En skugga kan bekämpas med ljus

Man kan inte lagstifta bort destruktiva beteenden. Man förhindrar

dem med kunskap. Det är sjukdomen, som måste angripas, inte

symptomen.

I längden fungerar inte lagar mot olämpligt beteende.

Vad som krävs är varje medborgares förmåga att relatera till och

visa respekt för andra människor. Vi menar att för detta behövs

träning under hela livet med en tydlig början i förskola och skola.

Ökat välstånd, ökade kunskaper, globalisering, fler kontakter

världen över, ökade möjligheter till självständiga val i livet och inte

minst digital teknik och nya media har förändrat

livsförutsättningarna för oss alla och inte minst ungdomar. Våld och

krig kommer allt närmare vår vardag. Hur ska vi förhålla oss till

denna alltmer komplexa verklighet? Hur ska vi förstå?

De ökade ämneskunskaper skolan ger hjälper oss att förstå. Men

de bilder som regelbundet förmedlas till oss visar att någonting mer

behövs. Vi tycks behöva någonting, som det talas alltmer om, en

livskompetens. Livskunskap (’life skills’) är enligt WHO ”en förmåga

att på ett ändamålsenligt sätt möta och hantera vardagslivets olika

krav och utmaningar”. Livskunskap är ingenting man föds med utan

något, som man utvecklar i samspel med hemmet, skolan och i

mötet med andra människor och som något, som gör tillvaron mer

begriplig, hanterbar och meningsfull.

Social och emotionell kompetens är en viktig del av livskunskapen.

Bland annat OECD-studier visar tydligt på samband mellan

ungdomars sociala och emotionella kompetens och deras

skolprestationer och senare framgångar i yrkeslivet. Det finns

studier, som visar att träning, som stärker barns förmåga till

självkontroll, bidrar till god hälsa och mindre användning av droger

senare i livet.

Det finns också tydliga tecken på att näringslivet efterlyser bättre social och emotionell kompetens hos unga arbetssökande. Världsbanken framhåller till exempel i ett dokument från 2013 vikten av att arbeta med socialt och emotionellt lärande i skolan i områden som drabbats av olika kriser. Man slår återigen fast att barn med sociala och emotionella färdigheter lyckas bättre i skolan, har bättre relationer med kamrater och vuxna och har bättre psykisk hälsa.

I skollagen och läroplanerna får värdegrundsarbete stort utrymme.

Från utbildningsdepartementet hävdas bland annat att ”arbetet med

skolans värdegrund är ett ansvar för alla. Det ska ske hela

skoldagen i alla ämnen i och utanför klassrummet.” I läroplanerna

framhålls att ”människolivets okränkbarhet, individens frihet och

integritet, alla människors lika värde, jämställdhet mellan kvinnor

och män samt solidaritet med svaga och utsatta är de värden som

skolan ska gestalta och förmedla.” Ingenting nämns dock om hur

värdegrunden, målen, etcetera, ska förvaltas i den konkreta

undervisningen. Livskunskap omfattar dock så mycket mer än det

lagstadgade värdegrundsarbetet, såsom fysisk och psykisk hälsa, känslor

och relationer, motivation och kreativitet.

Styrdokumentens intentioner måste därför avspeglas tydligare i

skolans dagliga verksamhet. Vi menar att detta blir möjligt endast

om livskunskap blir ett eget skolämne, vilket leder till slutsatsen att

ämnet måste finnas med i lärarutbildningen. Lärarförbundets

studerandekommitté anser att lärarstudenter ska utbildas i

konflikthantering. Syftet är att göra både lärare och elever bättre

skickade att hantera konflikter. Nyttan med kunskaper i, till exempel,

matematik, fysik och franska blir tydlig endast om dessa kunskaper

kombineras med livskunskap.

Om ämnet livskunskap ska ingå i den obligatoriska läroplanen

måste regeringen fatta beslut om detta. Alla regeringar har hittills

visat ointresse för frågan. Motioner, som föreslagit någon form av

livskunskap på skolschemat, har avslagits av riksdagen, bland

annat med hänvisning till ”syftet att olika värden, övergripande

kunskapsmål och perspektiv som finns i de inledande delarna ska

genomsyra undervisningen i alla ämnen är oförändrat”

(Utbildningsutskottets betänkande nr 10, mars 2020).

Ämnen som inte finns med i läroplanen kan föras in, i form av en så

kallad lokal kurs. Sålunda kan den ansvariga politiska nämnden i

kommunen besluta att, till exempel, livskunskap ska ingå i

kommunens gymnasieskolor som lokal kurs. Men räcker det inte

med att kommunerna har en viss frihet att föra in ämnet livskunskap

i utbildningen? Nej, inte förrän våra ledande rikspolitiker tydligt

deklarerar vikten av utbildning i livskunskap och tydligt tar avstånd

från våldet i alla dess former, kan vi nå ett hållbart samhälle.

Regeringen måste påverkas att i propositionsform föreslå riksdagen

besluta att ämnet livskunskap ska införas i läroplanerna, samtidigt

som många riksdagsledamöter ska påverkas att i motionsform

föreslå detta. Regeringen måste också göra en omfattande

uppföljning av hur skolorna klarar av att leva upp till vad

läroplanerna reglerar i fråga om undervisning i livskunskap.

Det är genom att skapa mer av kontakter och ökade livskunskaper

som demokratin kan fördjupas. Men då krävs mod hos politikerna

att förändra. Livskunskap måste bli ett ämne på skolschemat och i

lärarutbildningen. Våra politiker måste gå före och i alla

sammanhang ta avstånd från våld där det förekommer, inte minst

när våld används som metod för att lösa konflikter mellan stater.

De flesta torde instämma i att det som begreppet livskunskap står

för är viktigt och att det bör nå alla barn i förskolan samt alla elever i grundskolan och gymnasiet.

Harald Nordlund

f.d. riksdagsledamot och kommunalråd

Stig Zandrén

Forum Livskunskap – för Socialt och Emotionellt Lärande