Inlägg
Nej, det är inte synd om Cecilia Wikström (L)
EU-parlamentariker ska ha sin lojalitet hos väljarna, inte hos olika särintressen. Den liberala ilskan över petningen av Cecilia Wikström är svårbegriplig.
Detta är en osignerad ledartext. Expressens politiska hållning är liberal.
EU:s 751 parlamentariker är en välbetald skara. Månadslönen ligger på över 92 000 kronor (8757 euro). Till det kommer runt 45 000 kronor i kontorskostnader - varje månad. Det finns inga krav på att visa upp några kvitton; ledamöterna är fria att använda pengarna som de själva vill.
Tidigare granskningar har visat att en del av unionens parlamentariker skickar EU-pengarna rakt in i den egna partikassan. Andra ”hyr” kontor i det egna hemmet. Ytterst få EU-parlamentariker väljer att betala tillbaka några pengar.
Länge bestämdes EU-parlamentarikernas löner av hemländerna. Men efter östutvidgningen enades man om en enhetlig nivå inom hela unionen. I debatten som fördes före beslutet hette det att EU-parlamentarikerna måste vara välbetalda för att stå fria från all form av korruption.
Extraknäck utan någon som helst insyn
Men det har inte hindrat åtminstone en tredjedel av EU-parlamentarikerna från att extraknäcka. Miljonerna rullar in utan att någon instans kontrollerar om sidojobben ger upphov till intressekonflikter.
Ett namnkunnigt exempel är ledaren för EU-parlamentets liberala partigrupp, Guy Verhofstadt, som har hela tio extrajobb, bland annat som vd för ett investmentbolag (SvD 12/3). I jämförelse med denna miljonrullning framstår Cecilia Wikströms två styrelseuppdrag, som tillsammans genererar 70 000 kronor i månaden, som småpotatis.
Men det är inte ersättningsnivån som är problemet, utan själva principen. EU-parlamentarikerna är i Bryssel för att företräda väljarnas intressen, inte diverse särintressen.
Wikströms försvarare i debatten brukar framhålla två saker: 1) hon har från dag ett varit öppen med sina styrelseuppdrag, varför petningen är bisarr och rentav odemokratisk och 2) det är bara ett plus om aktiva politiker har uppdrag för exempelvis näringslivet.
Det första argumentet är svårt att invända mot. Liberalerna borde givetvis ha låtit etikkommissionen granska Wikströms sidouppdrag innan hon nominerades som partiets toppkandidat. Nu framstår petningen som en panikartad reträtt till följd av mediernas rapportering.
Politik är en förtroendebransch
Det andra argumentet däremot är mer än lovligt naivt. Visst vore det bra om fler politiker hade erfarenheter från näringslivet, men det som ligger i potten här är förstås Wikströms maktposition och nätverk i Bryssel. Det framgår av företagens motiveringar i samband med invalet.
EU sitter på världens största kollektiva forskningsbudget, och parlamentet har en avgörande makt över såväl budget som nya lagar. Wikström försäkrar att hon kommer att ”jäva ut” sig om det skulle uppstå lojalitetsproblem. Men påverkansarbete sker som bekant innan beslut fattas. Och varför ska L-väljare acceptera att deras företrädare avstår från att använda sin röst på grund av sidouppdrag?
Politik är en förtroendebransch. Det bör Liberalernas gräsrötter begrunda innan de bestämmer sig för att lyfta in Wikström på listan igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar