Gör uppehåll

 Jag har inget emot reklam på min blogg, men inte vilken reklam som helst

Gör nu uppehåll med att skriva. 

Miss av skolan

 Bara två centimetrar ifrån, sa reportern. Kan inte vara journalist, då det är otänkbart att journalistutbildningen missat att informera om att det även i pluralis heter centimeter. Men, man har ju gått grundskolan....

Ansvaret måste läggas på skolan

 Från maj i år

Vissa människor lyckas bra i livet. De blir lyckliga och trivs med det mesta i tillvaron.

Andra människor lyckas inte lika bra. En del har låg självkänsla, andra lider av depressioner och ytterligare en del av psykisk ohälsa och ytterligare några av missbruk. Eller kanske kombinationer av dessa.

Varför råder dessa skillnader? Ett kort svar kan vara att vi föds med olika förutsättningar; fysiska och mentala förutsättningar. Men ännu viktigare är förutsättningarna för emotionellt lärande; hur vi ser på medmänsklighet, människors lika värde m.m.

Det saknas, i dag, något viktigt i barns tidiga sociala och emotionella lärande. I alltför många fall handlar det om tillkortakommanden i den egna familjen. den svenska skolan som skulle kunna minska många av de problem som människor idag drabbas av. Vi får lära oss ”allt” om gamla kungar, uråldriga religioner, geometri och träsorter. Men vi får väldigt bristfällig undervisning och träning i det som vi här kallar livskompetens, det vill säga om självkännedom, självkänsla, psykologi och personlig utveckling samt om hur man hanterar jobbiga känslor, ångest och relationer. Samtal om etik och värderingar saknas nästan helt liksom viktiga kunskaper om hjärnan. Kort sagt: Vi får inte tillräckligt med vägledning i hur det är att vara människa.

Konsekvensen av att viktiga saker saknas i skolan är ett samhälle där många unga människor misslyckas i skolan och hamnar snett i livet. Fallgroparna är många, till exempel kriminalitet, drogberoende, spelberoende, ätstörningar, självskadebeteenden och dålig självkänsla.

Vi anser att den nuvarande regeringens uttalade ambition att ”lösa Sveriges viktigaste samhällsproblem på skolans område” (Tidöavtalet) är ett bra tillfälle att i skolan införa ämnet livskompetens baserad på de senaste 50 årens forskning inom beteendevetenskap, hjärnforskning och kognitionsvetenskap samt på de många goda exempel av livskompetensträning som finns i olika svenska skolor och internationellt.

Samtidigt som livskompetens införs som ämne i skolan måste också arbetet med skolans värdegrund förstärkas. Den svenska skolans värdegrund ska bland annat förmedla respekt för mänskliga rättigheter och de grundläggande demokratiska värderingar som vårt samhälle vilar på. Intentionen i läroplanerna har varit att värdegrunden ska genomsyra allt arbete i skolan. Tyvärr är det mycket som talar för att denna strategi för att stärka värdegrunden ännu inte givit önskat resultat. Detta konstaterade Skolverket redan 2011 i en rapport till regeringen: ” den grundläggande förståelsen för värdegrundens mening, betydelse och tillämpning behöver öka på skolorna.”

För att livskompetensen och värdegrunden ska stärkas behövs undervisning om detta i ett eget ämne. Vidare behövs tillämpning (’genomsyrande’) av detta i all verksamhet i skolan. Sammanfattningsvis har vi följande förslag till de två pågående utredningarna om läroplaner respektive lärarutbildning:

• Samla frågor om värdegrund och livskompetens i ett eget ämne innehållande bland annat etik, psykisk hälsa, självledarskap och personlig utveckling samt socialt och emotionellt lärande, men också samtal om existentiella frågor. Undervisningen ska ge eleverna tillfälle att samtala om etik och moral, relationer och konflikter. Allt ska vara anpassat till elevernas mognadsgrad. Vidare ska det av läroplanerna fortsatt framgå att värdegrund ska genomsyra all verksamhet i skolan.
  
  
  

• Uppgradera lärarutbildningen så att vi får lärare som är specifikt utbildade att undervisa om livskompetens och värdegrund samtidigt som alla lärarutbildningar ska innehålla utökade kunskaper om, bland annat, psykisk hälsa, beteendevetenskap och kognitionsvetenskap. Samtidigt behövs också praktisk träning i de metoder och det ledarskap som krävs för att tillämpa kunskaperna.

Vi som skrivit denna debattartikel företräder tre av de organisationer som ligger bakom Kraftsamlingen Skolans Framtid. Vårt mål är en skola som bidrar till elevernas psykiska välmående och där alla elever kan växa som individer oavsett förutsättningar och bakgrund.

Neuroforum Forum Livskunskap Motivationslyftet
Bertil Thomas Mona Lodén Hanna Silvner
Stig Zandrén Harald Nordlund Jana Söderberg

Varför så svårt med de och dem

 Läser i dag: "Hur mycket det kostar Uppsala att 44 procent av de som bor på vårdboenden är underviktiga vet hon inte än,..." Ska lyda: 44 procent av dem, som..

De är nominativ, dem är dativ och ackusativ. Dom är talspråk för både de och dem

Nej till kärnvapen

Även denna från 2015

Ska Sveriges agerande i försvarsfrågan styras av Ryssland?

