Sverige bör arbeta för freds- och ickevåldskultur

Från 2022 

Mer pengar till vapen! När länder i vår närhet använder våld och rustar upp blir det reaktionen från vissa politiker.

Rapporter från Irak och Syrien om halshuggna, skändade, bombade och fördrivna människomassor för tankarna till medeltida religionskrig. Krigshändelserna i Ukraina, Syrien och Irak visar att något är alldeles galet. Lärdomarna av två världskrig och ett otal andra krig under förra seklet med miljoner döda och fördrivna borde vara tydliga. Den som tillverkar vapen för krig och planerar för krig bör räkna med krig. Det tydliga alternativet är att tillverka instrument för fred och planera för fred. Vilka är då dessa instrument? Ja, det är ju detta som, freds- och konfliktforskare i Uppsala har blivit kända och respekterade för vida omkring.

Skulle krigshändelserna i Ukraina varit desamma om satsningarna på fredsforskning och information om fredsskapande åtgärder varit lika stora som på produktion av vapen?

Människor i såväl Ukraina som Syrien och andra länder vill ha fred och ro. De idéer som förfäktas av Islamiska Statens ledarskap omfattas av endast en liten del av alla muslimer. Det är tyvärr dessa få med vapen och brutalitet som vållar död och lidande för miljoner människor.

Våldet och ofreden måste mötas med folkbildning, upplysning och forskning för fred och med förmedling av kunskaperna till civila och militära ledare. Det handlar nu, till exempel, om att stärka Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa, OSSE. Denna organisation har tvingats kämpa mot våldsfrämjare i Ukraina och Ryssland med alldeles för små personella och ekonomiska resurser.

Vi behöver tänka mer och längre. Freds- och konfliktforskningens resultat bör bli lättare tillgängliga. Den post i statsbudgeten som administreras av Folke Bernadotteakademin och kallas ”Statligt stöd för information och studier om säkerhetspolitik och fredsfrämjande utveckling” måste utökas.

Världens skolor är den plats där nya generationer kan få den kunskap som bidrar till att krigen kan avskaffas. Denna livskunskap bör förstås inrymma konflikt-, relations- och fredskunskap. Idéerna om medmänsklighet och allas lika värde är grunden, så som den svenska skollagen föreskriver men som lagstiftaren inte lyckats få bra genomslag för.

Nu diskuteras livligt medlemskap i NATO. Vi behöver en politisk debatt som handlar om vägval. Ska vi satsa mer på en alleuropeisk freds- och samarbetsorganisation med små resurser? Eller ska vi låsa in oss i en krigsplanerande och farligt kärnvapenutrustad organisation som redan har enorma förstörelseresurser? Jag vill se en opinionsundersökning med dessa svarsalternativ. Fredsallians eller militärallians?

Ett exempel på något nytt och föredömligt var Uppsala kommuns samarbete med en rad lokala organisationer kring Fredsåret 2014: ”Vi vill under året fokusera på framtiden och hur den skulle kunna se ut.” Om många fler kommuner följer Uppsalas exempel kan denna avgörande framtidsfråga bli en angelägenhet för riktigt många människor runt om i världen. Upprätta ett samarbete kring detta med en rysk kommun för att, bland annat den vägen, lära mer om hur vi ska kunna medverka till att rysk militär trappar ner övnings- och spaningsverksamhet i Östersjöområdet.

Helhjärtad satsning på samarbetet inom OSSE, införande av livskunskap på schemat från årskurs ett i skolan och omfattande folkbildning för spridande av freds- och ickevåldskultur kan vara Sveriges inriktning.

Harald Nordlund f.d. kommunalråd och riksdagsledamot (FP) Uppsala

Språket

 I en artikel i dag:

"Motortrafik är endast tillåten om man har ett ärende på gatan ."Endast tillåten?

Borde stå: Motortrafik är tillåten endast om man har ett ärende pågatan

Svenskt vägval, avspänning eller upptrappning

Från 2022

Vilket vägval står Sverige inför i rådande situation med krig i Europa? Ska Sverige bidra till avspänning eller ska Sverige bidra till upptrappning?

Frågorna belyser skillnaden mellan en säkerhetspolitik som söker fred genom avskräckning och en som söker fred genom avspänning. Frågorna handlar inte om huruvida vi ska ha ett starkt svenskt försvar, utan de handlar om förhållningssätt.

