Haralds samhällsbrev nr 3

Haralds Samhällsbrev nr 3

260922 

 Socialliberala perspektiv på demokrati, politik och vardagsnära samhällsfrågor.

Jag heter Harald Nordlund och har under större delen av mitt liv engagerat mig i samhällsfrågor 

som kommunpolitiker, riksdagsledamot, skribent och samhällsdebattör 

I dag skriver jag därför att jag fortfarande tror på det öppna samtalet. Demokratin behöver fler argument och färre slagord. Jag vill bidra med texter som förenar fakta, erfarenhet och eftertanke. I Haralds Samhällsbrev får du kommentarer och analyser om politik, vård, utbildning, äldrefrågor och de värden som bär ett socialliberalt samhälle: frihet, rättsstat, människovärde och ansvar.

Utgångspunkten är Uppsala, men perspektivet är nationellt. Min ambition är enkel: att skriva sådant som fortfarande är värt att läsa även när den dagliga nyhetscykeln har gått vidare. 

 (Haralds Samhällsbrev är i första hand gratis. 

(Om du någon gång vill bidra med en valfri summa via Swish blir jag glad. Swish: 076-0163244)

Nr3  

Vi får inte nöja oss med utspelen

Valrörelsen är över. Kvar finns ett märkligt tomrum. Under veckor översköljdes vi av löften, miljardsatsningar, skärpta straff och snabba lösningar. Men hur ofta fick vi höra den viktigaste frågan av alla: Vilken syn på människan och samhället ligger bakom förslagen?

Det är inte ideologierna som har dött. Det är samtalet om dem som håller på att försvinna.

Politiska utspel kommer och går. Ett parti vill satsa ytterligare hundratals miljoner, ett annat lovar hårdare straff eller nya stöd till hushåll och företag. Många förslag är seriösa och genomtänkta, andra föds ur en enskild händelse eller därför att de bedöms ge medial uppmärksamhet. De skapar rubriker och ger intryck av handlingskraft.

Problemet uppstår när utspelen blir viktigare än den idé som ska bära politiken.

Om vallöften senare visar sig omöjliga att genomföra borde förtroendet rimligen minska. Ändå sker det inte alltid. Förklaringar hänvisar ofta till internationella kriser, svag ekonomi eller andra omständigheter som ingen kunnat råda över. Ibland är det sant. Men alltför ofta döljs de djupare och mer långsiktiga frågorna bakom det som för stunden dominerar nyhetsflödet.

Det gör också väljarnas uppgift svårare. Hur ska man kunna ta ställning mellan partier om debatten nästan enbart handlar om dagens utspel?

Under lång tid har politiska partier varit bärare av ideologier. En ideologi är inte ett färdigt facit, utan en värdegrund, en plattform som formar synen på frihet, jämlikhet, ansvar, rättigheter och hur makten bör fördelas. Därifrån växer de politiska programmen fram.

Liberalismen betonar individens frihet och rättigheter. Socialismen lyfter jämlikhet och gemensamt ansvar. Konservatismen värnar traditioner och gradvisa förändringar. Grön ideologi utgår från hållbar utveckling och solidaritet med kommande generationer, medan nationalismen lägger stor vikt vid nationellt självbestämmande, kultur och gemenskap.

I praktiken lånar dagens partier idéer från flera traditioner. Det är naturligt. Ideologier är inte statiska. Men just därför blir det ännu viktigare att partierna öppet berättar vilka värderingar som vägleder deras beslut. Annars reduceras politiken till en tävling i kortsiktiga besked.

När vi lyssnar på politiska tal borde vi därför ställa fler frågor än: Hur mycket ska ni satsa? Hur hårda ska straffen bli? Vi borde också fråga: Vad är er människosyn? Vilket ansvar har samhället för den enskilda människan? Är alla människor lika mycket värda, oavsett bakgrund? Vilket ansvar har vår generation för dem som kommer efter oss? Hur ser ni på ekonomisk rättvisa och Sveriges roll i en orolig omvärld?

Det är frågor om ideologi. De ger riktning när de tillfälliga utspelen har glömts bort.

Därför får vi inte nöja oss med rubriker och löften. Vi måste åter kräva en politisk debatt som börjar i värderingarna och först därefter landar i förslagen.

Ett partis främsta tillgång borde inte vara det senaste utspelet, utan den idé om samhället som ger riktning åt besluten. Därför måste vi som väljare kräva mer än löften. Vi måste fråga efter människosynen, friheten, ansvaret och rättvisan. Först då blir den politiska debatten meningsfull.