Ryssland visar ett allt mer aggressivt beteende med kränkningar och hot. Detta faktum används som argument för svenskt medlemskap i kärnvapenorganisationen NATO

Om Sverige går med i Nato skulle en sådan situation kräva motåtgärder från rysk sida. Hotet ska avskräcka Sverige från att ansöka om medlemskap. Två helt olika synsätt, men med Putin som dirigent i båda.

”Vi bestämmer själva över vår utrikes- och säkerhetspolitik. Vi är militärt alliansfria”, har vår utrikesminister Margot Wallström sagt, som kommentar till hotet från Ryssland. Hon har sagt även att Sveriges policy med ickedeltagande i militära block är en viktig faktor för att säkerställa stabiliteten i norra Europa.

Det är med, bland andra, dessa utgångspunkter NATO-frågan måste diskuteras och inte som reaktion på uttalanden av president Putin.

NATO är en organisation, med USA i förarsätet. USA förfogar över stora mängder kärnvapen. Kärnvapen finns placerade i några europeiska länder. Länderna i fråga har givit sitt medgivande till placeringarna. Sverige skulle vid ett medlemskap sannolikt kunna säga nej till sådan placering, i fredstid. Uppstår däremot en väpnad konflikt upphör den möjligheten och vi kan räkna med kärnvapen på svensk mark. Medlemskapet skulle också innebära att Sverige måste finna sig i den av NATO uttalade rätten att vara den part, som startar användning av kärnvapen. Sverige blir en del av hotet mot mänsklighetens överlevnad.

Sverige kan i stället bli en part i ett arbete för avskaffande av kärnvapnen. En utopi kanske. Nej, om man menar allvar kan samarbete leda rätt. Genom internationella överenskommelser har kemiska vapen, inte avskaffats, men minskats mycket kraftigt. Antalet kärnvapen har också minskat, men tillgången är fortfarande stor och förekomsten utgör ett hot mot allt levande. Frågan är inte om kärnvapen bör och kan avskaffas utan att kärnvapnen måste avskaffas.

Dock gäller för uppnående av riktig fred inte bara att kärnvapnen avskaffas och inte heller frånvaro av krig, ty krig kan återkomma, utan att vi avskaffar våldskulturen. Sverige kan och bör ta ledningen i ett arbete för att ersätta våldskulturen med en ickevåldskultur. I en ickevåldskultur löses konflikter med fredliga medel. Tecknen på att vi befinner oss i ett primitivt tillstånd är att vi tillverkar allt mer vapen och allt hemskare vapen, vi utbildar unga människor för att kunna använda vapnen, men vi lägger försvinnande små medel på fredsforskning, tar alltför få initiativ för fredsskapande och inser inte nödvändigheten av utbildning i konfliktlösning med fredliga medel. Utbildningen kan kallas livskunskap och måste ges redan i förskolan och bli ett skolämne i grundskolan.

Det fredsskapande arbetet måste bedrivas på flera arenor samtidigt. Ur mitt perspektiv har fredsprojektet Europeiska unionen hittills varit en besvikelse. Visst har själva tillblivelsen av unionen hindrat stater från att gå in i konflikter, men vad har unionen härutöver åstadkommit? För mig är det en gåta att Nobels fredspris tilldelats unionen. EU bildades som ett fredsprojekt och ett miljöprojekt. Ännu är det inte för sent, men jag kräver av våra parlamentariker i EU att man fullgör sitt uppdrag att arbeta för fred, ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet, varvid ickevåldslig hållbarhet är grundförutsättning.

Den organisation som skulle förhindra nya krig i Europa kallas OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Inget av de fyra allianspartierna talar om OSSE, men däremot talar man gärna om NATO, dock utan att nämna kärnvapen.

Ett mer aktivt agerande för att få bindande avtal om avskaffande av kärnvapnen, helhjärtad satsning på samarbetet inom OSSE, införande av livskunskap på schemat från årskurs ett i skolan och en omfattande folkbildning för spridande av en ickevåldskultur måste bli Sveriges inriktning i stället för medlemskap i en militärallians, som även är en kärnvapenorganisation.

Harald Nordlund

f.d. kommunalråd och riksdagsledamot (FP)

Uppsala

Ska Sveriges agerande i försvarsfrågan styras av Ryssland?

Ryssland visar ett allt mer aggressivt beteende med kränkningar och hot. Detta faktum används som argument för svenskt medlemskap i kärnvapenorganisationen NATO

Om Sverige går med i Nato skulle en sådan situation kräva motåtgärder från rysk sida. Hotet ska avskräcka Sverige från att ansöka om medlemskap. Två helt olika synsätt, men med Putin som dirigent i båda.

”Vi bestämmer själva över vår utrikes- och säkerhetspolitik. Vi är militärt alliansfria”, har vår utrikesminister Margot Wallström sagt, som kommentar till hotet från Ryssland. Hon har sagt även att Sveriges policy med ickedeltagande i militära block är en viktig faktor för att säkerställa stabiliteten i norra Europa.

Det är med, bland andra, dessa utgångspunkter NATO-frågan måste diskuteras och inte som reaktion på uttalanden av president Putin.

NATO är en organisation, med USA i förarsätet. USA förfogar över stora mängder kärnvapen. Kärnvapen finns placerade i några europeiska länder. Länderna i fråga har givit sitt medgivande till placeringarna. Sverige skulle vid ett medlemskap sannolikt kunna säga nej till sådan placering, i fredstid. Uppstår däremot en väpnad konflikt upphör den möjligheten och vi kan räkna med kärnvapen på svensk mark. Medlemskapet skulle också innebära att Sverige måste finna sig i den av NATO uttalade rätten att vara den part, som startar användning av kärnvapen. Sverige blir en del av hotet mot mänsklighetens överlevnad.

