Kanske skulle jag ändra en del om jag skrev om detta i dag. Texten är från runt 2000
En
debattartikel, skriven av fyra lokala politiker, en från vardera av
de fyra så kallade borgerliga partierna handlar om trafikpolitik och
avslutas med uppmaningen att rösta på Alliansen. Men ingen valsedel
kommer att ha den beteckningen. Kanske menar man "något av våra
fyra partier". Min nästa fundering blir då: Är det egalt för
var och en av dessa fyra vilket parti man röstar på?
När
jag skriver detta påminner jag mig hur jag under mina år i
riksdagen skrivit ett par hundra brev, till ett hundratal personer
varje gång, med information om beslut som fattats. Min tro då var
att det fanns ett behov av sådan information. Men vårt behov av
information tycks vara fyllt. Förtroendevaldas kontakter med
partimedlemmar och allmänhet ska i dag ha andra former, tycks det
mig. Ska det politiska budskapet göras lättare? Kommer
kommunfullmäktigesammanträdena av media göras till underhållning
där inlägg poängsätts utifrån bland andra kriterierna populism
och elakhet. Vid avsnitt tio i december utses en vinnare.
Lägg
ner landstingsvalet, säger valforskaren Henrik Oscarsson. Han ser
landstingsvalet som "den svenska valdemokratins akilleshäl".
Samtidigt konstaterar han att folk är intresserade av
sjukvårdsfrågorna. Min slutsats blir då: satsa hårdare på
landstingsvalet, hitta nya former och kanaler.
I
Sverige har vi direkta val till tre nivåer; EU-parlamentet,
Riksdagen och kommunen/landstinget. Är inte detta fyra nivåer. Nej,
kommun och landsting är samma beslutsnivå eftersom landstinget i
ingen fråga är överordnat kommunen.
Det
finns undersökningar som visar att intresset för EU-valet är lågt.
Ska vi lägga ner det? Naturligtvis inte. Men vi politiker måste
helt ändra vårt sätt att bedriva politiskt arbete på. En
nödvändig förändring inom landstingspolitiken är färre grupper
och färre sammanträden och fler möten med människor. Vi måste
också använda modern teknik i kommunikationen med medborgarna. Mer
fantasi i fråga om att hitta nya kanaler. Vi lutar oss fortfarande
nästan helt mot de gamla medierna. När man kan konstatera att
speglingen av ett sammanträde med landstingsfullmäktige under en
hel dag är ett litet referat av någon ordväxling i ett par frågor
är det inte underligt att kunskapen och intresset hos medborgarna
ligger lågt.
Min
uppfattning är att det politiska systemet inte är villigt att
förändra sig. Partierna organiserar sig som man alltid har gjort,
arbetsformerna är samma val efter val. Vi håller torgmöten trots
att nästan ingen stannar för att lyssna, vi delar ut flygblad som
få läser, vi stänger ute de medlemmar, som inte vill vara
politiskt aktiva, från allt deltagande i den inre beslutsprocessen
och så vidare.
I
min valrörelse handlar det om att ha med mig i skrift vad jag som
socialliberal landstingspolitiker vill kämpa för och skrift som
sticker ut, inte bara allmänna formuleringar som alla kan instämma
i. Jag har med mig den i det direkta samtalet med människor, alltså
i samtal med och inte i tal till. Men skrifter kostar pengar. Och
sponsring kan jag inte tänka mig. Men samtal och dialog är gratis
och ingen kan hindra mig.
Hur
viktiga är jippona. Är det de politiska kandidater som hittar på
de mest spektakulära, mest uppseendeväckande, aktiviteterna som
kommer att få störst framgång? Jo, det finns stor risk för detta.
Inte för att människor i allmänhet tycker att den här påhittige
kandidaten blir en bättre representant utan för att media kommer
att skriva om och visa bilder på vederbörande. Inriktningen är att
skaffa sig många kryss. Finns alternativa sätt? Nej, Du måste
anpassa Dig till dessa förhållanden, säger nog de flesta. Jo,
säger jag. Jag tror på dialogen. Jag tror på att finnas på torg
och andra ställen där människor befinner sig. Jag vill presentera
en socialliberal politik för landstinget i Uppsala län och få
synpunkter. Därför anser jag till exempel torgmötesformen vara
föråldrad eftersom den handlar om att tala till människor i
stället för med. Vägvalet
är ett val mellan vad som är viktigast, ideologi och politiskt
innehåll eller karriär.
