fredag 20 november 2015

Då empati, nu....

Har det med vår intellektuella kapacitet att göra? Eller, är det så att verkligheten ändras snabbt och vi har förmåga att hänga med? Är vi helt styrda av dagens rubriker och oförmögna att minnas tidigare rubriker.
För en kort tid sedan såg vi bilden på det i havet omkomna barnet. Flykten från våldet slutade med döden i havet. Drömmen om ett liv i trygghet motiverade risktagandet.
Många var vi som berördes av bilden. Uppslutningen för en generös flyktingpolitik var enorm. Vi är ett medkännande och solidariskt folk. Program i Radio och TV dominerades av folks vilja att ställa upp för människor på flykt. Radioprogrammet Ring P1 fylldes helt med samtal om att vi ska och kan ta emot de människor som flyr till oss.
Nu efter händelserna i Frankrike och deklarerandet av förhöjd terrorrisk i Sverige fylls samma program med tvärsäkra uttalanden om vad Sverige borde ha gjort och nu måste göra. Stäng gränserna är mottot.
Jo det är kanske olika människor som visade empati och som nu vill stänga gränserna. Nja, jag har faktiskt stött på svängningen mellan de oförenliga ståndpunkterna hos en och samma individ.

Varje dag dör många människor på flykt. Det på stranden uppspolade barnet är ett nytt barn varje dag. Men vi får inte bilderna i media, ty nu är det terroristjakten, som gäller. Inte konstigt, eftersom terrorn ökat sitt hot och är beredd att åstadkomma så mycket av död som är möjlig.
Dock, vi måste ta ansvar för oss själva.
Kan det vara så svårt att fortsätta att se det döda barnet uppspolat på stranden och samtidigt känna oro för extremisters våld? Eller...saknar vi förmågan?

Skicka en kommentar