söndag 11 mars 2012

Livskunskap på schemat




 Debatten om export av vapen har en obehaglig underton, förutom det obehagliga i att Sverige finns med i våldsstimulerande sammanhang. Undertonen handlar om att de flesta politiker, som framträder tycks anse att våld är ofrånkomligt och försvarligt. Nja, diktaturer får inte använda våld, men en demokrati, som USA, som angriper det irakiska folket får använda hur mycket våld som helst. 
Det finns, anser jag, bara en väg att gå; fördöm våldet varän och närhelst det används. Men med dagens politiker torde vi inte nå dit. Men kanske morgondagens. Om vi börjar tidigt att fostra oss till ett ickevåldstänkande.

Ett intressant tillägg i debatten om skolans uppväxtstödjande verksamhet utgör en nyligen utgiven antologi ”Livskunskap i skolan” med underubriken ”Röster från klassrum och samhälle”. Frågor, som ställs i debatten handlar om hur vi bäst kan stödja barns och ungdomars uppväxt till friska och trygga samhällsmedborgare och hur vi kan föerbygga många svårigheter, som kan hota. I många skolor har man mött dessa frågeställningar med att införa ett särskilt skolämne, ”Livskunskap”.  Man har i dessa skolor givit ämnet ett innehåll, som handlar om samtal om månniskosyn, självförtroende och självkänsla, vänskap, kärlek och känslor, andra kulturer och kultutkrockar, livsstil och samlevnad, drogproblem och relationer och exestentiella och etiska frågor. Häromdagen förde jag samtal med några lärare, som har positiva erfarenheter av Livskunskap som skolämne. Med positiva erfarenheter menas, främst, nöjd skolpersonal och elever, som upplever ökat självförtroende och ökad respekt elever emellan. Flera av de i antologin medverkande förespråkar införande av livskunskap som skolämne.

Jag kan inte och ska inte vara någon, som anger att livskunskap ska utgöra ett särskilt skolämne. Det viktiga är att livskunskapsfrågorna ingår i undervisningen. Jag vill vara en opinionsbildare. I mitt inlägg i antologin tar jag upp en ickevåldskultur som en förutsättning för ett hållbart samhälle och jag kritiserar våra partiledare för att vara ointresserade. Som stöd till lärarna bör en nationell kursplan för Livskunskap utformas. I de fall det finns svårigheter att på ett effektivt sätt integrera livskunskap i övriga ämnen måste ett särskilt ämne inrättas.
Livskunskap handlar om även att skapa en ickevåldskultur. FN: s generalförsamling underströk år 2000 regeringarnas roll men också att hela det civila samhället bör aktivt delta i en världsvid mobilisering mot våld. Vad har våra regeringar gjort under de elva år som gått? Jag vill fråga riksdagsledamöterna från vårt län vilka initiativ dessa är beredda att ta för att få genomslag för livskunskap i skolan, för att få en spridning av en ickevåldskultur och för en ökad användning av fredsforskningens resultat i konfliktlösning
Skicka en kommentar