Viktig är skillnaden mellan försvarspolitik och säkerhetspolitik. Säkerhetspolitik handlar om, förutom försvarspolitik, diplomati, bistånd, handel, samhällskontakter och personutbyte.

En fråga jag ser som en av de centrala, och som jag anser att vi ska ställa oss själva är vilka signaler Sverige sänder genom att ingå som medlem i NATO respektive att tydligt fortsätta att markera alliansfriheten.

NATO-medlemskap skulle bidra till att avskräcka Ryssland från anfall i Östersjöområdet, är en vanlig synpunkt. Detta ska emellertid ställas mot att Östersjöregionen för många länder, inte minst USA, är okränkbar och att allt tal om anslutning till kärnvapenorganisationen Nato uppfattas som provocerande. Med svenskt och finskt medlemskap i Nato skulle spänningen i Östersjöområdet troligen öka ytterligare och skulle ses som riktat mot Ryssland. Den okänslige och, till synes, mentalt skadade Vladimir Putin skulle inte, kan man på goda grunder anta, acceptera en utplacering av kärnvapen i Sverige.

Ett medlemskap betyder, bland annat, att Sverige inte kan bedriva en tydlig antikärnvapenpolitik. Det torde också betyda att i en krigssituation med Natoinblandning så ökar risken för att Sverige dras in, då vi förväntas vara lojala.

Svenska insatser för avskaffande av kärnvapen måste bli ännu tydligare. I en sådan strävan bör krav ställas, på Nato, om en politik, som syftar till ömsesidig avveckling av taktiska kärnvapen i Europa.

Hur ska Sverige med bevarad trovärdighet kunna fortsätta ett arbete för avskaffande av kärnvapen om man blir medlem i en kärnvapenorganisation? Hur ska Sverige utan alliansfrihet kunna vara aktiva i fredsbyggande och nedrustning? Klart torde vara att Sveriges roll skulle bli förändrad genom medlemskap i organisation där kärnvapen spelar en central roll. I artikel 5 i Natos stadgar anges följande: Ett angrepp på en är ett angrepp på alla. Här ska vägas försvarspolitiska vinster genom Nato-anslutning mot säkerhetspolitiska förluster.

Den rädsla från Sveriges sida, som ett medlemskap i Nato nu skulle ge intryck av, hos den ryske diktatorn, stärker knappast säkerheten. Än värre är en anslutning till en allians, som ger kärnvapen en central roll. Sverige skulle bli tvunget att anpassa sig till den inriktning, som är utstakad av Nato-alliansens kärnvapenstater.

Putin lär en gång ha sagt: "I want to believe that there is no madman on earth who would decide to use nuclear weapons." Vad han borde ha sagt: no madman but me. I dag kan inget när det gäller denne madman uteslutas.

Inte foga sig i ondskan från en madman och inte onödigtvis provocera en okänslig maktgalen diktator.

Harald Nordlund

Uppsala

Ordföljd

" Uppsala kommun ligger på plats 270 av 290 när det gäller kommunpolitikers attityd till företagare i Svenskt Näringslivs företagsranking."

Bättre: Uppsala kommun ligger på plats 270 av 290, i Svenskt Näringslivs företagsranking, när det gäller kommunpolitikers attityd till företagare.

Sverige måste sätta fart på OSSE!

Skrev jag 2020 

Vid årsskiftet övertar Sverige ordförandeposten i OSSE (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa). I slutet på 1900-talet spelade OSSE och dess föregångare ESK (Europeiska Säkerhetskonferensen) en avgörande roll i den fredsprocess som avslutade det kalla kriget.

OSSE:s uppgift är att verka för stabilitet, fred och demokrati i Europa. Bland annat skall organisationen främja yttrande- och pressfrihet, nedrustning och förtroendeskapande åtgärder istället för konfrontation. Idag med ökad spänning mellan väst och öst och uppflammande konflikter i Europa, inklusive Södra Kaukasus, har därför OSSE återigen en central roll att spela. Organisationen behövs för avspänning och konfliktlösning eftersom samarbete mellan länder behövs när mänsklighetens överlevnad är under hot från förnyad kärnvapenupprustning, klimatkris, artutrotning och skapande av yttre och inre fiendebilder.

Händelserna i och kring Turkiet, Ukraina, Belarus och Ryssland samt USAs påtryckningar för att stoppa Nordstream2 ökar spänningen. Ekonomiska sanktioner förbättrar inte heller förutsättningarna för en konstruktiv dialog. Nedrustningsavtal som begränsat stormakternas kärnvapen har sagts upp. Många länder, däribland Sverige, vågar inte stödja en FN-resolution om kärnvapenförbud.

Multilateralt arbete för avspänning, fredligt samarbete och respekt för demokratiska och mänskliga rättigheter är en nödvändighet inte minst I vårt eget närområde. Där ser vi en oroväckande spiral av ömsesidiga provokationer mellan Nato och Ryssland och över Östersjön pågår militära maktdemonstrationer som ökar spänningen på ett oroande sätt.

OSSE har spelat en konstruktiv roll i, bland annat. konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien. Men i den konfrontationsspiral som nu präglar öst-västrelationerna bl. a. i Östersjöområdet är det tyst från OSSE! Vår uppmaning till Sveriges regering är att använda ordförandeskapet till att inleda en satsning på avspänning med hjälp av OSSE. Organisationen är en unik mötesplats för Ryssland, andra europeiska stater, USA och Canada. En ambition borde vara att få till ett förtroendeskapande avtal mellan NATO och Ryssland som begränsar militär aktivitet i Östersjön och ger OSSE en medlande roll i olika konflikter som i Belarus, i Ukraina, liksom mellan Grekland och Turkiet och, fortsatt, mellan Azerbajdzjan och Armenien. Målet måste vara att återstarta en process för avspänning, fredligt samarbete, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa.

Hur ser den svenska regeringens handlingsplan ut för att åstadkomma detta?

Ingalill Bjartén, v. ordf. Sveriges Fredsråd

Tord Björk, rådsmedlem, World Social Forum. Medgrundare. Nätverket Folk och Fred

Lars Drake, miljöekonom, aktiv i Nätverket Folk och Fred

Staffan Ekbom, Aktiv i Nej till NATO

Pär Granstedt , utrikespolitisk analytiker, författare och tidigare riksdagsledamot

Birgitta Hambraeus, samhällsdebattör, tidigare riksdagsledamot

Rebecka le Moine, riksdagsledamot

Harald Nordlund, tidigare riksdagsledamot och kommunalråd

Karin Rosenqvist, ordf. Folket i Bild/Kulturfront

Birger Schlaug, författare f.d. språkrör

Gudrun Schyman, ordförande i freds- och klimatnätverket Fria Pensionärer

Parul Sharma, människorättsjurist, tidigare ordf. för regeringen 2030-delegation

Valentin Sevéus, ordf., Sveriges Fredsråd

Karin Utas Carlsson, Kvinnor för Fred

Samling för fred

Från 2018 

Bland folkrörelserna är fredsrörelsen en av de äldsta. Trots att den är gammal är den för de flesta ganska okänd och trots att fred ses av de flesta som en viktig förutsättning för välfärd och en av de viktigaste politiska frågorna.

Varför är det så här? Säkra svar kan inte fås och kanske handlar det om att rörelsen saknar resurser, kanske bristande organisation, kanske har man ägnat sig för mycket åt att tala i små interna grupper och för lite med de många människorna.

Efter att under några års tid ha engagerat mig i frågor om fredsskapande och om vilken roll Sverige kan spela i internationella sammanhang funderar jag på tre möjliga förklaringar till svagt genomslag hos allmänheten för fredsrörelsen, nämligen: 1. fredsrörelsen är inte en rörelse utan många, någon med stort antal medlemmar, andra med mycket få. 2. fredsrörelsen har uppstått ur andra rörelser, främst politiska och religiösa. Den politiska grunden finns i dels ett socialistiskt tänkande, där det socialistiska samhället är en förutsättning för fred, dels i ett liberalt tänkande, där frihandel och fri marknad är bästa vägen till välstånd, som i sin tur utgör förutsättning för fred. 3. fredsrörelsen riktar sina krafter i för hög grad inåt och har ett språk, som inte är lättillgängligt.

Historiskt har fredsrörelsen haft stor betydelse för att vi i dag, till exempel, mot vår vilja inte tvingas till utbildning i krigföring, inte har kärnvapen, att Sverige är alliansfritt och att vi har en framstående och internationellt välkänd fredsforskning.

Den första internationellt kända fredsorganisationen i världen bildades 1815 av kväkarna, den religiösa grunden för fredsrörelsen. Vår egen Fredrika Bremer utarbetade och beskrev 1854 en plan för ett kvinnornas världsförbund för att motverka krig och för att utveckla fred och välstånd. Fredrika Bremer fick emellertid svagt stöd för sina strävanden, ja rent av hånades. Fredsfrågor var inget kvinnor skulle ägna sig åt. Fredrika Bremer var för långt före sin tid. Intressant i vår skoldebatt om, bland annat, Livskunskap på skolschemat, är emellertid att hon när hon 1883 bildade Högre Lärarinneseminariet såg till att Fredsfostran skulle ingå i undervisningen.

I Fredrika Bremers anda startades 1883 en svenskavdelning av Internationella freds- och skiljedomsföreningen. I denna, liksom i övrigt i den svenska fredsrörelsen var flera kvinnor framträdande, bland andra, Selma Lagerlöf och Mathilda Widegren.

Utöver Svenska freds- och skiljedomsföreningen, i Sverige i dag verkande fredsföreningar, kan nämnas Svenska kvinnors Vänsterförbund, Kristna fredsrörelsen, Internationella arbetslag, Föreningen kvinnor för fred, Judar för israelisk-palestinsk fred, Svenska muslimer för fred och rättvisa och Sveriges fredsråd.

Utöver dessa finns mindre sammanslutningar med fredsfrågan i fokus. Här finns nätgruppen Fredskulturnätverket, Forum livskunskap och andra helt okända för allmänheten.

Om mina tre förklaringar ovan till den, enligt min mening, relativt tandlösa fredsrörelsen äger sin giltighet måste vi samla de fredsskapande krafterna. Den gemensamma nämnaren är, trots olikheterna i föreningarnas bakgrund, kampen mot våld och för fred. Jag har inte gripits av sådan naivitet att jag tror att vi på kort tid kan bilda en gemensam fredsorganisation. Däremot borde vara fullt möjligt att med representanter för de olika föreningarna samlas kring några centrala frågor, viktiga för att lyfta fredsfrågan till den politiska nivån och för att skapa en opinion för fredsskapande insatser.

Exempel på frågor som rimligen är gemensamma för alla kan vara: Sveriges roll internationellt som fredsskapande kraft, nej till kärnvapen, inrätta ett fredsministerium, Livskunskap på skolschemat och svensk alliansfrihet.

Samling för fred där alla fredsorganisationer deltar kring en gemensam nämnare skulle kunna bli nästa stora folkrörelse i Sverige.

Harald Nordlund

Uppsala

I dag många

 I dag mångfald av språkliga fel. Ett av dem: "...men vart ska de komma i från" ...men var ska de komma ifrån? Ännu bättre: ...men varifrån ska de komma?

Nej till kärnvapen

Detta skrev jag 2015. Jag vet inte om den varit publicerad

Ska Sveriges agerande i försvarsfrågan styras av Ryssland?

Ryssland visar ett allt mer aggressivt beteende med kränkningar och hot. Detta faktum används som argument för svenskt medlemskap i kärnvapenorganisationen NATO

Om Sverige går med i Nato skulle en sådan situation kräva motåtgärder från rysk sida. Hotet ska avskräcka Sverige från att ansöka om medlemskap. Två helt olika synsätt, men med Putin som dirigent i båda.

”Vi bestämmer själva över vår utrikes- och säkerhetspolitik. Vi är militärt alliansfria”, har vår utrikesminister Margot Wallström sagt, som kommentar till hotet från Ryssland. Hon har sagt även att Sveriges policy med ickedeltagande i militära block är en viktig faktor för att säkerställa stabiliteten i norra Europa.

Det är med, bland andra, dessa utgångspunkter NATO-frågan måste diskuteras och inte som reaktion på uttalanden av president Putin.

NATO är en organisation, med USA i förarsätet. USA förfogar över stora mängder kärnvapen. Kärnvapen finns placerade i några europeiska länder. Länderna i fråga har givit sitt medgivande till placeringarna. Sverige skulle vid ett medlemskap sannolikt kunna säga nej till sådan placering, i fredstid. Uppstår däremot en väpnad konflikt upphör den möjligheten och vi kan räkna med kärnvapen på svensk mark. Medlemskapet skulle också innebära att Sverige måste finna sig i den av NATO uttalade rätten att vara den part, som startar användning av kärnvapen. Sverige blir en del av hotet mot mänsklighetens överlevnad.

