Nyttigt att bläddra bakåt

Vi klagar ofta över att tonen i politiska beslutsförsamlingar är otrevlig. Men mycket positivt har hänt. Det var inte bättre förr. En stor förklaring torde vara den ökade andelan kvinnor. I mitten av sjuttiotalet var andelen kvinnor i riksda´n cirka 10%, i dag cirka 50%.
I mitt bläddrande i gamla klipp får jag ögonen på ett uttalande om ökat engagemang från Sveriges sida i Iran. I uttalandet försvaras USA:s angrepp på det irakiska folket och förordas en invasion av Iran. Vadå "våld föder våld"? Varför lyckas vi inte till Sveriges riksdag välja åtminstone några, som ivrigt arbetar för att sprida en ickevåldskultur? Varför har vi inte partiledare, so nästan dagligen står upp och fördömer våldsmetoder?
I samma bunt finner jag en artikel om Anders Wijkman. Den är från 1994. Det som skrivs om honom sett framåt i tiden stämmer med dagens bild.
Jag tror det är nyttigt att göra så här ibland. Det innebär bland annat att man lär si ifågasätta inte bara andra utan även sig själv. Och, ibland kommer tanken "vad var det jag sa". Men främst, man tvingas fundera över de egna ståndpunkterna. Kanske rent av ompröva. Det gäller dock inget av ovanstående.