av debattsidorna. Jag menar att vi måste ta en diskussion om huruvida vårt nu mer än ett sekel gamla partisystem är det bästa för framtiden. Parlamentarismens epok I en tid då förändringarna kommer tätt, komplexiteten ökar och avstånden till besluten blir längre, konflikter tenderar att bli inomstatliga och krigshoten "asymmetriska", måste vi tänka efter. Vi kanske kan, och till och med ska, kämpa för att hålla oss fast i det vi i dag har, med det är inte säkert att det kommer att lyckas i långa loppet. Kanske kommer 1900-talet att i framtida historieböcker kallas den parlamentariska demokratins epok och man lever i någon annan, i en epok vi inte känner till i dag. Men vi kan se trender och tendenser. Vi har ett synfält mot framtiden även om det är kort och begränsat. Vi måste använda det. Enfrågerörelserna underminerar de etablerade partierna men det är delvis partierna själva orsak till. Det är tungt att ta sig så långt in i ett parti att man får någon form av säte och stämma. Helst ska man infinna sig i god tid före provvalen till nästa mandatperiod och hinna klara av en viss värnplikts- eller volontärstid. Sedan ska man hävda sig själv på nomineringsmöten. Partipolitiken kräver mycket av personligt engagemang, kunskap och tid. Det kan vara behagligare att ge sig in i en enfrågerörelse bland likasinnade än att engagera sig i ett parti som först måste hitta sin ståndpunkt internt. Så förväntas till exempel ett kommunalråd bli näst intill en renässansmänniska. Man ska kunna leda det politiska arbetet, övertyga, inspirera och motivera, leda företag och förvaltningar åt rätt håll, kunna det mesta om skola, vård och omsorg, väg och vatten, planarbete och avfallshantering och mycket mera. Konfrontation väntar Delvis beror detta på att man inte förstått politikens uppgift, nämligen att sätta mål, anslå medel, utvärdera och utkräva ansvar eller utkräva ansvar av, utan sysslar med för mycket av utförande och daglig verksamhet som borde överlåtas åt experter och yrkesfolk. Hur man än agerar i ett partipolitiskt sammanhang väntar konfrontationerna, först internt i en mjukare form och sedan lite tuffare i det externa och opinionsbildande arbetet. Det äpplet vill inte många bita i. Då blir det enklare att framföra sina synpunkter på internet. Då överbryggar man också avstånd och hittar likasinnade. Ifrågasättande av rådande system blir därför globalt och gränsöverskridande. Bekräftelsen ligger då närmare än i en lokal partigrupp. Gemenskapen blir stor, man känner att man kan utöva en roll som påtryckare utan att behöva gå ut och efterfråga ett förtroende i allmänna val. Vårt samhälle har blivit mer sårbart. Internationella spekulanter har fått valutor i gungning och det nationella försvaret står till synes maktlöst mot terroristattacker. Börsens förväntningar väger tyngre än reell tillväxt och reella värden. Man känner inte igen sig, otryggheten breder ut sig och förtroendet för politiska lösningar minskar. Framtiden känns inte trygg och denna oro måste tas på allvar. Nu måste det till en ny politikerroll. Vi måste få politiker som uppfattar sig som medborgarnas ombud mer än företrädare för politiskt styrd verksamhet. Politiker som lyssnar mer än sammanträder. Politiker som är lyhörda och kan föra en dialog. Värna demokratin Politiker har inga kristallkulor men måste ha visioner och framför allt reagera snabbare på trender och tendenser i samhällsutvecklingen. Den accelererande samhällsutvecklingen har varken tid eller tålamod med långbänkar och segdraget utredande. Politiken måste förekomma och inte förekommas. I annat fall riskerar vi att förlora den parlamentariska demokratin.

Allt fler inser hotet mot klimatet

De så kallade klimatskeptikerna minskar i antal. En sådan, Richard Muller, har nyligen meddelat att han ändrat uppfattning. Han har, efter att ha bedrivit omfattande egen forskning, landat i uppfattningen att dels är många av skrämselargumenten felaktiga, dels beror klimatförändringarna obestridligen på människan. Tänk om vi kunde upphöra med den diskussionen och i stället helt fokusera på att förhindra en katastrof. Tänk om skeptikerna kunde säga: vi tror att Ni har fel, men vi är beredda att arbeta för att om Ni har rätt, vi ska undvika den katastrof, som vi anser inte hotar. Tänk om devetenskapsmän, som är övertygade om vår livsstils påverkan på klimatet, kunde säga : OK, om vi inte fångat naturens egen del i förändringarna och människans påverkan är försumbar, så kan vi lämna debatten, men tänk om vi har rätt. Här ligger anledningen till att världens länder måste på ett helt annat sätt än hittills samlas kring åtgärder för att förhindra den katastrof, so kommer om ingenting görs och klimatforskarna har rätt.