Det
är alltför vanligt att problem i offentlig verksamhet leder till
diskussioner om organisation. Ska landstinget finnas kvar är ett
sådant exempel. Frågeställningen är felaktig. Frågan bör lyda:
Vad är bäst för patienten? Den politiska styrningen är ofta
missriktad. Politiker är med och petar i frågor som professionen
ska klara och faktiskt klarar bättre utan politisk inblandning.
Politiska grupper tillsätts för att arbeta med medicinska spörsmål.
Det som är den centrala politiska rollen, att utforma mål och följa
upp dessa ägnas mindre intresse. Jag vill ha mindre av politisk
inblandning i landstingsverksamheterna och tydligare politisk
styrning av verksamheterna. Jag vill ha färre sammanträden och mer
dialog, dels mellan politik och patient, dels mellan politik och
profession. Vi behöver en ny sorts politiker. Men var finns dom?
Jag
är imponerad av väljarnas vilja att ta reda på skillnader mellan
de politiska partierna. I en situation där fyra partier går samman
om samma politik i ett stort antal frågor sprids röster på alla på
ett överraskande sätt. Av den så kallade Alliansens cirka 49
procent stöds det parti, vars ledare utpekas som
statsministerkandidat, av inte mer än cirka 55 procent. Det parti,
som har det särklassigt bästa miljöprogrammet, men överlåtit
till andra partier att driva dessa frågor får ändå nästan 20
procent av Alliansens röster. Det tyder på att väljarna bryr sig.
Det
har skett en maktförskjutning i partierna från de förtroendevalda
till de politiska tjänstemännen. Inflytandet från den enskilde
riksdagsledamoten har minskat.
Jo
visst är det så här. Jag har upplevt det. Och jag hör ofta
politiker beklaga att det blivit så. Men inte ska vi finna oss i
detta. Jag har partiets uppdrag att representera medborgarna och att
bilda opinion för en socialliberal politik, utifrån det program som
medlemmarnas representanter beslutat om. Jag har inget uppdrag av,
till exempel, en allians. Det är för mig märkligt att erfarna
riksdagspolitiker i radio beklagar att några flyttat makten. Vi har
den ju
själva.
Men det här handlar mer om rädslan för att säga ifrån. Karriären
kan ju skadas.
Jag
vill att väljarna ska begära besked av kandidaterna. Vilken
ställning tog Du när riksdagen beslutade om att införa liknande
skatt på förbränning av sopor som på deponering? Vilken är Din
uppfattning i den debatt som uppstått om den unika svenska
Allemansrätten? Till en annan: vilken ställning tog Du i fråga om
ändrade öppettider vid primärvården i syfte att öka
tillgängligheten? Vilken ställning kommer Du att ta för att råda
bot på bristen på särskilt boende för äldre personer? Och så
vidare.
Kanske
kan vi på det sättet rata populismen och stödja idealiteten.
Får
jag låna en undersköterskeuniform? Jag är landstingspolitiker och
jag ska ut på torget för att valtala.
Är
det så att sjukvårdspolitik egentligen inte finns? Är det så att
vad vi politiker än beslutar så måste det vara professionens
ställningstaganden, som avgör? Jo, jag tycker att detta gäller i
hög grad i dag. Men det borde inte vara så. Vi politiker förmår
helt enkelt inte att styra; förmår inte att avgöra vad som är
politik. Vi förmår inte se skillnaden och samspelet mellan
profession och politik. Vi förmår inte använda professionen och
kunskap för att fatta de klokaste politiska besluten, utan att
ersätta professionen.
För
att få uppmärksamhet suddar vi ut vår politikerroll så mycket vi
kan och härmar olika professionella roller. Vi anpassar oss till
medias oskrivna krav på jippon för att man ska återge en
aktivitet.
Jag
vill tala med människor om att jag i landstingspolitiken kommer att
arbeta för att primärvården förbättras, att det blir lättare
att få kontakt, att öppettiderna anpassas till patienternas behov
och att väntetiderna försvinner. Jag vill agera för att
operationsköerna minskas. Jag vill göra det genom att betona min
politikerroll och gärna uppträda tillsammans med en undersköterska;
hon/han iklädd sin uniform och jag min, tröja eller kavaj. Vi
behöver varandra, men kan inte kliva in och ut i varandras roller.
Min
syn på politik och på partierna har tyvärr förändrats i negativ
riktning. Det framgår av bland annat ett anförande, som jag höll i
Tierp under våren 2002.
