lördag 27 januari 2018

Erdogan en belastning i Europa


Erdogan bidrar inte till att stärka Europatanken. 

"Erdoğan på besök i Grekland – och river upp historiska sår


KRÖNIKA. Det fanns stora förväntningar att den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoğans historiska besök i Grekland – det första statsbesöket på 52 år – skulle markera en positiv vändpunkt i förhållandet med grannlandet och även EU. Men Erdoğan ifrågasatte gränsdragningen mellan länderna och gick i öppen polemik mot sina värdar. Michael Sahlin var ambassadör i Ankara under en konfliktfylld tid på 90-talet som till en del påminner som den idag. Han ger en personlig skildring av en komplicerad relation där praktiskt taget alla gamla tvistefrågor fortfarande är olösta.
Publicerad: 2018-01-11
”Världens bästa grannar”. Denna devis skapades och anslogs vida i samband med ”100-årsmarkeringen” 2005 av det lyckliga grannskapet mellan Sverige och Norge, efter den fredliga skilsmässan 1905. Mellan grannländerna Turkiet och Grekland skulle väl en motsvarande 100-årsdevis vara ”världens mest komplicerade grannskap”, en snart 100-årig kavalkad av omväxlande krig, kris, normalisering, kris igen, osv, en säregen blandning mellan seglivade konstanter och/trots stark förändring.
I en tid av accelererande bilaterala incidenter och allvarliga störningar mellan det Erdoğan-styrda Turkiet och det samlade EU (inklusive Grekland) – störningar som föranlett den annars flitigt rundresande turkiske presidenten att minimera besöken i EU-länder – fanns stora förväntningar att Recep Tayyip Erdoğans länge planerade besök i Grekland, det första formella statsbesöket på 52 år, skulle markera en positiv vändpunkt, bilateralt och i förhållande till EU. Men icke. Riktigt så blev det inte. Det blev i stället öppen polemik, såväl på president- som regeringschefsnivå, om de historiska grunderna till dagens ännu olösta tvister.
För mig blev detta en påminnelse om hur det var mellan länderna under min tid i Ankara, 1995–98, alltså några år före AKP:s maktövertagande, ett skede som i sin konfliktladdade karaktär faktiskt påminner en hel del om dagens situation. Då som nu var den turkiska statens konflikt med kurdiska PKK en politisk huvudsak/huvudvärk, men den politiska makten innehades fortfarande av det civil-militära kemalistiska etablissemanget, dock utmanat (fram till militärens så kallade ”post-moderna kupp” 1997) av Turkiets första ”islamistiska” regering under Necmettin Erbakan, med förra premiärministern Tansu Ciller som vice premiärminister. Det ”smutsiga kriget” mot PKK tenderade att kriminalisera det politiska spelet, resulterande i praktskandaler som ”Susurlukskandalen” 1995–96 och ett stort antal än idag olösta politiska mord. Det var med andra ord en svart tid i Turkiets senare politiska historia.
Och mitt i detta höll det på att bli krig – om några obebodda skär – mellan grannländerna Turkiet och Grekland, med Tansu Ciller i krigshetsande huvudroll. Sällan har en så allvarlig militär kris utlösts av så banala orsaker. Och ändå är samma lilla ögrupp nära turistorten Bodrum, den heter Kardak på turkiska och Imea på grekiska, än idag, och senast i samband med Erdoğans kontroversiella besök, föremål för krav och motkrav, åtgärder och motåtgärder. Sällan har en så obetydlig grynna föranlett så mycket och så långvarigt bråk mellan grannländer.
Lausanne delegationDen turkiska delegationen vid fredskonferensen i Lausanne 1923. Foto: Frank and Frances Carpenter Collection/Wikimedia Commons
Bakgrunden går ända tillbaka till Lausannefreden 1923, den som ersatte Sevresfreden 1920 sedan det grekisk-turkiska kriget i anslutning till första världskriget utmynnat i turkisk seger, folkomflyttning och gränsreglering – en gränsreglering som dock lämnade utrymme för i senare skeden notoriska tolkningstvister, särskilt i Egeiska havets sjövärld och övärld.
