tisdag 3 mars 2015

Svordomar och särskrivningar

En artikel i UNT i dag handlar om svordomar. Svordomsforskare ska inom kort träffas i Uppsala. Vi svär som aldrig förr läser jag. Nja, jag hade inte behövt läsa det; det räcker med att ha öronen öppna.
Slå på radion, TV och ta en titt på sociala medier.
Jag funderar över varför jag reagerar över språkbruket. Jo, jag vet nog. Jag upplever ett slarv. Det är enklare att använda svordom än att vinnlägga sig om ge språket nyanser. När jag skriver detta blir jag övertygad om att förklaringen är just denna; slarv.
I en annan artikel läser jag om särskrivningar. På sociala medier sägs exemplen på roliga särskrivningar öka i antal. Kanske är särskrivningar och svordomar symptom, symptom på minskad vikt vid svenska språket i skolan.
Språket förändras ständigt. Förändringarna har alltid orsakat reaktioner. Vi måste väl försöka acceptera förändringar. Men, tänker jag, ska inte skolan vara en väktare mot förändringar, som innebär att språket skapar onödiga missförstånd. Hur kommer det sig att skolan accepterat att vi inte längre vill skilja på riktning och läge med orden vart och var. Felaktig användning borde orsaka markering i elevernas uppsatser och dra ner elevernas betyg, alternativt utgöra påpekanden i uppföljande samtal.
I artikeln om särskrivningar finns följande mening: "Alla skrattar inte åt särskrivningarna". Alla skrattar inte, står det, men man menar väl att inte alla skrattar.
Andra otyg finns. Felaktig ordföljd kan skapa missförstånd. Ett exempel: "Han har bara spelat fotboll i ett år." Man menar nog inte att han inte gjort något annat under ett år än att spela fotboll, men det det står faktiskt så. "Han har spelat fotboll i bara ett år.", vill man ha sagt.
Ökat slarv med språket torde vara en följd av slapphet. Men vem bär ansvaret? Statens misslyckande som ansvarig för jämlik och likvärdig skola? Kommunerna som ansvariga för driften av skolorna? Skolledarna som ansvariga för kvaliteten i de enskilda skolorna? Universiteten och högskolorna som ansvariga för lärarutbildningar? Föräldrar som ansvariga för språkbruk i familjen?


Skicka en kommentar