Haralds samhällsbrev nr 2

 Haralds Samhällsbrev nr 2 

260921

 Socialliberala perspektiv på demokrati, politik och vardagsnära samhällsfrågor.

Jag heter Harald Nordlund och har under större delen av mitt liv engagerat mig i samhällsfrågor 

som kommunpolitiker, riksdagsledamot, skribent och samhällsdebattör 

I dag skriver jag därför att jag fortfarande tror på det öppna samtalet. Demokratin behöver fler argument och färre slagord. Jag vill bidra med texter som förenar fakta, erfarenhet och eftertanke. I Haralds Samhällsbrev får du kommentarer och analyser om politik, vård, utbildning, äldrefrågor och de värden som bär ett socialliberalt samhälle: frihet, rättsstat, människovärde och ansvar.

Utgångspunkten är Uppsala, men perspektivet är nationellt. Min ambition är enkel: att skriva sådant som fortfarande är värt att läsa även när den dagliga nyhetscykeln har gått vidare. 

 (Haralds Samhällsbrev är i första hand gratis. 

(Om du någon gång vill bidra med en valfri summa via Swish blir jag glad. Swish: 076-0163244)

                                                                  Nr 2

Ansvaret inför oss medborgare har alltid ett politiskt organ.

När vi läser om att Ackis överskrider budget är detta inte sant. Det är Sjukhusstyrelsen, som överskrider

Sjukhusstyrelsens överskridande av sin budget är enormt stort. Sjukhusstyrelsen har ansvaret för verksamheterna vid Akademiska sjukhuset och lasarettet i Enköping. Det är styrelsens verksamhet vid Akademiska sjukhuset, som orsakar den ofattbara obalansen.

Det som ser ut som att man tappat greppet avser man ofta att lösa med en arbetsgrupp. Denna ska ta fram idéer om hur kostnaderna ska kunna nedbringas. Men arbetsgruppen finns sedan tidigare, nämligen styrelsen själv. Skillnaden mellan arbetsgrupp och styrelse är att arbetsgrupp tar fram idéer, men har ingen beslutanderätt medan styrelsen kan och ska fatta beslut. Innan beslut fattas ska en styrelse eller nämnd, bör ses som en självklarhet, lyssna på så många som möjligt.

Kanske alltför vanligt, inom offentlig sektor, är att när politikerna tappat greppet, man tillsätter arbetsgrupp, ser över organisationen, tillsätter en utredning eller tillgriper kombinationer av dessa. Kanske ett sätt att visa handlingskraft.

I Sveriges kommuner och regioners ”Reglemente för styrelse och nämnder” framgår tydligt nämnders och styrelsers ansvar. Reglementet leder fram till slutsatsen att de tillgängliga verktygen är ändrad kvantitet, ändrad kvalitet, ändade kostnader, inom ramen för av fullmäktige fattade beslut. Är verktygen inte användbara återstår att vända sig till fullmäktige för ändring av uppdragen till nämnden eller styrelsen.

Vad som kännetecknar Sjukhusstyrelsens i region Uppsala hantering av ekonomin är att, när rapport om överskridande av budget lämnas, denna läggs till handlingarna, sammanträde efter sammanträde, utan beslut om åtgärder. Skuldberget växer och växer.

Inför en genomgången politikerutbildning som krav för att inneha ett fullmäktige- styrelse- eller nämnduppdrag. Byt ut den nämnd eller styrelse, som inte fullgör sitt uppdrag.

Haralds samhällsbrev nr 1

Haralds Samhällsbrev nr 1

260920 

 Socialliberala perspektiv på demokrati, politik och vardagsnära samhällsfrågor.

Jag heter Harald Nordlund och har under större delen av mitt liv engagerat mig i samhällsfrågor 

som kommunpolitiker, riksdagsledamot, skribent och samhällsdebattör 

I dag skriver jag därför att jag fortfarande tror på det öppna samtalet. Demokratin behöver fler argument och färre slagord. Jag vill bidra med texter som förenar fakta, erfarenhet och eftertanke. I Haralds Samhällsbrev får du kommentarer och analyser om politik, vård, utbildning, äldrefrågor och de värden som bär ett socialliberalt samhälle: frihet, rättsstat, människovärde och ansvar.

