Varför inte en februariöverenskommelse

Nu handlar det inte om politik. Nu är det taktik, som gäller. Oppositionen (för någon Allians finns väl inte, möjligen något slag av allians) avvaktar tills siffrorna i opinionsundersökningar är dom rätta. I väntan härpå kan man väl träffa en februariöverenskommelse, i vilken man lovar att inte fälla regeringen, så länge Busch Thor tycker så. Skulle mot förmodan KD:s siffror hamna över 4% kan dom ju bryta överenskommelsen

"Vårens stora fråga i politiken: Överlever regeringen Löfven?

Tänker Moderaterna i spetsen för Alliansen (och med stöd från Sverigedemokraterna) driva fram regeringsskifte eller rent av ett nyval? Frågan blir allt hetare. Många inom Moderaterna vill att något händer snarast, helst redan i vår. Men partiledaren är inte beredd att ge med sig – än så länge. Mycket hänger på hur väljarsympatierna utvecklas.

Moderaterna har ryckt fram till positionen som största parti i Sifos och Ipsos opinionsmätningar. Det beror inte enbart på uppgång för M, utan också på att hittills största parti, regerande Socialdemokraterna, backat till sina hittills lägsta nivåer, under 25 procent.

Det gör att allt fler otåliga inom borgerligheten vill se ett framtvingat regimskifte. Aptiten växer när Sverigedemokraternas ledning signalerar att de är beredd att stödja en gemensam alliansbudget om en sådan läggs fram. Hittills har de borgerliga partierna valt att profilera sig vart och ett genom att på riksdagens bord lägga varsina budgetalternativ och rösta på sina egna förslag. I och med det vinner de rödgröna i omröstningarna, så länge de tre partierna håller ihop. Och regeringen kan därmed sitta kvar.

Det parlamentariska läget är oförändrat. Fakta är att S, MP och V tillsammans har fler mandat i riksdagen än de fyra allianspartierna M, C, FP och KD. Men ingetdera blocket har majoritet. Sverigedemokraterna är i vågmästarposition och kan välja att fälla antingen regeringssidan eller  oppositionen i omröstningar där blocken står emot varandra.

Så klart att Moderaternas ledning ingenting hellre vill än avsätta regeringen Löfven och få sin ordförande Anna Kinberg Batra vald till ny statsminister. Det går att ordna. Vad som krävs är att Alliansen – med SD-stöd – röstar igenom ett misstroende i riksdagen – eller fäller en rödgrön budget, precis så som skedde hösten 2014. Många inom Moderaterna vill se detta ske. Såväl enskilda M-riksdagsledamöter, M-partidistrikt som Moderata ungdomsförbundet kräver att Anna Kinberg Batra ska gå in för att fälla S/MP-regeringen. Nu!

Men kruxet för Alliansen är att Sverigedemokraterna – sannolikt – inte nöjer sig med att få se Löfven fälld. Ska de rösta på  Kinberg Batra som ny statsminister vill de ha politisk utdelning som betalning. Det är då Alliansen som helhet, inte bara Moderaterna, tvingas bekänna färg och gå från att ha varit helt avståndstagande från Jimmie Åkessons parti till att släppa in SD i den parlamentariska stugvärmen.

SD vill alldeles särskilt hett få igenom politiska krav i invandringspolitiken. Sådana propåer har båda blocken vänt ryggen. Men den uppkomna flyktingkrisen med kraftigt växande antal asylsökande har gett SD ytterligare opinionsstöd och numera är retoriken från det hållet att båda blocken börjat genomföra delar av deras politik.

Moderaterna är inte längre lika tuffa i sina avståndstaganden från Jimmie Åkesson. Men eftersom Centerpartiet på senare tid profilerat sig i mer flyktingvänlig riktning är det inte alldeles enkelt för Moderaterna att samla allianspartierna till en gemensam hållning, som kan få SD:s acceptans.

