torsdag 11 maj 2017

DAGENS REFLEKTION 11 maj: Minns Göteborgskravallerna

När jag nu formulerade mig i en motion till Liberalernas landsmöte (ännu inte inskickad) kom jag att tänka på en händelse jag skrivit om ett flertal gånger. Här en av artiklarna. 
Visst är det märkligt att vi inte kommit längre än vi har. Vi fortsätter att möta våld med våld. Våra ledande politiker talar aldrig om fredsskapande insatser.

Livskunskap – förutsättning för demokrati och ickevåld

Den som redan har hjälmen på sig ångrar för sent att han drog i krig. (Juvenalis)


Låt mig först få berätta om en personlig upplevelse: Det var i Göteborg vid det tillfälle som växelvis och i efterhand, kommit att kallas toppmöte eller kravaller. Jag var där…

Jag skulle bland annat delta i en manifestation på Avenyn och gick gatan framåt bland glaskross och skräp. Då hörde jag plötsligt stillsam orientalisk musik och såg en skara människor, klädda i gult och vitt, som långsamt, långsamt kom gående mot Avenyn. Det var deras demonstration jag skulle delta i. Den ingav ro och lugn, och präglades av tystnad. Stillheten spred sig ut över Kungsportsavenyn och alla människor som stod och iakttog.

Där stod en fullt utrustad polisman. Han såg sig om, hans ansikte utryckte först en spänd förvåning, men så liksom mjuknade han, och vände sig om, och så sa han: Varför kom ni inte tidigare? Varför kom ni inte tidigare?

Dessvärre är det just den frågan som mött och möter dem som tror på ickevåld och arbetar för den linjen. Varför kom ni inte tidigare? Det är viktigt, angeläget för att inte säga nödvändigt, att ickevåldet finns på plats, kräver sitt utrymme och manifesterar sin ståndpunkt – innan våldet kräver sin tribut!

Efteråt är det oftast för sent. När frågan varför kom ni inte tidigare väl är ställd, är det för sent.

Därför får ickevåldet inte stanna vid att enbart vara ett tillstånd med frånvaro av våld. Ickevåldet är aktivt. Det är en medveten strategi, en metod för bekämpande av orättvisor, förtryck och övergrepp. – Ytterst ett försvar för demokratin, eller ett medel för att nå demokrati för dem som inte har det. Jag har mycket svårt att hitta exempel på ickevåldsaktioner där inte det yttersta syftet varit gott och medmänskligt.

Här hemma är många idag rädda för att vistas på gator och torg, sena kvällar och nätter. Unga människor, som upplever sig missgynnade tappar tålamodet och tillgriper våld för att skaffa sig fickpengar och mobiltelefoner. Det som förenar förövare och offer är att när skadan har skett, brottet är begånget, tänker antagligen båda – varför kom ni inte tidigare?

Den som ligger i sin sjuksäng och har ont efter att ha utsatts för våld, den som mobbas, den som utesluts, alla ställer frågan – varför kom ni inte tidigare?

Den som utövar våld mår själv ofta dåligt. Det vet vi genom så kallade avhoppare från våldsbenägna organisationer. Inte alla hoppar ändå av. Inte alla får, vill ha hjälp, för att förändra sina liv och kommer inte i närheten av att ställa den frågan

Det finns forskning som visar att våld i medierna leder till våld i verkligheten. Men vem reagerar? Politiker och myndigheter står handfallna.
När det gäller gifter i naturen har en viss insikt vunnits om att en ändrad livsstil är nödvändig om vi ska kunna undvika sjukdomar och skador på den biologiska mångfalden som föroreningarna ger upphov till. Allt fler börjar inse att vården av natur och miljö handlar om solidaritet med kommande generationer. Men de förorenande utsläppen i media reagerar inte politiker på.
Kan det vara så att de som ifrågasätter forskningens rön om samband mellan underhållningsvåld och verkligt våld har fått större genomslag i media än forskningsrönen i sig? Kan det vara så att mediernas intresse kolliderar med dessa rön? Vill medierna inte ta ansvar för och erkänna att man faktiskt övertagit en del av den fostran som tidigare vilade på familjen?

Från skolans värld vittnar lärare om att slagsmålen mellan skolungdom blir allt grymmare och ordutbytet allt grövre. Enligt gjorda intervjuer ser ungdomarna i många fall ett tydligt samband mellan medievåldet och det verkliga. Nu måste en folklig resning till för att hejda och stoppa den förorening som våld innebär. Men då måste politiker också konsekvent ta avstånd från att våldet används för att lösa konflikter. I stället för att applådera en stats angrepp på en annan måste våra politiker stå upp och fördöma våldet och dödandet. Vågar och vill man det?
Vi är många som på olika sätt är engagerade i en kamp för mer av solidaritet här och nu, för solidaritet med kommande generationer, för fred och icke-våld och för demokrati. Men vi behöver bli ännu fler och vi behöver samla oss och vi måste påverka politiskt, eftersom många politiker ibland förespråkar våld som metod för att lösa konflikter mellan stater.

Är den en avvikare som tydligt argumenterar för att stoppa krigen? Om man säger ”Stoppa terrorismen” nickar alla instämmande” I samma tidning läste jag vidare: "Att döda 100 människor är ett avskyvärt illdåd. Det måste bekämpas med alla till buds stående medel. Att döda 100 000 människor är en offensiv, en insats och en operation. Samt gynnsamt för världsmarknaden och för vapenindustrin.”
Vad händer när krig blir ett positivt laddat ord?" Och när ska svenska ledande politiker sluta att medverka i denna laddning?
Bred politisk enighet finns i dag om att ett föråldrat samhälle, där ett fåtal har privilegier, behöver förändras. Man är eniga om att kampen för att försvara demokratin och parlamentarismen måste föras ständigt liksom kampen för jämställdhet mellan män och kvinnor och för socialt ansvarstagande. I det politiska samtalet om hållbarhet talar man om ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet.
Jag frågar mig om hållbarhet kan nås i ett samhälle med våld, krig och ofrihet. Det måste vara en omöjlighet. Ickevåld måste vara en övergripande målsättning.