Utgångspunkten är Uppsala, men perspektivet är nationellt. Min ambition är enkel: att skriva sådant som fortfarande är värt att läsa även när den dagliga nyhetscykeln har gått vidare. 

 (Haralds Samhällsbrev är i första hand gratis. 

(Om du någon gång vill bidra med en valfri summa via Swish blir jag glad. Swish: 076-0163244)

Nr1 

Staten måste ta ansvar – men inte genom en dyr illusion

Ofta hör vi och läser vi om tröttheten på politiskt käbbel och förvrängningar. Jag delar den tröttheten.

Ett aktuellt exempel är när partier argumenterar för att staten ska besluta även om de dagliga frågorna på våra sjukvårdsinrättningar. Staten har ansvaret för styrningen och för att till exempel sjukvården är jämlik, medan regionerna har ansvaret för den dagliga driften. De flesta inser att det stora problemet är att staten inte tar sitt ansvar.

 Jag har aldrig hävdat att Akademiska sjukhuset saknar ett nationellt uppdrag eller att staten kan stå passiv. Tvärtom skrev jag uttryckligen att staten måste ta ett starkare ansvar för jämlik vård, kompetensförsörjning och finansiering.

Frågan är en annan: Måste staten därför bli huvudman?

Akademiskas ekonomiska problem beror inte på att ordet ”region” står på organisationsschemat. Sjukhuset behandlar patienter från hela landet, utbildar framtidens vårdpersonal och bedriver högspecialiserad vård. Det är just därför staten redan i dag har ett särskilt ansvar att finansiera dessa nationella uppgifter bättre.

Att genomföra ett förstatligande är däremot en omfattande reform som tar åratal och kräver ny administration, nya avtal och skatteväxling. Ingen har visat att den processen i sig ger fler vårdplatser, kortare köer eller bättre arbetsvillkor.

Låt oss därför inte ställa upp en falsk motsättning mellan staten och regionerna. Staten kan och bör ta ett betydligt större ekonomiskt ansvar för Akademiska utan att först genomföra den största organisationsreformen i svensk sjukvård på decennier.

Till Liberalerna

Under mina många år som medlem i, och med stort antal uppdrag för, dåvarande Folkpartiet och senare Liberalerna, har jag alltid känt kamratskap med och äkthet hos mina partivänner. Medlemskapet och updragen har lärt mig mycket, vilket jag härmed tackar partiet för. Att jag inför detta val varit besviken över partiets ändade inriktning ändrar inte mina positiva minnen och känslor . Jag har uttryckt kritiken i en visshet om att alla skiljer på personer och partiets politik. Mina varma hälsningar till er i Liberalerna från Harald

Namn på effekten?

Ser vi en Simonaeffekt i valresultatet? Ännu för tidigt att säga, men viss fakta styrker denna förmodan. I kommuner och regioner tycks L ha lyckats dåligt. I riksdagsvalet säger statsvetare att L räddats kvar genom stödröster, d.v.s., röster, som avlämnats i enda syfte att ge rösterna, inte som stöd för en ideologi. Sex av tio röster på L i riksdagsvalet kom från övriga Tidöpartier. Vad ska effekten kallas och hur förklara att L av egen kraft misslyckades totalt i alla tre valen

L förlorar representation

Liberalerna tappar representation i flera kommuner och regioner. Kan man säga att Simonas tvära sväng ideologiskt är förklaringen?

L svårt att förstå

Förstår fortfarande inte. Pourmakhtari kritiserar hårt SD. Samtidigt som Mohamsson deklarerat att L har värderingsmässig samhörighet med SD. Det här spelet måste upphöra, men kommer inte att göra det. L:s strategi förefaller vara att försöka framstå som unikt, men fortsätta att kramas för att fasthålla vid en förhoppning om att få sitta vid köttgrytan

Plötsligt utan hemvist

Vi som är socialliberaler blev över en natt utan hemvist. Trodde inte att helomvändning i ett demokratiskt parti kunde ske på det sättet

LSD kan förgifta

Vi i Folkpartiet

Vi i Folkpartiet hade miljöfrågorna högt på dagordningen Vi i Folkpartiet hade äldrefrågorna högt på dagordningen Vi i Folkpartiet tog alltid ställning för de mest utsatta Vii Folkpartiet hade en tydlig ideologi Partiet lever vidare i Region Uppsala och i kommunerna Uppsala, Knivsta och Enköping Partiet heter Liberalt initiativ