Sverige kan i stället bli en part i ett arbete för avskaffande av kärnvapnen. En utopi kanske. Nej, om man menar allvar kan samarbete leda rätt. Genom internationella överenskommelser har kemiska vapen, inte avskaffats, men minskats mycket kraftigt. Antalet kärnvapen har också minskat, men tillgången är fortfarande stor och förekomsten utgör ett hot mot allt levande. Frågan är inte om kärnvapen bör och kan avskaffas utan att kärnvapnen måste avskaffas.

Dock gäller för uppnående av riktig fred inte bara att kärnvapnen avskaffas och inte heller frånvaro av krig, ty krig kan återkomma, utan att vi avskaffar våldskulturen. Sverige kan och bör ta ledningen i ett arbete för att ersätta våldskulturen med en ickevåldskultur. I en ickevåldskultur löses konflikter med fredliga medel. Tecknen på att vi befinner oss i ett primitivt tillstånd är att vi tillverkar allt mer vapen och allt hemskare vapen, vi utbildar unga människor för att kunna använda vapnen, men vi lägger försvinnande små medel på fredsforskning, tar alltför få initiativ för fredsskapande och inser inte nödvändigheten av utbildning i konfliktlösning med fredliga medel. Utbildningen kan kallas livskunskap och måste ges redan i förskolan och bli ett skolämne i grundskolan.

Det fredsskapande arbetet måste bedrivas på flera arenor samtidigt. Ur mitt perspektiv har fredsprojektet Europeiska unionen hittills varit en besvikelse. Visst har själva tillblivelsen av unionen hindrat stater från att gå in i konflikter, men vad har unionen härutöver åstadkommit? För mig är det en gåta att Nobels fredspris tilldelats unionen. EU bildades som ett fredsprojekt och ett miljöprojekt. Ännu är det inte för sent, men jag kräver av våra parlamentariker i EU att man fullgör sitt uppdrag att arbeta för fred, ekologisk, social och ekonomisk hållbarhet, varvid ickevåldslig hållbarhet är grundförutsättning.

Den organisation som skulle förhindra nya krig i Europa kallas OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Inget av de fyra allianspartierna talar om OSSE, men däremot talar man gärna om NATO, dock utan att nämna kärnvapen.

Ett mer aktivt agerande för att få bindande avtal om avskaffande av kärnvapnen, helhjärtad satsning på samarbetet inom OSSE, införande av livskunskap på schemat från årskurs ett i skolan och en omfattande folkbildning för spridande av en ickevåldskultur måste bli Sveriges inriktning i stället för medlemskap i en militärallians, som även är en kärnvapenorganisation.

Harald Nordlund

f.d. kommunalråd och riksdagsledamot (FP)

Uppsala

Okunskap kan leda till osanning

 "Han har bara spelat fotboll i ett år" Jag tror det är en osanning. Att i ett helt år inte gjort något annat än spelat fotboll. Menas sannolikt: Han har spelat fotboll i bara ett år

Alternativ till kärnvapenorganisation

Skrevs 2015 

En ökande andel av svenskarna vill att Sverige ska ansöka om medlemskap i NATO, dock inte en majoritet. Samtidigt gäller att fred står högt på människors önskelistor. Är de två ståndpunkterna motstridiga?

Dagligen dör människor i väpnade konflikter. På senare tid i även Europa. Tillgången på vapen tycks vara hur stor som helst och villigheten att producera vapen är påtaglig och backas upp av regimer. Sverige är i det avseendet inget undantag. Härifrån exporteras vapen, som i många fall används i krig. Skulle, till exempel, krigshändelserna i Ukraina varit desamma om satsningarna på fredsforskning och information om fredsskapande åtgärder varit lika stora som på produktion av vapen?

EU bildades som ett fredsprojekt och ett miljöprojekt. Det är med stor besvikelse jag noterar att de flesta av kandidaterna i Europaparlamentsvalet talade och skrev om andra frågor, kanske ofta angelägna, men avstod från de frågor EU bildades för.

När länder i vår närhet använder våld och rustar upp blir reaktionen från de flesta av våra ledande politiker att nu måste vi delta i vapenkapplöpningen; mer pengar till vapen, vilket triggar andra att skaffa mer vapen, som får våra ledare att ropa efter mer vapen och så vidare. Ingen talar och skriver om att nu ska vi gå före i en kamp för spridande av en ickevåldskultur. Ingen som ser att motdraget måste vara ickevåld. Sverige, med Uppsala som centrum, där vi har världsledande fredsforskning vid Uppsala universitet, har möjlighet att påverka. Tyvärr vill ingen politiker se den möjligheten.

Den organisation som skulle förhindra nya krig i Europa kallas OSSE, Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa. Hur ofta hör vi politiker tala om engagemanget i OSSE. Däremot diskuteras livligt medlemskap i en kärnvapenorganisation. Nu måste vi få en politisk debatt, som handlar om vägvalet; valet mellan deltagande i ett samarbete, som har inriktningen att förhindra våld och bygga fred å ena sidan och vapenupprustning och deltagande i kärnvapenorganisation å andra.

Sverige kan och bör bidra mer till krigens avskaffande. Det är den vägen Sverige bör välja. Jag vill se en opinionsundersökning där frågeställningen är: Vilken väg är mest löftesrik, samarbete i en fredsallians eller medlemskap i en militärallians.