MINA
DAMER och herrar. Mitt namn är Harald Nordlund och jag representerar
folkpartiet. Till att börja med kan jag avslöja att jag, trots mitt
nästan pojkaktigt ungdomliga utseende faktiskt varit med om ett
ganska stort antal valrörelser nu. Jag trodde att jag hade sett det
mesta, men utvecklingen i år har slagit alla tidigare kampanjer med
hästlängder. Vid årets början trodde de flesta att
socialdemokraterna stod inför en promenadseger, men de är nu på
väg att falla på eget grepp och bli valets verkligt stora
förlorare. Det börjar visa sig att en valkampanj baserad på luft
och tomma fraser inte är den bästa vägen till framgång. Även
moderaterna tappar mark vilket inte heller är förvånande. Med
profilfrågor som egentligen enbart tilltalar de mest egoistiska
krävs en ledare som kan beröra och sätta en mänsklig prägel på
politiken, och det klarar inte en före detta skattejurist av.
Självklart
gläder jag mig åt den här utvecklingen, men inte bara av den
uppenbara orsaken att stödet för folkpartiet har skjutit i höjden.
Det visar framförallt att det varken lönar sig att underskatta
väljarna eller att vädja till deras lägsta instinkter. Det svenska
folket med alla dess variationer i intressen, ålder, hudfärg,
utbildningsnivå och livsstil vill ha en ärlig politik och ett
fungerande samhälle. Det vill jag också. Det var därför jag en
gång i tiden gick in i politiken. Under alla dessa år har jag varit
med om både roliga och tråkiga händelser. Ibland har jag fått
förmånen att vara med och verkligen förändra saker till det
bättre men många gånger har det känts motigt och nästan
hopplöst. Det som då har fått mig att arbeta vidare är min starka
övertygelse om vad samhället är och hur vi skall få det att
fungera.
Liberalismen
grundar inte sin verklighetsuppfattning i några grupper, klasser
eller andra typer av otillräckliga och godtyckliga hopbuntningar av
människor, utan på individen som samhällets minsta beståndsdel.
Vi måste sträva efter att var och en med sina förutsättningar
skall få en så bra, rik och fri tillvaro som möjligt. Det medför
att alla måste kunna göra sig hörda och att vi måste organisera
vissa saker gemensamt.
Därför
tycker jag att politikens viktigaste uppgift är att främja
solidariteten och bevara demokratin. Med bevarande av demokratin
menar jag att verkligen bry oss om varandras åsikter och försöka
tackla problem med lösningar som tilltalar så många som möjligt.
Det skall dock inte förväxlas med den populism som tyvärr får
allt större plats i politiken, och som jag anser är ett hot mot
hela vårt politiska system. Det finns tyvärr partier som numer inte
vågar säga vad de verkligen tycker och tänker av rädsla för att
bli misstolkade av de professionella misstolkarna, de personer vars
hela politiska gärning går ut på att medvetet misstolka andra för
att svärta ned dem och skapa uppmärksamhet åt sig själva.
Folkpartiet har under valrörelsens gång närmast i förbifarten
nämnt sådant som borde vara självklarheter, men som misstolkarnas
och populisternas härförare Gudrun Schyman kastat sig över för
att sätta negativ spin på. Två av dessa saker är att vi anser att
barn som lämnar grundskolan skall kunna läsa och skriva och att den
som vill bli medborgare i Sverige skall kunna tala svenska. Tydligen
så är det främlingsfientligt att anse att svenskar skall kunna
tala svenska. Vi talar alltså inte om uppehållstillstånd eller
asyl, utan medborgarskap. På samma sätt antar jag att det är
barnfientligt att vilja att barnen skall lära sig läsa och skriva.
Jag kan förstås ha fel men jag tycker nog det är värre att inte
bry sig. Att inte bry sig om ifall de personer vi ger medborgarskap
kan något så nödvändigt för deltagande i samhället som språket,
att inte bry sig om ifall våra barn kan något så nödvändigt för
deltagande i samhället som att läsa och skriva. Nu tror jag i och
för sig inte att Gudrun Schyman verkligen tror på vad hon säger,
men jag önskar att hon skulle sluta göra sig dummare än vad hon
är, eftersom hon fyller etern med brus och hindrar en konstruktiv
debatt.
