Representativa demokratin är hotad

Dagens UNT Tidöavtalet är skadligt för svensk demokrati Blockpolitik och partiöverenskommelser skadar den representantiva demokratin, skriver Harald Nordlund. Blockpolitik och partiöverenskommelser skadar den representantiva demokratin, skriver Harald Nordlund. Foto: Pontus Lundahl/TT Både Tidöavtalet och Januariöverenskommelsen har försvagat den representativa demokratin, skriver Harald Nordlund. Debatt 4 september 2023 06:15 7 Det här är en debattartikel. Åsikterna i texten är skribentens egna. Vår väl utvecklade demokrati, med kännetecken såsom åsiktsfrihet, tryck- och yttrandefrihet, rättssäkerhet, respekt för de mänskliga rättigheterna och flerpartisystem ser vi som självklar. Men den behöver försvaras. Varje dag. Av världens alla länder klassificeras drygt 10 procent som utvecklade demokratier, cirka 35 procent demokratier med brister och drygt 30 procent som auktoritära regimer (folket förväntas åtlyda maktens förväntningar och individuella friheterna är begränsade). Övriga är vad man kallar hybridregimer (inte fullt utvecklade demokratier). Vi skiljer vanligen mellan två olika demokratiska system, direkt demokrati och representativ demokrati. Det system, som sägs vara den mest fullkomliga formen av demokrati är direkt demokrati, hos oss benämnd folkomröstning, men tillämpad sällan och i viss specifik fråga. Svagheten i den direkta demokratin är, främst, frånvaron av möjligheter att utkräva ansvar. Härtill kommer att den är svår att tillämpa, enär frågorna i valet måste vara av typen ja och nej. En annan form av demokrati är den representativa demokratin. ”Vår representativa demokrati”, sägs ofta av våra politiker. Man säger det dessutom med stolthet. Men finns fog för denna stolthet? Svaret beror på vilken innebörd vi ger begreppet. Menar vi, rätt och slätt, ett system där medborgarna i val utser sina representanter? Den innebörd de flesta emellertid torde ställa sig bakom innebär val i vilka partiers representanter konkurrerar och där partier redovisar tydligt sina program och möjliggör för medborgarna att kontrollera och att utkräva ansvar. Representativ demokrati med endast innebörden val av representanter har en oklar innebörd med allt från diktaturliknande system till välutvecklad demokrati och ger ingen garanti för det sistnämnda. Vi utser våra representanter i allmänna val. Så långt uppfylls krav på att vi kan ses som en representativ demokrati. Hur är det emellertid med kraven på att partiernas representanter ska konkurrera, att partierna redovisar sina egna program och att möjlighet att utkräva ansvar tillgodoses? Visst konkurrerar kandidaterna. Men, på vilka grunder? I vilken utsträckning får vi veta var respektive parti står och vad kandidaterna avser att, inom ramen för sina partiprogram, driva för frågor. Att döma av undersökningar är kunskaperna om olika kandidater små. Personvalet är, mer eller mindre, meningslöst. Att sticka ut är riskabelt, då sprickor i ”blocket” kan bli synliga. Media fokuserar på, till en del, partiernas egna marknadsföringar, men främst på spelet mellan olika block. Pressen på att visa enighet i det egna blocket blir överordnad profilering. Konkurrensen mellan kandidaterna blir otydlig. Nästa förutsättning för uppfyllande av krav på representativ demokrati, tydliggörande av partiernas program, uppfylls knappast det heller. Strävan efter att visa enighet inom blocket, i syfte att nå makten, får som följd att ett partis eget program tonas ned. ”Vi är eniga i de stora frågorna”, säger man, och döljer vad man inte är eniga om. Hur blir det då med ansvarsutkrävandet? Detta försvåras för väljarna ju större kunskapsbristen beträffande parternas program är. Inte heller detta kriterium för representativ demokrati kan anses uppfyllt. En aspekt, som statsvetarna sällan eller aldrig belyser är en relativt ny företeelse nämligen att en regeringskonstellation träffar en överenskommelse, tecknar avtal, i ett antal frågor, med ett eller flera partier, som inte ingår i regeringen (Januariavtalet och Tidöavtalet, vilket omfattar även ett SD-kansli i regeringslokalerna). Tydligheten inför ansvarsutkrävande går förlorad. Vår representativa demokrati är således starkt hotad. Men hur återinför vi den då? Nu krävs att: Partierna börjar uppträda helt självständigt inför val, varvid den egna politiken profileras Partiernas kandidater marknadsför de av partiernas högsta beslutande organ fastställda programmen, och inom ramen för dessa marknadsför sina egna hjärtefrågor. Regering bildas efter valet, inte före genom att partier binder upp sig för en viss regeringsbildning (och därigenom avstår från att ta debatt med ett eller flera av partierna) Partierna lämnar blockpolitiken, som syftar till att sudda ut skillnader mellan partier Konstruktionen med avtalsteckning mellan en regeringskonstellation och ett eller flera andra partier, avskaffas, eftersom den skapar oklarheter beträffande ansvaret och därigenom försvårar ansvarsutkrävandet. Harald Nordlund, fd kommunalråd och riksdagsledamot (FP)