Jag skulle bli förvånad om signalen från medborgarna inte skulle bli att det bästa sättet att stärka försvaret mot våld, terror och krig är att förbereda världen för fred, vilket kan betyda att ett mycket aktivt svenskt medlemskap i OSSE är långt viktigare för världen än ett förstärkt svenskt engagemang i NATO.

Dagens vålds- och krigskultur måste bytas mot en ickevåldskultur. Det åstadkoms emellertid inte så länge man sätter tilltro till våldet som konfliktlösningsmetod. Det krävs ett långsiktigt arbete för folkbildning, upplysning och forskning för fred och att använda kunskapen och forskningen. Uppsala universitet har mycket att bidra med. Ett problem är att våra politiker inte är intresserade. Man tycks tro att kulturförändring är inte möjlig.

När jag skriver ned detta kommer jag att tänka på ett land i Centralamerika, Costa Rica. Landet har en författning, som anger, bland annat, att landet inte ska ha någon armé. Man har haft fred ända sedan författningen antogs, 1949. I grannländerna har oroligheterna varit många.

Helhjärtad satsning på samarbetet inom OSSE, införande av livskunskap på schemat från årskurs ett i skolan och en omfattande folkbildning för spridande av en ickevåldskultur måste bli Sveriges inriktning i stället för medlemskap i en militärallians, som även är en kärnvapenorganisation

Harald Nordlund

f.d. riksdagsledamot och f.d. kommunalråd (FP)

Ställ högre krav

 Personer md annat hemspråk än svenska använder, bland andra, medierna för att lära sig svenska. Men så många fel man får lära sig. Eller vad säger ni om reportagen och kommentarerna från OS. Högre krav bör ställas

Fredsdepartement och fredsuniversitet

 

Publicerad i Norrbottens-Kuriren 160113

De aktuella exemplen Syrien, Afghanistan och Libyen visar att när internationella ingripanden i konflikter bedöms nödvändiga tillgrips militära insatser. Ickevåldsinsatser prövas sällan. Vapenanvändning som leder till stora mängder människors död är den förhärskande konfliktlösnigsmetoden.

Skattemedel investeras i militärt kapacitetsbyggande runt om i världen med enorma belopp. Det grundläggande problemet tycks vara att så länge politikerna efterfrågar vapen, i stället för resurser för civil konflikthantering, är det omöjligt att gå från våldskultur till fredskultur. Vi har försvarsdepartement, som efterfrågar vapen, men vi har inget fredsdepartement, som efterfrågar ickevåldsmetoder i konflikthantering.

Under 2015 sökte 160000 människor asyl i Sverige. Inget politiskt parti har kunnat eller velat bidra till en debatt om sambanden mellan å ena sidan våld och krig runt om i världen och därmed följande flyktingkatastrofer och å andra bristen på en mer aktiv vålds- och krigsförebyggande fredspolitik.

En självklar konsekvens av erfarenheterna av de båda världskrigen under 1900-talets första hälft borde varit att det krigsförebyggande arbetets betydelse understrukits genom tillsättandet av fredsministrar med egna departement. En förklaring till oviljan att tillsätta fredsministrar tyder på en bristande förmåga i det politiska systemet att lära av vunna erfarenheter. En annan förklaring är förmodligen att idéer om ökad resurstilldelning till vålds- och krigsförebyggande fredspolitik motarbetas av intressen som hellre ensidigt prioriterar nationella militära försvarsbehov.

Den som vill medverka till att krigen avskaffas måste söka andra vägar än att vänta på omtänkande i tröga stormaktssystem. Erfarenheterna från 1945 och framåt visar att Förenta Nationernas existens och mångskiftande verksamhet tyvärr inte på ett avgörande sätt bidragit till fred och trygghet i vår värld. Nya lösningar måste sökas för att en fredligare värld ska bli möjlig under 2000-talet. Positiva exempel finns. Kongressledamöter i USA har sedan lång tid tillbaka verkat för att ett fredsdepartement ska inrättas som en del av detta lands regerings administration. Hade det funnits kan man anta att USAs politik när det gäller, till exempel, ingripanden i Vietnam, Afghanistan, Irak och Libyen hade genomförts på ett mer förnuftigt sätt.

Tillsättandet av fredsministrar och inrättandet av ett fredsdepartment i Sverige kan bli av stor betydelse för de politiker och organisationer i bland andra USA, Kanada och Ryssland som vill se sådana ministrar och departement i sina länder. Det blir en angelägen uppgift för ett fredsdepartement att presentera sin verksamhet för resten av världen på ett sådant sätt att andra länder successivt följer det svenska exemplet.

Bland andra exemplen Jugoslavien, Somalia, Irak, Kurdistan och Syrien har lärt oss att flyktingskap är en följd av världens samlade oförmåga att förebygga inbördeskrig och politisk terrorism. En verksamhet med inriktning på förebyggande av inbördeskrig och flyktingskap kräver en sådan specialisering att den inte kan eller bör inrymmas inom de breda arbetsområden som utrikesdepartementet eller försvarsdepartementet har ansvar för.

En kompletterande och på sikt lika viktig insats är uppbyggandet av ett resursrikt svenskt fredsuniversitet. Det borde vara möjligt att inrätta ett sådant på grundval av lärdomar från de institutioner och organisationer runt om i världen som bedriver undervisning och forskning i freds- och konfliktkunskap eller freds- och utvecklingskunskap. De många forskningsresultat gällande förebyggande av krig som nu finns tas i praktiken inte tillvara av regeringar och parlament.