Istället
hoppas jag att vi ska diskutera verkliga frågor, frågor som berör
oss alla. Politiker skall inte lägga sig i det var och en sköter
bäst själv, men vissa saker måste vi samordna och enligt min
mening faller de inom fyra kategorier; demokrati, kultur, solidaritet
med varandra och solidaritet med kommande generationer. (Slut på
anförande)
Kontrasten
mellan socialliberalismen och nyliberalismen i nya kläder tog jag
upp i en artikel i december 2000.
M
+ Kd = sant
KRISTDEMOKRATERNA
har klivit ur kyrkbänken och lämnat sin ambition att
lagstiftningsvägen föra svenska folket till himmelriket. Man har
orienterat sig mot de europeiska kristdemokraternas värdekonservatism
och är därmed på väg att överge en del av sin socialpolitiska
mjukvara, bland annat ett nationellt genomfört rop på fler poliser
tyder på det. Moderata och värdekonservativa väljare attraherades
av denna Kd: s nya profil och bytte parti i det senaste valet.
Samtidigt innebar Kd: s förändring ett vakuum på den
socialpolitiska högerkanten. För att hålla väljarna, inom
rundgången mellan de två högerpartierna, insåg moderaterna att
man måste agera och det har man nu gjort.
I
rapporten Ett parti söker framtidens
vägar, författad av
riksdagsledamoten Per Unckel, avfyras startskottet. Här tonar en ny
bild fram, en bild av ett mjukt moderat parti, ett parti som man inte
trodde fanns – och antagligen heller inte finns. Rapporten utgör
ett första steg mot ett nytt moderat idépolitiskt program och lades
fram till partistämman förra året.
Det
är måhända inte min uppgift att recensera andra partiers program
men det är min skyldighet mot mina väljare att följa både
meningsmotståndares och vänners idéer och arbeten och i detta fall
kan jag inte avstå från att offentligen kommentera.
I
stort kan jag hålla med om samhällsanalysen; vi har en för stor
politikerstyrd samhällsektor, för liten reell valfrihet och
begränsade möjligheter till gränsöverskridande. Men jag anser
rapporten vara ofullständig och försåtlig. Den utgör ett exempel
på den politiska retorik vars främsta syfte är att omvandla
egenintresset till en nyttighet för alla. Den är vi vana vid att
höra från moderat håll och den överraskar inte.
Skriften
säger att man inte ska hälla nytt vin i gamla läglar och det går
inte att forma eller stöpa en vettig socialpolitik i moderata
termer. Kan någon, som exempel, förklara vad begreppet
”liberalkonservativ” betyder? För mig är redan ordet i sig
själv en paradox, ungefär som eldvatten, - vilket ändå har en
innebörd till skillnad från det förra. En tänkbar förklaring
till termen är att man vill muta in begreppet liberal utan störande
prefix som social- eller marknads-. Samtidigt beskriver man, och det
med fog, de traditionalistiska socialdemokraterna som konservativa.
Kan man få föreslå att förnyelsefalangen inom socialdemokratin
och de moderater som söker framtidens vägar, gemensamt kan kallas
socialmoderater, eller?
Rapporten
talar om alla människors unika
värde, men att fullt ut tala om människors lika
värde är tydligen moderaterna
främmande för. Man delar således in människor på arbetsmarkanden
i trygghetssökare
och risktagare.
Jag menar att den definitionen har sitt ursprung i att man inte är
beredd att ta sitt politiska ansvar fullt ut. Det är
marknadsekonomiska termer för aktieplacerare som varken ska eller
kan användas om människor. Trots att alla inte i första hand söker
trygghet, kan vi inte individualisera eller privatisera
arbetslösheten mer än vad vi redan gjort. I de allra flesta fall är
den som är arbetslös, arbetslös utan egen förskyllan.
Man
efterlyser reell valfrihet i den gränslösa välfärden, men
konstaterar att den finns bara för dem som är villiga att betala
dubbelt eller på två ställen. Vem som utför och verkställer
välfärden är också för mig helt egalt. Det viktiga är för mig,
och jag tror för folkflertalet, att välfärden är offentligt
finansierad. I välfärden ingår för oss socialliberaler att ta
ansvar för natur och miljö, det vill säga att den jord vi lånat
av kommande generationen återlämnas i minst det skick den hade när
vi lånade den. Detta säger moderaterna inget om.
Och
det är här, i fråga om vårt gemensamma ansvar, som den tydliga
skiljelinjen gå mellan socialliberalerna, den borgerliga vänstern,
och moderaterna/kristdemokraterna, den borgerliga högern. (Slut på
artikel)