Regionpolitiker utan sjukdomsinsikt

I förrgår läste jag en debattartikel, i UNT, skriven av två KD-politiker. Man pekar på problem inom sjukvården. För att lösa problemen krävs att staten tar över den dagliga driften. Man berör inte det faktum att staten har ansvaret för att sjukvården är, till exempel, jämlik. Ett ansvar, som staten helt misslyckas med. I det läget föreslår KD att staten ska få ansvaret för även driftfrågorna. Helt ologiskt.

Till detta kommer, vad jag trodde de flesta politiker har klart för sig, att om man ska genomföra en stor omorganisation kan denna inte göras i en krissituation. Vad skulle bli följden om Akademiska sjukhuset utsattes för en sådan påfrestning. Jag ryser. 

KD-artikeln oroar, eftersom skribenterna inte har förstått vilket ansvar man har

Regionpolitiker utan sjukdomsinsikt

Så långt bakåt i tiden jag kan minnas har den vanligaste lösningen på problem med politisk styrning varit organisatoriska förändringar.

Brister i lokala demokratin ledde till kommundelsnämnder

Brister i jämlik service ledde till avskaffande av kommundelsnämnderna

Brister i statens tillämpning av sin egen lagstiftning inom skolan och sjukvården har lett till tal om att staten ska få ansvar för även daglig drift av skolorna och sjukvården.

Brister i styrningen inom landstingen/regionerna har lett till tal om att föra ansvaret för daglig drift av sjukvården till staten

O.s.v.

Aldrig diskuteras hur bristerna i eget ansvar ska avhjälpas.

En illustration till detta är en artikel, skriven av två Kristdemokrater, i UNT 11 mars. En av skribenterna är landstingsråd. När han själv och hans politikerkolleger i Region Uppsala inte tar sitt ansvar anger man statligt övertagande som lösning. Den stat, som misslyckas med sin styrning.

Visst är motiverat att då och då ompröva organisationslösningar, men först måste grundproblemet lösas. Grundproblemet måste beskrivas som politikernas oförmåga att spela sin roll, att styra. När regionpolitiker i Uppsala lägger rapport om tvåhundramiljonersöverskridande av budget, till handlingarna, utan beslut om åtgärder, då har man ett problem; ett problem, som inte handlar om organisation utan om den egna rollen och hur man tar sitt eget ansvar.

Hur löses då detta grundproblem, frånvaron av sjukdomsinsikt? Jo, politiker måste göras medvetna om vad politisk styrning innebär. Ingen bör få besätta en politisk förtroendepost utan genomgången utbildning i politisk styrning. Först därefter blir organisationsdiskussioner meningsfulla.