Ett svenskt fredsuniversitet kan också fungera som modell för andra länder när det gäller skapandet av civila institutioner för konfliktforskning och praktisk konflikthantering av sådan storlek att de verkligen kan fungera som ett alternativ till militära institutioner och insatser.

De finns en tveksamhet inför långtgående nedrustning av militära försvarsresurser. För att ökad förståelse ska kunna skapas för värdet av förebyggande, civila insatser framstår det som angeläget att inte ställa försvarspolitik och fredspolitik mot varandra utan att se dessa politikområden som varandra kompletterande. Därmed kan fredsfrämjande möjligheter bättre tas tillvara.

Ett fredsdepartement med en fredsminister utgör en viktig grundsten i en framtidsinriktad utveckling med fredspolitik som ett eget politikområde vid sidan av försvarspolitik, utrikespolitik och biståndspolitik. Om Sverige som första europeiska land inrättar ett fredsdepartement kommer det att väcka respekt, intresse, hopp och entusiasm runt om i världen.

Harald Nordlund

f.d. kommunalråd och f.d. riksdagsledamot (L)

Uppsala

född och uppvuxen i Pålänge

Politiska artiklar

 Samling politiska artiklar. Pris 65 kr plus frakt. Beställs: harald.nordlund@gmail.com

Handböcker för blivande politiker

 Beställs: bod.se

 

Märklig kunskapsbrist

 I kanal5 fortsätter man att tala om metrar, decimetrar, centimetrar och millimetrar. Dessutom om sekundrar. Bedrövligt

Trubbiga verktyg och verkningslösa mediciner

 Från 2023

Krigen härjar. Måste mötas och bekämpas. Verktygen heter mer vapen, fler soldater, bomber, missiler och stridsvagnar.

Det grova våldet skördar människoliv varje dag. Medicinerna mot denna svårartade samhällssjukdom heter hårda tag, strängare straff, utvisningar.

Två bilder av svensk krishantering i dag. Varför emellertid lägga samman dessa olika bilder? Jo, båda är exempel på kortsiktigt tänkande.

Både forskningen och verkligheten säger oss emellertid att verktygen är, visserligen, användbara, men åstadkommer inte det resultat vi eftersträvar, nämligen krigens upphörande. Vi vet också att medicinerna mot våldet i samhället är näst intill verkningslösa.

Trots dessa kunskaper och erfarenheter fortsätter våra politiska beslutsfattare att skaffa otidsenliga verktyg och att skriva ut recept på sockerpiller.

Varför ser det ut så här? Har våra beslutsfattare en dold agenda? Kanske inte. Man vill inte så illa, som de valda verktygen och medicinerna resulterar i. Det torde handla om tillkortakommanden. Man tvekar inför alternativen eftersom dessa är mindre konkreta. Och, när ofred råder och våld breder ut sig väljer man en populistisk väg.

Putin går inte att prata med. Putin går inte att lita på. Mot Putin måste man använda samma mynt som han själv använder. Denna förenklade slutsats har nu lett till att Sverige har intagit en helt ny roll i internationell politik. Sverige har lämnat rollen som verksam kraft för kärnvapenavveckling och som förespråkare av diplomati i konfliktlösning. Alltså, en galning kan man inte förhandla med, säger de som nu backar upp Sveriges nya politik. Vilka frågar sig emellertid hur bra den pågående vapenanvändningen, med ett ofattbart lidande för många människor, biter.

Galningar ska inte provoceras. Galningar, som har makthungern som drivkraft ska undanröjas med fredliga medel. Galningar triggas av provokation, triggas till allt våldsammare agerande.

Sveriges ändrade politik, med ett inträde i NATO och risken för, i en krissituation, placering av kärnvapen på svenskt territorium, innebär sådan provokation. Sveriges inträde i NATO och, i praktiken, ett accepterande av dess kärnvapenpolitik kan inte få andra följder än att Sveriges trovärdighet som fredsskapande kraft, en kraft i en kamp för avskaffande av kärnvapen och för avspänning och nedrustning, är som bortblåst. Det här är en politik, som leder till provokation och försvårar svensk säkerhetspolitik och är oförenlig med den tidigare svenska inriktningen att prioritera avspänning.

Den inledningsvis nämnda medicinen mot våldet drivs av samma kortsiktiga syn som i fråga om verktyg för att lösa konflikter mellan länder. Allt yngre personer begår allt grövre brott. Sänk därför straffmyndighetsåldern och skärp straffen, säger våra politiker. Men biter denna medicin på den sjukdom, som har som huvudorsak bristande uppfostran? Svaret borde vara uppenbart för alla, nämligen nej.

Ansvaret för den uppfostran, som nu har stora brister, måste övertas av samhället, i första hand skolan. Det räcker inte med ord som förebyggande insatser om man inte anger vad sådana ska bestå av. Grunda besluten om inlärning i skolan på forskningen om sambandet mellan kognitiv förmåga och inlärning och på erfarenheter av brist på livskunskap.

Forskning påvisar ökad psykisk ohälsa bland barn och ungdomar. Stök i skolor och i offentliga miljöer har en delförklaring i brister i uppfostran från tidig ålder. De förebyggande insatserna kan inte få bestå av endast etablering av fritidsgårdar (som finns i endast retoriken). Nu krävs införande av ett skolämne med målet att stärka barns psykiska hälsa, träning av den kognitiva förmågan och öka kunskaper om, till exempel, mänskliga rättigheter, jämlikhet och ickevåld.

