Riksrevisionen har granskat regeringens styrning med nationella samordnare. Och anser att det kan vara ett bra sätt för regeringen att styra. Resultatet beror på hur samordnarna används och vilka förutsättningar de ges. Men regeringen har begränsad kontroll över resultatet, anser Riksrevisionen.
– Nationella samordnare kan vara ett bra sätt för regeringen att styra i aktuella och angelägna frågor. Men insynen i samordnarnas arbete bör öka och regeringen behöver ta tillvara deras erfarenheter på ett mer systematiskt sätt, säger riksrevisor Margareta Åberg.
Under perioden 2005–2015 har regeringen tillsatt 33 nationella samordningsuppdrag som exempelvis äldresamordnaren, samordnaren mot våldsbejakande extremism, flyktingsamordnarna, hemlöshetssamordnaren och samordnaren mot våld i nära relationer.
Med nationell samordnare menas en person som har i uppdrag av regeringen att samordna och genomföra regeringens politik utanför de ordinarie myndighetsstrukturerna.
Regeringen använder ofta nationella samordnare för att visa handlingskraft i en prioriterad fråga eller för att agera i en akut situation. Samordnarna får i regel ett brett och flexibelt mandat vilket ger dem möjlighet att pröva nya idéer och arbetsformer.
Gemensamt för samordnarna är att de lyckas sätta fokus på den aktuella frågan. Däremot har det visat sig vara svårare för samordnarna att förändra målgruppens beteende, vilket ofta är ett mål med uppdraget, har Riksrevisionen.
Riksrevisionen har identifierat fyra viktiga framgångsfaktorer: samordnarnas kompetens och legitimitet, etablerandet av en ömsesidig dialog, prioritering av målgrupper och frågornas karaktär.
Riksrevisionen anser att en nackdel med det flexibla mandatet är att regeringen får svårare att styra samordnarna. Det kan också bli otydligt vem som ytterst har ansvar i en fråga och möjligheterna till insyn är begränsade.
Om de nationella samordnarnas arbete ska vara ett effektivt verktyg krävs att deras arbete och erfarenheter tas tillvara av regeringen. Det kan innebära att utveckla strukturerna för ett mer systematiskt lärande och att förtydliga vilken roll samordnarna har för statsförvaltningens utveckling. Till exempel bör det ställas krav på alla samordnare att redovisa resultatet av uppdraget, konstaterar Riksrevisionen