Ska vem som helst kunna bli politiker?

Kanske har jag bloggat denna artikel förut, men med tanke på före detta landstingsrådets kritik i Radio Uppland i dag känns den motiverad att visa på nytt.
Det som präglar sjukvården i vårt län är att resursbehovet fortsätter att öka, allt fler sjukdomar botas med allt dyrare metoder och utrustning, kvaliteten i den vård som ges har ökat påtagligt och primärvårdens tillgänglighet har förbättrats, men är inte bra, medan tillgängligheten till delar av specialistsjukvården är dålig. Till det kommer att personalens arbetsförhållanden förefaller ha blivit mer ansträngda, många sparförsök har misslyckats och sidolösningar växer fram.

Den dominerande uppfattningen hos politikerna tycks vara att lösningen på svårtillgänglighetsproblemet är effektivisering, fler externa utförare och någon liten piska i form av minskade resurser vid icke måluppfyllelse. Mer pengar är ingen lösning, sägs nästan reflexmässigt.

När man som patient besöker ett sjukhus kan man slås av, till exempel, flaskhalsar i samband med patientanmälan och betalning, vilka torde försvåra effektivt utnyttjande av vårdresurserna. Den typen av strukturfel borde gå enkelt att lösa och måste lösas och kan säkert lösgöra resurser. Men inget politiskt organ tar beslut om vad som ska förändras, utan endast att förändringar ska göras.

Externa utförare bidrar väl till att pressa kostnaderna? Jo, jag tror det gäller för vissa sidoverksamheter, men knappast i vårdsituationer. Däremot kan, i vissa fall, alternativa utförare bidra till nytänkande. Problemet med att uttrycka kvalitet i ett avtal är emellertid fortfarande olöst. Brister i uppföljning och ansvarsutkrävande är ytterligare problem. Det politiska ansvarstagandet för extern verksamhet blir därför svagt.

Beslut om att ekonomin alltid är överordnad målen leder till passivitet. Man gör det för lätt för sig med detta. Ska målen ändras eller ska resurserna förändras är den fråga, som man undviker.

Metoden med indragna ekonomiska resurser då mål inte uppnås är en metod, som jag på flera grunder ifrågasätter. Hur kan man förbättra måluppfyllelsen om man minskar resurserna? Är uppfattningen att personalen inte gör sitt bästa?

I landstingets budget står, bland annat, följande:

”Hälso- och sjukvårdsstyrelsen är beställarstyrelse för hälso- och sjukvård och skriver vårdavtal med dessa förvaltningar. Avtalen

preciserar förvaltningarnas uppdrag, inriktning och mål.”

De anställda blir härigenom ansvariga inför oss medborgare. För första gången har landstingsfullmäktige nu försökt fördela budget på verksamheter i stället för på förvaltningar, vilket jag har tjatat om i många år. Men man har ju inte nått ända fram, eller snarare, man har åstadkommit en halvmesyr. Beställa – utföra gäller för vissa verksamheter, andra får uppdrag direkt av landstingsfullmäktige.

Landstinget har tio landstingsråd, men saknar effektiv politisk styrning.

I det politiska beslutsfattandet finns, i huvudsak, fem strategier att tillämpa. Den första heter strukturförändring, det vill säga beslut om förändringar, som leder till högre effektivitet, men som inte handlar om att den personal, som redan springer så fort den kan, ska springa ännu fortare. Den verksamhetsansvariga styrelsen måste börja fatta beslut om förändringar, som har med strukturen att göra.

Den andra heter alternativa driftformer. Man bör ligga lågt med detta arbete i avvaktan på att kunskap erhållits för att skriva avtal, som uttrycker de krav man vill ställa och som omöjliggör vinstuttag på bekostnad av kvaliteten. På längre sikt måste gälla att den som ska driva en verksamhet är den, som kan ge den effektivaste och bästa vården. Den ska vara solidariskt finansierad och ges på, för alla, samma villkor.

Den tredje, morot. Piska fungerar inte och är dessutom kränkande för en hårt arbetande personal. Landstingets politiker ska tala om för de anställda att de gör ett bra jobb och finna ett system för användning av morot i stället för piska.

Den fjärde strategin heter formerna för den politiska styrningen.

Utse ansvariga styrelser för sjukvården vid Akademiska sjukhuset, sjukvården vid lasarettet i Enköping, primärvården respektive tandvården. Politikerna måste koncentrera sig på målformuleringar, uppföljning och att fatta beslut grundade på uppföljningen.

Den femte strategin heter ekonomiska resurser. Det måste vara ansvariga produktionsstyrelser, som tar beslut om resursförändringar, såsom minskad personal. Därutöver måste politiker i alla sammanhang nu ställa in sig på att kostnaderna för vården måste få utgöra större andel, än i dag, av tillgängliga resurser.

På varje föredragningslista för Produktionsstyrelsen måste finnas två huvudpunkter, som alltid måste leda till politiska ställningstaganden. Den ena är uppföljning av mål och ekonomi. Den andra är uppföljning av patientsäkerhetsarbetet. Vilka politiska beslut krävs för att nå ekonomisk balans och uppsatta kvalitetsmål och för att nå uppsatta mål för patientsäkerheten? Finner politikerna inga andra svar än mer resurser måste dom vara beredda att ta beslut i den riktningen.