Det finns fortfarande tid för kursändring, men skutan är farligt nära klippväggen.

Harald Nordlund

f.d. kommunalråd och riksdagsledamot (socialliberala FP)

Språkfelsexempel

 Läser i tidningen i dag, bland annat: "...väskor som innehåller medicin eller medicinsk utröstning." Lite roligt, hoppas på datorns fel. Utrustning får man anta att menas. I samma artikel: "Men saker som bindor och tamponger räknas inte som medicinska och får därmed bara tas med om de får plats i fickorna." Borde lyda:..får därmed tas med bara om de får plats i fickorna. I samma artikel: "Förbudet förlorar sin effekt och stöd från de som förväntas följa det med dessa kryphål. De ska vara dem.

Säkerhet inte bara en militär fråga

Från 2020

Denna artikel vill åstadkomma en medvetenhet om vad säkerhetspolitiken innefattar mer än militär säkerhet och vi förstår att Sveriges agerande kan upplevas provokativt av Ryssland. Vi vill åskådliggöra andra sätt att agera på.

Vi tar avstånd från Rysslands allt mer aggressiva attityd mot, främst, Ukraina, men även mot andra stater från före detta Sovjetunionen. Den rätt man från rysk sida anser sig ha att lägga sig i andra länders egna angelägenheter strider mot internationell rätt.

Som en följd av detta avskyvärda ryska uppträdande sägs allt oftare och allt mer högljutt att Sverige av säkerhetspolitiska skäl måste närma sig NATO.

Vems säkerhet är det man syftar på? I debatten förefaller säkerhet handla om militär säkerhet. Inget av de NATO-kramande partierna tycks vilja kännas vid vad partierna varit överens om i fråga om målen för Sveriges säkerhetspolitik. Man har varit överens om att säkerhetspolitiken ska syfta till att värna medborgarnas liv och hälsa, värna samhällets funktionalitet, värna vår förmåga att upprätthålla de grundläggande värdena demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter. Vid utformningen av dessa mål har man varit överens om att politiken måste tillgodose krav på mänsklig säkerhet, alltså inte enbart en militär sådan.

I den svenska säkerhetspolitiska debatten är det den militära säkerheten det handlar om. Mer vapen och anslutning till NATO, lyder receptet från visst håll. Inget parti talar om den del av säkerhetspolitiken, som syftar till att motverka och minska spänningar ock förhindra att krigshandlingar uppstår. Inte heller diskuteras huruvida militära säkerhetsåtgärder kan tänkas motverka mänsklig säkerhet.

Det ryska uppträdandet bottnar, inte minst, i rädsla för NATO:s utvidgning till en eller flera av dessa länder. Det handlar alltså om en provokation, som dessa länder utövar mot Ryssland, sedd med ryska ögon eller åtminstone Putinögon. Putin ser inte en Ukrainsk anslutning till NATO som enbart en del i Ukrainas försvarspolitik utan som, främst, ett hot mot Ryssland. Vad talar för att en svensk och finsk NATO-anslutning inte ses på samma sätt. Knappast någonting. Att vissa partier i Sverige vill att Sverige ska delta i denna provokation är för oss svårt att förstå och särskilt i det spända läge, som nu råder. Vi frågar oss om provokation kan väsentligt öka risken för krig.

De flesta svenskar vill att Sverige ska ha ett försvar. Detta får emellertid inte ses som liktydigt med tilltron till vapen och medlemskap i kärnvapenorganisation som medel för bevarande av friheten. Varför belyses, i den politiska debatten, inte denna, enligt vår mening, självklara och viktiga skillnad?

Få torde förneka att svensk alliansfrihet tjänat Sverige väl och kan ses som en förklaring till över 200 år utan krig. Nu står vägvalet mellan de signaler ett medlemskap i NATO sänder och och alliansfriheten. Avskräcker ett svenskt NATO-medlemskap Ryssland eller ökar det hotet mot Sverige? Svaret ligger i skillnaden mellan försvarspolitik och säkerhetspolitik. Den senare består av, förutom försvarspolitik, även diplomati, samhällskontakter och personutbyte och bistånd och handel. Ingen liten skillnad.

Det finns säkerhetsexperter, som hävdar att ett svenskt NATO-medlemskap knappast ökar den avskräckande effekten, men skulle innebära djup politisk konflikt med Ryssland. Till detta kommer att Sverige skulle förlora sitt förtroende i arbetet för internationellt kärnvapenförbud och att Sverige godtar NATO:s kärnvapenpolitik.

I stället för att öka spänningen bör Sverige prioritera avspänning. Sverige bör med en rad åtgärder visa att man vill arbeta fredsskapande. Arbeta med diplomati, bistånd och handel, satsa på organisationer som OSSE och FN och underteckna FN:s resolution om förbud mot kärnvapen. Men denna väg tycks för flera av partierna vara oframkomlig, man har inte tänkt tanken att vägen finns, och ännu värre man ser inte vart vägarna leder

Harald Nordlund

f.d. kommunalråd och riksdagsledamot (FP)

Uppsala

Ann-Marie Wäppling

f.d. socialarbetare

Luleå

Varför säger ni metrar?