Därför är ett regimskifte grundat på att riksdagen röstar ut Löfven och in Kinberg Batra inte särskilt stabilt. Risken är stor att också en nyinträdd M-ledd regering drabbas av Åkesson-gruppens onåd och orsakar ytterligare regeringskris och oreda – vilket förstås påverkar hur väljarna tänker inför kommande riksdagsval.

Men det svåraste hindret för Moderaterna och allianspartierna att få ta över ligger i det enkla faktum att nuvarande statsministern Stefan Löfven kan göra om precis samma manöver som han tillgrep i början av december 2014, nämligen att utlysa nyval, eller åtminstone hota med att göra det.

Visst, ett sådant extraval kan göra Alliansen större än de rödgröna och därmed regeringsbildare.  Nackdelen är att den nuvarande balansen högst sannolikt består, det vill säga att SD behåller positionen som vågmästare. Alltså måste Jimmie Åkesson ändå blidkas så att hans parti inte tvärvänder och gör gemensam sak med oppositionen, det vill säga de rödgröna, och fäller Kinberg Batra. Också osäkerheten om att Kristdemokraterna lyckas hänga kvar i riksdagen finns som en hämmande faktor. I senaste Ipsos hamnade KD långt under fyraprocentspärren, på 2,7 procent.

För allianspartierna vore det inget vidare lustigt att vinna extraval, få regeringsmakten och sedan förlora den på nytt redan innan septembervalet 2018. Det är alla fyra partiledningarna medvetna om och därför är de inte direkt överförtjusta i nyvalstanken.

Vad återstår då? Jo, att vänta med att tvinga regeringen Löfven till ett svårt nederlag i riksdagen våren 2018, alltså när det bara återstår ett halvår fram till ordinarie valet. Alliansen kan i april det året presentera en gemensam vårbudget, som alternativ till regeringens förslag. I utskotten och sedan i kammaren i slutet av juni kommer i så fall allianspartierna och SD att fälla regeringslinjen och rösta fram alliansalternativet.

Men räcker det för att skapa en ny majoritet som kan bilda en borgerlig moderatledd regering? Eller sitter SD kvar i sitt nuvarande läge och kan ställa till det för vilket block som än regerar?

Eftersom Decemberöverenskommelsen, DÖ, från julen 2014 inte längre existerar (den sades upp i höstas, först av Kristdemokraterna, sedan även av övriga allianspartier) kan ingetdera blocket känna sig säkert från SD-inblandning. Är detta ett olösligt problem?

Nej, fortfarande kan ju de borgerliga (men knappast de rödgröna) göra upp med Sverigedemokraterna och med det som grund skapa majoritetsstyre. Det är den modellen som just nu prövas i Gävle (där M-partisekreteraren Tomas Tobé har sin riksdagsplats).

Eller så kan öppningen bli att ett majoritetsstyre åstadkoms genom blocköverskridande regeringsbildning där exempelvis S, MP och ytterligare ett eller flera av de borgerliga partierna ingår.

Eller så kan det bli som Socialdemokraternas kommunalråd i Eskilstuna, Jimmy Jansson, pläderar för, en regering där de båda största partierna, S och M, ingår (precis som numera i den traditionella arbetarstaden Eskilstuna, liksom i ytterligare en lång rad kommuner i landet).

Frestelsen för borgerligheten att gå till storms mot regeringen och försöka få den fälld ökar om Alliansens opinionsstöd fortsätter att växa på de rödgrönas bekostnad. Regeringspartierna får hålla tummarna för att flyktingvågen ebbar ut, att konjunkturen och ekonomin fortsätter att förbättras, sysselsättningen ökar och arbetslösheten sjunker – och att expansiva budgetar ger ökad välfärd och ännu mer höjd levnadsstandard – och att bobubblan inte spricker. Samt att nålsticken i form av i riksdagen av Alliansen + SD framröstade tillkännagivanden med nedsabling av regeringspolitiken inte blir allt för jobbiga att hantera för Stefan Löfven, Åsa Romson och Gustav Fridolin."