Det politiska våldet trappas upp också här hemma. Människor som misstror de demokratiska spelregler, som ger dem möjlighet att hysa odemokratiska åsikter, tappar tålamodet och tillgriper våld. Med våld, och hot om våld, torgför man sitt tvivelaktiga tankegods. Man utnyttjar demokratin när den passar ens syften, men knyter samtidigt handen om knogjärnet i byxfickan. Vi känner igen mönstret, ur historien och från länder som inte varit så förskonade som vårt land. Denna utveckling måste stoppas. Den får inte fortskrida så långt att någon, någon gång, ska kunna ställa oss den ödesdigra frågan: Var var ni? Varför kom ni inte tidigare?
Vad kan var och en då göra? Och vad gör vi? Vi ska kunna hävda att vi kom innan. Vi ska föra en dialog, ta avstånd från våldet så det hörs och när det förekommer. Vi ska gå före med gott exempel. Vi ska ge vårt stöd till andra människor som kämpar för ickevåld.


Kränkning av elever, misshandel, övergrepp, ätstörningar och höga sjukskrivningstal för lärare är, inte den enda, men en bild av ungdomars verklighet. Även om medierapporteringen kan få oss att själva teckna en alltför mörk bild måste utvecklingen beträffande våldsutbredning ses som ett mycket stort problem.
Särskilda och kraftfulla åtgärder måste vidtas, åtgärder som riktas till lärare, personal vid mödravård och i förskola och till politiker. Åtgärderna måste handla om livskunskap. Bland annat behöver livskunskap bli en del i lärarutbildningen.

Livskunskap ska enligt läroplanerna ingå i undervisningen i både grundskolan och gymnasieskolan. Enligt läroplanerna ska eleverna, till exempel tränas i att respektera varandra, man ska tränas i att samarbeta, träna sig i att på ett acceptabelt sätt ge utlopp för sina känslor och träna sig i att använda olika strategier för konfliktlösning. Dessa intentioner måste dock avspeglas tydligare i skolans dagliga verksamhet. Det är möjligt endast om livskunskap blir ett eget skolämne, vilket leder till slutsatsen att ämnet måste finnas med i lärarutbildningen. Lärarförbundets studerandekommitté anser att lärarstudenter ska utbildas i konflikthantering. Syftet är att göra både lärare och elever bättre skickade att hantera konflikter. Enligt läroplanen Lpf 94 (Utbildningsdepartementet, 1994) skall skolan sträva mot att varje elev ”respekterar andra människors egenvärde” och att de ”kan leva sig in i och förstå andra människors situation”. Nyttan med kunskaper i, till exempel, matematik, fysik och franska blir tydlig endast om dessa kunskaper kombineras med livskunskap.

Ämnen som inte finns med i läroplanen kan föras in, i form av en så kallad lokal kurs. Sålunda kan den ansvariga politiska nämnden i kommunen besluta att, till exempel, livskunskap ska ingå i kommunens gymnasieskolor som lokal kurs.
Om ämnet livskunskap ska ingå i den obligatoriska läroplanen måste regeringen fatta beslut om detta.
Alla regeringar har hittills visat ointresse för frågan. De motioner, som föreslagit någon form av livskunskap på skolschemat, har avslagits av riksdagen.
Men räcker det inte med att kommunerna har en viss frihet att föra in ämnet livskunskap i utbildningen? Nej, inte förrän våra ledande rikspolitiker tydligt deklarerar vikten av utbildning i livskunskap och tydligt tar avstånd från våldet i alla dess former, kan vi nå ett hållbart samhälle.
Regeringen måste påverkas att i propositionsform föreslå riksdagen besluta att ämnet livskunskap ska införas i läroplanerna, samtidigt som så många riksdagsledamöter ska påverkas att i motionsform föreslå detta. Regeringen måste också göra en omfattande uppföljning av hur skolorna klarar av att leva upp till vad läroplanerna reglerar i fråga om undervisning i livskunskap.

Visst kan tystnaden, ställd mot makten och maktens anspråk, utgöra ett hot mot makten själv. Det har vi många exempel på. Mahatma Gandhi skakade det brittiska imperiet och Martin Luther King ifrågasatte rättfärdigheten i vad som brukar kallas världens största demokrati. Självvald anspråkslöshet och fattigdom är obesegrade och starka krafter, som den som gör anspråk på makt och rikedom, inte kan möta. Jag kommer att tänka på en son till en snickare från staden Nazaret i Galiléen för runt två tusen år sedan. En enda gång höjde han rösten, och även handen. Det var när han vände sig mot profitörer och ockrare, som för egen vinning utnyttjade folk, däribland utsatta människor, i ett tempel där frid och fred skulle råda. Denne man deklarerade gång på gång att han inte gjorde anspråk på världslig makt. ”Mitt rike är icke av denna världen” sa han och blev avrättad

Jag har blivit styrkt i min uppfattning att det är genom att skapa mer av kontakter och ökade livskunskaper som demokratin kan fördjupas. Men då krävs mod att förändra från politikernas sida. Livskunskap måste bli ett ämne på skolschemat och i lärarutbildningen. Men, våra politiker måste gå före och i alla sammanhang där våld förekommer ta avstånd från det, inte minst när våld används som metod för att lösa konflikter mellan stater.





















Skicka en kommentar