 Idrottskommentatorer fortsätter att tala om metrar. Pluralformen är samma som singular. Alltså: 1 meter, 2 meter

Sveriges fredsröst upphör

Från 2021

Vi vill ge en eloge till Norrbottens-Kuriren, som givit plats åt ett par artiklar om kärnvapenfrågan. Debatten är viktig, inte minst mot bakgrund av att Sverige inte undertecknat avtal om förbud mot kärnvapen, efter att, 2017, ha ställt sig bakom FN-konventionen. Avtalet är nu undertecknat av tillräckligt stort antal FN-medlemmar för att vara juridiskt bindande. I artiklarna, av Bertil Bartoldson respektive Malin Nilsson, uttrycks, på ett förtjänstfullt sätt, kritik mot Sveriges regering för dess ändrade inställning. Sverige har varit aktivt i FN för tillkomsten av konventionen, men nu alltså tagit ställning för att inte underteckna den. På goda grunder kan antas att Sveriges regering påverkats av ett brev från Trumpregeringens utrikesminister. ”Vi uppmanar starkt er regering att inte underteckna det”, står det, bland annat, i det brev , som tillställts flera regeringar. Brevet kan inte ses som annat än ett hot.

Sveriges närmande till NATO, steg för steg, och nu, i praktiken, ett accepterande av dess kärnvapenpolitik kan inte få andra följder än att Sveriges trovärdighet som fredsskapande kraft, en kraft i en kamp för avskaffande av kärnvapen och för avspänning och nedrustning. Det här är en politik, som leder till provokation och försvårar svensk säkerhetspolitik. Den tidigare svenska inriktningen att prioritera avspänning gäller uppenbarligen inte längre. 

Sverige kan fortfarande spela en viktig roll i det fredsskapande arbetet, men det är bråttom. Genom att tydligt visa sin vilja att arbeta med diplomati, bistånd och handel och att satsa på organisationer som OSSE och FN, underteckna FN:s resolution om förbud mot kärnvapen och tydligt säga nej till medlemskap i NATO.

Hans Blix, med flera, har (i NATO-utredningen Sverige NATO och säkerheten) kommit fram till att ett svenskt NATO-medlemskap knappast ökar den avskräckande effekten och det skulle innebära risk för djup politisk konflikt med Ryssland. Ett medlemskap skulle också kunna förstärka bilden av att Sverige godtar NATO:s kärnvapenpolitik. 

I stället för att öka spänningen måste Sverige prioritera avspänning. Sverige bör med en rad åtgärder visa att man vill arbeta fredsskapande. 

Ett huvudargument för Sveriges ändrade inriktning är ett påstått ökat hot från Ryssland. I ovannämnda utredning är en slutsats att ett isolerat angrepp på Sverige från Ryssland inte är troligt. Nackdelarna för Ryssland överväger fördelarna. En förklaring härtill är att ett angrepp på Sverige skulle göra Ryssland ännu mer ekonomiskt och politiskt isolerat. En annan är att Sverige inte utgör ett strategiskt mål för Ryssland.

Det går att reparera den skamfilade svenska fredsskaparfasaden, men det är mycket bråttom.

Harald Nordlund                                                                                                    Uppsala

Ann-Marie Wäppling                                                                                                             Luleå

Debattartikel i dagens UNT

 

Debatt: Liberalerna måste bli socialliberala igen

Att regera med stöd av SD är att svika Liberalernas ideologi, skriver den tidigare riksdagsledamoten Harald Nordlund (FP).

"Till vänster om oss finns de som, liksom vi, försvarar välfärdsstaten men som med samma ihärdighet kritiserar marknadsekonomin. Till höger finns de som, liksom vi, engagerat pläderar för marknadsekonomin men som ofta ifrågasätter välfärdsstaten.” Detta uttryckt av den tidigare Folkpartiledaren Bengt Westerberg i en debattartikel i UNT för trettiofyra år sedan.

Kan den ideologiska beskrivningen, kort beskrivning av socialliberalism, appliceras på något av dagens partier? Knappast. Åtminstone kan man konstatera att det parti som Bengt Westerberg representerade inte finns i dag, annat än som efterföljare till Folkpartiet under namnet Liberalerna. Dock inte i fråga om den förda politikens inriktning. Som svar på den kritiken anförs vanligen att partiet visst står för socialliberalism. Dock endast i teorin, kan konstateras, eftersom en samverkan i en konstellation, som den nuvarande regeringskonstellationen inte bör vara möjlig med bibehållen trohet till sitt idéprogram. Trohet till sitt partis ideologi hindrar inte att samtala med och inte heller att kompromissa i sakfrågor.

Man måste kunna tala med alla, är ett vanligt försvar för uppslutning kring nuvarande politiska inriktning. Detta ett sätt att dölja ett svek mot sin ideologi. Att vara socialliberal och att samarbeta med partier som Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna måste ses som en omöjlighet. Att medlemmar i ett parti, med socialliberalism som ideologi, accepterar avsteg från av partiets högsta beslutande organ fastlagt politiskt program är förvånande. Två representanter för LUF, Liberala ungdomsförbundet beskrev kontrasten, i en artikel i UNT nyligen, bland annat, så här: ”För oss är det centralt att man, oavsett bakgrund, etnicitet, kultur, kön ska ha samma grundläggande rättigheter.” Man skriver också att : ”Nu är det dags för Liberalerna att erkänna det de allra flesta liberalt sinnade väljare vi möter i Uppsala län säger: att vi inte har något gemensamt med Sverigedemokraterna.”

En annan vanlig ursäkt för brunblå samverkan är att det är bättre att ingå i en regering än att stå utanför. Till detta läggs att ingå ett samarbete med de tre partierna till vänster inte är ett alternativ.

