Patientsäkerhet i Norrbottens-Kuriren

Den här artikeln har jag i dag i Norrbottens-Kuriren

Patientsäkerheten, en viktig utmaning

Svensk sjukvård kännetecknas av, bland annat, hög kompetens hos personalen och av att vara sjukvårdstekniskt väl utvecklad. Oacceptabla brister finns däremot i fråga om tillgänglighet och, här liksom i många andra länder, i fråga om patientsäkerhet. Sjukvården är, liksom till exempel flyget och kärnkraftsverksamheten, en högriskverksamhet. Så länge var tionde patient, som vårdas på sjukhus skadas, kan vi inte vara nöjda. I vårt missnöje är det viktigt att vi har klart för oss att bristerna inte beror på dålig eller slarvig personal utan snarare trots duktig och ansvarskännande personal.

Sjukvårdshuvudmännen visar i ord allt större intresse för att öka patientens medverkan i vården. Man talar allt mer om vikten av att komma åt orsakerna till vårdskador och att förhindra att sådana uppstår. Men toleransen är fortfarande för stor. Andra högriskverksamheter har en lägre toleransnivå än man har inom sjukvården.

Med vårdskada avses ”lidande, obehag, kroppslig eller psykisk skada,sjukdom eller död som orsakas av hälso- och sjukvården och som inte är en oundviklig konsekvens av patientens tillstånd”. Vårdskadorna har beräknats orsaka 105 000 extra vårdtillfällen, 630 000 extra vårddygn och 50 000 extra besök i öppenvård.

Med patientsäkerhet menas i korthet skydd mot vårdskada. Det mest allvarliga med brister i patientsäkerhet är det lidande bristerna medför. Bristerna handlar emellertid om även ekonomi. Vårdskadorna beräknas orsaka kostnader på över fem och en halv miljarder kronor per år.

Nästan alla av de största händelserna i en människas liv sker i kontakt med vården; hur vi tar hand om våra äldre, hur vi kan få kontakt med vården, omhändertagandet i vårdsituationer och hur vi upplever likställigheten. Kort sagt, hur trygga vi känner oss, präglar vår uppfattning om kvaliteten i vår välfärd.

Det är lag på att kvaliteten i verksamheten inom hälso- och sjukvården respektive tandvården systematiskt och fortlöpande skall utvecklas och säkras. Det är också lagkrav på att ledningen av hälso- och sjukvård skall vara organiserad så att den tillgodoser hög patientsäkerhet och god kvalitet och främjar kostnadseffektivitet. Vårdgivarna är också skyldiga att inrätta ledningssystem för kvalitet och patientsäkerhet. Ett intressant konstaterande i lagen är att kvalitetsarbetet ska vara väl förankrat bland alla medarbetare i organisationen.

Till detta kommer att betoningen av och tydligheten i patienternas rättigheter har förändrats. Patienten har, till exempel, rätt att få sitt hälsotillstånd beskrivet på ett förståeligt sätt, få information om vilka metoder för undersökning, vård och behandling som finns, få information om möjligheterna att välja vårdgivare och få information om vad vårdgarantin innebär. Brister i de här avseendena torde alltså inte bero på avsaknad av lagstiftning.

Sjukvårdens tre aktörer, Professionen, Patienterna och Politikerna har var och en sitt ansvar. Sjukvårdspersonalen, professionen, arbetar enträget med att åstadkomma förbättringar. Det handlar om, till exempel, att utveckla ledningssystem, genomföra riskanalyser, företa patientsäkerhetsronder, upprätta avvikelserapporter och föra dialog med patientnämnderna.

Patientmedverkan ses som mer och mer angelägen. Sveriges kommuner och landsting ger i en folder patienterna tio goda råd. Råden handlar om sådant som att förbereda sig noga inför vårdkontakten, delta i besluten, ställa frågor om fortsatta vården och att lära sig så mycket som möjligt om läkemedlen. Men är detta realistiskt i dag? Jo, där patienten förses med kunskap om sin medicinska status och om sina läkemedel kan patienten bli en del av ett sjukvårdsteam.

Politikerna måste bättre än i dag klara samordningen av patientsäkerhetsarbetet, se till att ha en politisk organisation, som är anpassad till patienternas behov och perspektiv och inte till, som så ofta, till byråkratins behov. Jag anser vidare att en radikal förändring av politikernas roll är nödvändig. För den politiska styrningen behövs endast två politiska organ, landstingsfullmäktige och landstingsstyrelse. Ansvaret för produktionen av vård bör åvila professionella styrelser, det vill säga inte politiskt tillsatta. På landstingsstyrelsernas agenda måste patientsäkerheten vara en stående punkt. Vid varje sammanträde måste styrelsen ställa tre frågor Hur ser det ut i dag? Vilka är problemen? Vilka beslut måste vi nu fatta för att avhjälpa problemen?

I den debatt, som speglas i media, tecknas ett scenario där vården i framtiden knappast kommer att kunna finansieras solidariskt. Detta görs mot bakgrund av oförändrade former för utövande av vård, det vill säga en form där patienten kommer till vården. I den framtida vården torde emellertid i hög grad vården komma till patienten och patienten i stor utsträckning sköta sin egen vård. Någon har sagt att i framtiden kommer en sjuk person vara en person, som själv ställt diagnosen.

Det är möjligt, om vi vill, att även i framtiden ha en solidarisk sjukvård, där alla får en säker och likvärdig vård.

Harald Nordlund

f.d. riksdagsledamot och f.d. kommunalråd

Uppsala

född i Pålänge