Senhösten 1996 höll det på att gå alldeles snett. Ett turkiskt fartyg går på grund på Kardak/Imea där endast får och getter uppehåller sig. Ett grekiskt bogserfartyg undsätter, ersättningsdispyter vidtar, journalister får för sig att utnyttja det spända läget genom att placera ut en (turkisk) flagga, vilket leder till motsvarande motåtgärder, vilket allt eskalerar till storpolitiskt ordkrig och militär skärmytsling och ett högst reellt krigshot, otroligt nog.
Krisen mellan de båda Natoländerna (sedan 1952) ledde till och med till dödsoffer i samband med att den grekiska sidan försökte helikopterlandsätta kommandosoldater på ett av skären, varvid helikoptern kraschade och tre man dog. Amerikanske ambassadörskollegan Marc Grossman berättade senare hur han, tillsammans med sin chef Richard Holbrooke, fick ägna dagar och nätter åt telefondiplomati för att få de båda sidorna att lugna ner sig och dämpa krigsretoriken, till sist med framgångsrikt resultat.
Men dramatiken utspelade sig i en miljö där också andra spänningsfaktorer spädde på, till exempel det grek-cypriotiska beslutet att höja insatsen genom att anskaffa det sovjetiska luftvärnssystemet S-300 vilket innebar krigshot även om den inflammerade Cypernfrågan. Och turkiska medier överflödade med rapporter om illasinnade grekiska kontakter med såväl vänsterextrema DHKP-C som PKK, då med högkvarter i Syrien.
För den som på plats i Ankara upplevde den hysteriska grek-turkiska dramatiken då, i tid och miljö sammanfallande med allvarliga både politiska (”Susurluk”, ”Post-modern coup”, mm) och därefter också ekonomiska krissymptom – den ragnarök som i skedet efter millennieskiftet beredde vägen för AKP:s uppstigande som en Fågel Fenix – är det djupt tankeväckande och djupt oroande att i praktiken inget av det man tvistade om då löstes, varken då eller senare. Erdoğans besök nyligen bär syn för sägen; allt är olöst, Cypernfrågan, minoritetsfrågorna i västra Trakien, gränsdragnings- och suveränitetsfrågorna i Egeiska havet, allt detta. Lausannefreden förblir omstridd, av turkarna. Än idag.
Och detta trots att mycket ju hänt under mellantiden, mellan då och nu.
Särskilt och redan år 1999 hände det viktiga saker som kom att skapa grund för en mer positiv bilateral utveckling. Enligt förre grekiske utrikesministern, och sedermera premiärministern, Giorgos Papandreou (i sitt tal 2015 vid lanserandet av ”The Cem-Papandreou Peace Award”) utlöstes en islossning mellan länderna av Kosovo-krisen den sommaren. Påtryckningar från Natoledningen om deltagande i bombkampanjen föranledde en nytillträdd, i Kosovofrågan skeptisk, utrikesminister Papandreou att ta kontakt med kollega Ismail Cem på andra sidan Egeiska havet, en första kontakt som ledde till brevväxling som ledde till en serie möten.
izmitskalvEnligt officiella uppgifter dödades 17 000 människor i jordbävningen i Izmit den 17 augusti 1999. Skalvet orsakade stora skador också i närliggande Istanbul. Foto: USGS/Wikimedia Commons
Samma sommar accelererade kontakterna genom vad som kallats ”jordbävningsdiplomatin”, sedan först västra Turkiet och sedan Grekland i augusti drabbats av svåra jordbävningar som gav upphov till en våg av ömsesidiga sympatier och biståndsvilja och stärkt grogrund för ytterligare antal steg i den påbörjade ”Cem-Papandreou-fredsprocessen”.
Och samma år, 1999, under det finländska EU-ordförandeskapet, godkändes Turkiet som formell kandidat till medlemskap – sedan Grekland släppt sitt tidigare veto. Och därefter, sedan Erdoğans AKP vunnit makten och signalerat reformvilja och EU-tillvändhet, bland annat genom att formellt upphäva dödsstraffet, stundade en relativt harmonisk period, markerade av igångsatta medlemskapsförhandlingar och till synes stora framsteg även i Cypernfrågan (”Annanplanen” 2004, den som dock grekcyprioterna folkomröstade bort). Bland mycket annat i Cem-Papandreous anda. 1999 var också det år då PKK-ledaren, med amerikansk hjälp infångades, och då PKK utlyste ensidig vapenvila.
Men sedan: en händelseutveckling som steg för steg tycks ha underminerat, på båda sidor om Egeiska havet, förutsättningarna för rationella, historiebefriade förhandlingslösningar på de nedärvda tvistefrågorna. Först kom den ekonomiska krisen, den som Turkiet klarade sig relativt helskinnad ifrån men som drabbade (och fortfarande drabbar) Grekland hårt. Sedan inföll den arabiska våren och de för Turkiet allvarliga konsekvenserna av denna och de resulterande katastroferna i Syrien och Irak. Och så migrationskrisen med dess särskilda konsekvenser för förhållandena i och runt Egeiska havet. Och så, kopplat till dessa händelser och till en process av maktpolitisk kalabalik i Turkiet, accelererad efter förra sommarens kuppförsök, det tilltagande kritiska förhållandet mellan Turkiet och Väst, både EU (inklusive Grekland) och USA/Nato, i en ond cirkel.
En paradoxal konsekvens av detta senare har blivit att det nu är Grekland som – trots alla nygamla slitningar och svårigheter – är den inom EU-kretsen tydligaste rösten (till och med tydligare än den nuvarande svenska) för det omistliga i att bibehålla en konstruktiv dialog, med medlemskapsperspektiv, med ett numera illiberalt och auktoritärt Erdoğan-Turkiet. Detta tydligen i insikt om att Grekland är det EU-land som har mest att förlora säkerhetspolitiskt på att ett auktoritärt och islamistiskt Turkiet glider ur, eller förskjuts ur, den definierande europeiska – och kanske, med tanke på aktuella turkisk-amerikanska svårigheter, även den transatlantiska – gemenskapen. Vilket påminner om när Turkiet, den gången, argumenterade för att Grekland efter juntaåren borde återupptas i Nato-medlemskapen. Liksom grekcyprioternas anskaffning av S-300 då påminner om Turkiets Nato-kontroversiella anskaffning av ryska S-400 nu. Plus ca change ...
 Bodrum
Bodrum vid Egeiska havet. Den omstridda ögruppen Kardak/Imea ligger utanför staden. Foto: Shutterstock. 
Men nettot i allt detta, efter Erdoğans besök och inför ett extremt ovisst och geo-strategiskt komplicerat 2018, och därbortom, ter sig nästan plågsamt svårbedömt. Debatt pågår i Grekland om statsbesöket var ett fiasko eller någon slags framgång – fiasko i så fall eftersom besökaren chockerade sina värdar med att provokativt riva i den gamla Lausanne-baserade kvarlåtenskapen, i en miljö av accelererande incidenter till sjöss (inte minst kring just Kardak/Imea) och i luften och av hotfulla molnbildningar över den ännu olösta Cypernfrågan, nu med nya säkerhetsdimensioner till följd av en uppseglande dragkamp om gasfyndigheterna intill ön och östra Medelhavet som storstrategisk brännpunkt.
Klart är att Erdoğan alla förhoppningar till trots valde konfrontation snarare än att utnyttja besöket till avspänningsinitiativ gentemot Grekland och EU. Och en del bedömare, också i Grekland, ser i detta en slags framgång. För den trängde nationalistledaren Erdoğan, heter det, var det en framgång att inför hemmapubliken/väljarbasen kunna uppvisa styrka i att demonstrera företrädarregimen Atatürks svaghet och tillkortakommanden i samband med Lausannefreden och därefter. Och för (den trängda) Tsiprasregeringen i Aten var det en framgång att inför besökaren och TV-kamerorna demonstrera ett kraftfullt avvisande av alla revisionistiska och irredentistiska propåer.
Så måhända stärktes regimerna, momentant, men i så fall på bekostnad av fred, säkerhet och stabilitet, till fortsatt bekymmer för Tusk, Merkel, Macron, Trump och Stoltenberg. Och kanske även Putin. Och oss andra. Ett skört och sårbart turkisk-grekiskt förhållande är numera, jämfört med sena 90-talet, mer invecklat i storskalig konfliktpotential.
Och i Ankara, nu liksom på min tid, rasslar det vissna gräset på den tomma tomt högst upp på Atatürk-avenyn som reserverats för grekisk ambassadbyggnad men där man inte lyckats komma överens om reciproka arrangemang i Aten. Och i Istanbul ökar trycket på ärevördiga Hagia Sofia, med växande krav på att museet åter skall bli moské.

Michael SahlinTidigare ambassadör i bland annat Turkiet, statssekreterare i försvarsdepartementet och generaldirektör i Folke Bernadotteakademin. Verksam bland annat vid Institutet för Turkietstudier vid Stockholms universitet (SUITS) och vid SIPRI."
Skicka en kommentar