För Liberalerna finns nu inget mer naturligt än att gå i opposition med en tydlig socialliberal profil och utan formella bindningar till andra partier. Den rollen borde i mycket högre grad än för närvarande åstadkomma uppslutning kring socialliberala ställningstaganden än den nuvarande rollen som part i en regering dominerad av Sverigedemokraterna.

En självständig roll i opposition skulle också möjliggöra eventuell omprövning av delar av politiken. Sålunda kan finnas anledning att föra en diskussion om gränsdragningen mellan offentliga sektorn och marknaden. Hur ska partiet ställa sig till nuvarande utveckling med offentliga sektorn som en stor arena för marknaden? Är en demokratisk kontroll och styrning, av offentligt finansierade och, av marknaden utförda välfärdstjänster möjlig?

Vilket block man tillhör är en fråga, som engagerar media och partierna själva mer än frågan om partiernas politik. Partier i opposition bildar rimligen inte block. Partier i oppositions uppgift är att tydligt visa sin profil. Regering bildas efter val, varvid partier, om inte enpartiregering kan bildas, kompromissar i en regeringsbildning. Dock utan att avvika från sin ideologiska plattform. 

Det är inte av omsorg om partiet Liberalerna här förs fram nödvändigheten av att, för Liberalerna inta en oppositionsroll, utan av omsorg om den socialliberala ideologin. Den behövs i svensk politik. Återskapa Sveriges socialliberala parti. Etablera nya gamla Folkpartie

Formen metrar finns inte

 I stort sett alla idrottskommentatorer i TV-kanalerna tror att pluralformen av meter är metrar. Bedrövligt att höra. Att vi dessutom tvingats finna oss i det nya ö-ljudet och sammanblandningen av var och vart spär på språkeländet

Sverige måste sätta fart på OSSE!

Artikel från 2020 

Vid årsskiftet övertar Sverige ordförandeposten i OSSE (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa). I slutet på 1900-talet spelade OSSE och dess föregångare ESK (Europeiska Säkerhetskonferensen) en avgörande roll i den fredsprocess som avslutade det kalla kriget.

OSSE:s uppgift är att verka för stabilitet, fred och demokrati i Europa. Bland annat skall organisationen främja yttrande- och pressfrihet, nedrustning och förtroendeskapande åtgärder istället för konfrontation. Idag med ökad spänning mellan väst och öst och uppflammande konflikter i Europa, inklusive Södra Kaukasus, har därför OSSE återigen en central roll att spela.

Organisationen behövs för avspänning och konfliktlösning eftersom samarbete mellan länder när mänsklighetens överlevnad är under hot från förnyad kärnvapenupprustning, klimatkris, artutrotning och skapande av yttre och inre fiendebilder.

Händelserna i och kring Turkiet, Ukraina, Belarus och Ryssland samt USAs påtryckningar för att stoppa Nordstream2 ökar spänningen. Ekonomiska sanktioner förbättrar inte heller förutsättningarna för en konstruktiv dialog. Nedrustningsavtal som begränsat stormakternas kärnvapen har sagts upp. Många länder, däribland Sverige, vågar inte stödja en FN-resolution om kärnvapenförbud.

Multilateralt arbete för avspänning, fredligt samarbete och respekt för demokratiska och mänskliga rättigheter är en nödvändighet, inte minst I vårt eget närområde. Där ser vi en oroväckande spiral av ömsesidiga provokationer mellan Nato och Ryssland. Över Östersjön pågår militära maktdemonstrationer som ökar spänningen på ett oroande sätt.

OSSE har spelat en konstruktiv roll i bland annat konflikten mellan Azerbajdzjan och Armenien. Men i den konfrontationsspiral som nu präglar öst-västrelationerna i Östersjöområdet är det tyst från OSSE! Vår uppmaning till Sveriges regering är att använda ordförandeskapet till att inleda en satsning på avspänning med hjälp av OSSE.

Organisationen är en unik mötesplats för Ryssland, andra europeiska stater, USA och Canada. En ambition borde vara att få till ett förtroendeskapande avtal mellan NATO och Ryssland som begränsar militär aktivitet i Östersjön och ger OSSE en medlande roll i olika konflikter som i Belarus, i Ukraina, liksom mellan Grekland och Turkiet samt Azerbajdzjan och Armenien. Målet måste vara att återstarta en process för avspänning, fredligt samarbete, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa.

Hur ser den svenska regeringens handlingsplan ut för att åstadkomma detta?

Ingalill Bjartén, v. ordf. Sveriges Fredsråd

Tord Björk, rådsmedlem World Social Forum, medgrundare Nätverket Folk och Fred

Lars Drake, miljöekonom, aktiv i Nätverket Folk och Fred

Staffan Ekbom, aktiv i Nej till NATO

Pär Granstedt , utrikespolitisk analytiker, författare, tidigare riksdagsledamot

Birgitta Hambraeus, samhällsdebattör, tidigare riksdagsledamot

Rebecka le Moine, riksdagsledamot

Harald Nordlund, tidigare riksdagsledamot och kommunalråd

Karin Rosenqvist, ordf. Folket i Bild/Kulturfront

Birger Schlaug, författare, f.d. språkrör

Gudrun Schyman, ordförande i freds- och klimatnätverket Fria Pensionärer

Parul Sharma, människorättsjurist, tidigare ordf. för regeringen 2030-delegation

Valentin Sevéus, ordf. Sveriges Fredsråd

Karin Utas Carlsson, aktiv i Kvinnor för Fred