Trubbiga verktyg och verkningslösa mediciner

 Från 2023

Krigen härjar. Måste mötas och bekämpas. Verktygen heter mer vapen, fler soldater, bomber, missiler och stridsvagnar.

Det grova våldet skördar människoliv varje dag. Medicinerna mot denna svårartade samhällssjukdom heter hårda tag, strängare straff, utvisningar.

Två bilder av svensk krishantering i dag. Varför emellertid lägga samman dessa olika bilder? Jo, båda är exempel på kortsiktigt tänkande.

Både forskningen och verkligheten säger oss emellertid att verktygen är, visserligen, användbara, men åstadkommer inte det resultat vi eftersträvar, nämligen krigens upphörande. Vi vet också att medicinerna mot våldet i samhället är näst intill verkningslösa.

Trots dessa kunskaper och erfarenheter fortsätter våra politiska beslutsfattare att skaffa otidsenliga verktyg och att skriva ut recept på sockerpiller.

Varför ser det ut så här? Har våra beslutsfattare en dold agenda? Kanske inte. Man vill inte så illa, som de valda verktygen och medicinerna resulterar i. Det torde handla om tillkortakommanden. Man tvekar inför alternativen eftersom dessa är mindre konkreta. Och, när ofred råder och våld breder ut sig väljer man en populistisk väg.

Putin går inte att prata med. Putin går inte att lita på. Mot Putin måste man använda samma mynt som han själv använder. Denna förenklade slutsats har nu lett till att Sverige har intagit en helt ny roll i internationell politik. Sverige har lämnat rollen som verksam kraft för kärnvapenavveckling och som förespråkare av diplomati i konfliktlösning. Alltså, en galning kan man inte förhandla med, säger de som nu backar upp Sveriges nya politik. Vilka frågar sig emellertid hur bra den pågående vapenanvändningen, med ett ofattbart lidande för många människor, biter.

Galningar ska inte provoceras. Galningar, som har makthungern som drivkraft ska undanröjas med fredliga medel. Galningar triggas av provokation, triggas till allt våldsammare agerande.

Sveriges ändrade politik, med ett inträde i NATO och risken för, i en krissituation, placering av kärnvapen på svenskt territorium, innebär sådan provokation. Sveriges inträde i NATO och, i praktiken, ett accepterande av dess kärnvapenpolitik kan inte få andra följder än att Sveriges trovärdighet som fredsskapande kraft, en kraft i en kamp för avskaffande av kärnvapen och för avspänning och nedrustning, är som bortblåst. Det här är en politik, som leder till provokation och försvårar svensk säkerhetspolitik och är oförenlig med den tidigare svenska inriktningen att prioritera avspänning.

Den inledningsvis nämnda medicinen mot våldet drivs av samma kortsiktiga syn som i fråga om verktyg för att lösa konflikter mellan länder. Allt yngre personer begår allt grövre brott. Sänk därför straffmyndighetsåldern och skärp straffen, säger våra politiker. Men biter denna medicin på den sjukdom, som har som huvudorsak bristande uppfostran? Svaret borde vara uppenbart för alla, nämligen nej.

Ansvaret för den uppfostran, som nu har stora brister, måste övertas av samhället, i första hand skolan. Det räcker inte med ord som förebyggande insatser om man inte anger vad sådana ska bestå av. Grunda besluten om inlärning i skolan på forskningen om sambandet mellan kognitiv förmåga och inlärning och på erfarenheter av brist på livskunskap.

Forskning påvisar ökad psykisk ohälsa bland barn och ungdomar. Stök i skolor och i offentliga miljöer har en delförklaring i brister i uppfostran från tidig ålder. De förebyggande insatserna kan inte få bestå av endast etablering av fritidsgårdar (som finns i endast retoriken). Nu krävs införande av ett skolämne med målet att stärka barns psykiska hälsa, träning av den kognitiva förmågan och öka kunskaper om, till exempel, mänskliga rättigheter, jämlikhet och ickevåld.

Det finns fortfarande tid för kursändring, men skutan är farligt nära klippväggen.

Harald Nordlund

f.d. kommunalråd och riksdagsledamot (socialliberala FP)