Sverige kan i stället bli en part i ett arbete för avskaffande av kärnvapnen. En utopi kanske. Nej, om man menar allvar kan samarbete leda rätt. Genom internationella överenskommelser har kemiska vapen, inte avskaffats, men minskats mycket kraftigt. Antalet kärnvapen har också minskat, men tillgången är fortfarande stor och förekomsten utgör ett hot mot allt levande. Frågan är inte om kärnvapen bör och kan avskaffas utan att kärnvapnen måste avskaffas.

Dock gäller för uppnående av riktig fred inte bara att kärnvapnen avskaffas och inte heller frånvaro av krig, ty krig kan återkomma, utan att vi avskaffar våldskulturen. Sverige kan och bör ta ledningen i ett arbete för att ersätta våldskulturen med en ickevåldskultur. I en ickevåldskultur löses konflikter med fredliga medel. Tecknen på att vi befinner oss i ett primitivt tillstånd är att vi tillverkar allt mer vapen och allt hemskare vapen, vi utbildar unga människor för att kunna använda vapnen, men vi lägger försvinnande små medel på fredsforskning, tar alltför få initiativ för fredsskapande och inser inte nödvändigheten av utbildning i konfliktlösning med fredliga medel. Utbildningen kan kallas livskunskap och måste ges redan i förskolan och bli ett skolämne i grundskolan.

Det fredsskapande arbetet måste bedrivas på flera arenor samtidigt. Ur mitt perspektiv har fredsprojektet Europeiska unionen hittills varit en besvikelse. Visst har själva tillblivelsen av unionen hindrat stater från att gå in i konflikter, men vad har unionen härutöver åstadkommit? För mig är det en gåta att Nobels fredspris tilldelats unionen. EU bildades som ett fredsprojekt och ett miljöprojekt. Ännu är det inte för sent, men jag kräver av våra parlamentariker i EU att man fullgör sitt uppdrag att arbeta för fred, ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet, varvid ickevåldslig hållbarhet är grundförutsättning.

Den organisation som skulle förhindra nya krig i Europa kallas OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Inget av de fyra allianspartierna talar om OSSE, men däremot talar man gärna om NATO, dock utan att nämna kärnvapen.

Ett mer aktivt agerande för att få bindande avtal om avskaffande av kärnvapnen, helhjärtad satsning på samarbetet inom OSSE, införande av livskunskap på schemat från årskurs ett i skolan och en omfattande folkbildning för spridande av en ickevåldskultur måste bli Sveriges inriktning i stället för medlemskap i en militärallians, som även är en kärnvapenorganisation.

Harald Nordlund

f.d. kommunalråd och riksdagsledamot (FP)

Uppsala

Två språksynpunkter

 Igen blev i tidningen: i gen

Verbformen imperfektum blir nu allt oftare presens particip. Illa

Även försvarsanslaget är en politisk fråga

Skrev jag 2019

 I Signerat den 13 augusti kommenteras pågående förhandlingar om försvarsbudgeten. Signerat menar att budgeten till Försvaret inte kan vara föremål för förhandlingar. Försvarsbudgeten bestäms av ett faktiskt behov. Det uttrycks i meningen: ”Försvaret är ett nationellt intresse, som måste få de resurser och den tid som krävs för att kunna motsvara de krav som ställs på det.”
Vilka krav, som ställs på Försvaret, är emellertid en politisk fråga. Sveriges riksdag kan besluta allt från att Sverige inte ska ha ett militärt försvar till att alla välfärdspengar ska läggas på Försvaret.
Nedrustningspolitiken har under sextio års tid präglat svensk säkerhetspolitik. Säkerhetspolitiken inrymmer kampen mot kärnvapen, men består av även diplomati, totalförsvar, bistånd, handel, personbyten, miljö- och klimatpolitik. Centrala mål i svensk säkerhetspolitik är fredskultur och frihet från våld.
Vilken väg Sverige väljer, enbart satsning på militärt försvar eller freds- och välfärdsinsatser påverkar budgetsatsningarna. Bibehållen välfärd har beräknats kräva utökade anslag med i storleksordningen 90 miljarder kronor på några års sikt. Liksom frågan om bibehållen välfärdsnivå är en politisk fråga måste frågan om hur mycket pengar som ska användas till vapen vara föremål för ideologisk och ekonomisk prövning.
Försvarsberedningens förslag om utökat anslag med 1,5 procent av BNP är i högsta grad en förhandlingspjäs.
Harald Nordlund
Uppsala