I UNT:s ledare 7/12 hävdas att det aldrig var tänkt att ett ”tredje block” skulle kunna ”rösta ned alla förslag som misshagade dem”. På DN Debatt den 9 december skriver alliansföreträdare att de är ”beredda att göra upp över blockgränsen – före valet – om spelregler som möjliggör för sådana regeringar /det vill säga minoritetsregeringar/att fungera”. Och generaldirektör Per Molander anser att ”det handlar bara om att i riksdagsordningen skriva ned den praxis som redan gällt.”
Det är bråttom tycks det. Och enkelt: bara ändra i riksdagsordningen. Vi häpnar. Total brist på respekt för riksdagsordningen, visserligen inte en grundlag fullt ut, men nästan.
Ändringar i den tycks ses som något som de politiska spelarna har legitimitet att ”göra upp om” över huvudet på folket. Spelarna ska bestämma sina egna spelregler för att gynna sig själva.
Riksdagsordningen kan i sina huvudbestämmelser ändras antingen genom två riksdagsbeslut med val emellan eller genom beslut vid ett tillfälle och då med stöd av tre fjärdedelar av de röstande riksdagsledamöterna förutsatt att mer än hälften av riksdagens ledamöter är för beslutet.
När det gäller regeringsformen och övriga grundlagar finns inte detta extra handlingsalternativ genom beslut med kvalificerad majoritet vid ett enda tillfälle.
Även om riksdagsordningen inte i alla delar är grundlag är den likväl en demokratisk grundbult. Det är inget man kan ta lätt på. Det är otillbörligt att låta beslut om ändring i den styras av dagspolitik och aktuella partikonstellationer i riksdagen. Den ska liksom grundlagarna i övrigt ge långsiktigt hållbara spelregler. Ändringar måste föregås av grundliga utredningar. Att hasta fram något för att lösa aktuella dilemman gränsar till förakt för demokratin.
Ordet lekstuga som kastas fram och tillbaka i den politiska debatten är ett alltför milt uttryck. Ränksmedja är en bättre liknelse.
Tillvägagångssättet vid den budgetomröstning som spetsat till det politiska läget är på inget sätt märkligt. Den part som såg sitt förslag förlora i första omgången valde sedan att stödja det av de kvarvarande förslagen som den ansåg vara bäst. Så fungerar den interna demokratin såväl i föreningar som i politiska organ. Reglerna kan förstås som allt annat missbrukas men det löser man inte genom missbruk av andra regler.
Grundlagsstrukturen måste vara så tydlig att den genomsnittliga väljaren kan hålla sig informerad om vilka grundlagar som finns, varför de finns och ungefär hur de fungerar. Sådan kunskap och inflytande över förändringsbeslut är minimivillkor för medborgarnas tillsyn över demokratins spelregler.
När grundlagarna ständigt och jämt ändras blir medborgarnas möjlighet att utöva denna tillsyn i stort sett obefintlig.
I synnerhet vid riksdagsvalet 2010 men även 2014 fanns vilande grundlagsändringar som inte kunde bli giltiga förrän efter beslut av en nyvald riksdag. Men vid inget av dessa tillfällen legitimerades förändringarna genom dessa mellanliggande val, eftersom inga partier förde ut grundlagsfrågorna till väljarna. Och nu vill man från politiskt håll än mer på egen hand ändra i riksdagsordningen för att hantera en specifik fråga i ett specifikt parlamentariskt läge.
I juni 2014 antogs propositionen ”En ny riksdagsordning”, vilken beskrivs som den största förändringen av denna lag sedan den tillkom år 1974. Det beslutet fattades enligt regeln om kvalificerad majoritet med stöd av alla åtta riksdagspartier utan påverkansmöjlighet för medborgarna. Knappt någon utanför de allra mest konstitutionellt intresserade visste ens om att spelreglerna för demokratin ändrades.
Mot den bakgrunden är det kanske inte så märkligt att respekten för riksdagsordningen är så urholkad att det på allvar framförs att den snabbt ska ändras av en majoritet för att komma åt en minoritet. Det är inte utan att tankarna går till hur svenska riksdagspartier fördömer den ungerska regeringen för dess sätt att med kvalificerad parlamentarisk majoritet ändra grundlagar för att stärka sin ställning.
Det ska vara svårt att ändra grundlagarna. Så är det tänkt. Det är ett skydd mot övergrepp mot demokratin. Om det inte går att få majoritet i riksdagen för ett visst förslag är det bra att det förslaget faller, inte dåligt som anhängarna av starka minoritetsregeringar hävdar. Lösningen för minoritetsregeringar är att se till att man får majoritet och medlet är kompromissande.
Håll dagspolitikens fingrar borta från grundlagarna!
Lars Hallén
Ingemund Hägg
emeritusprofessorer i företagsekonom