Sveriges fredsröst har tystnat - publicerad i UNT

Harald Nordlund Valentin Sevéus tidigare kommunalråd och riksdagsledamot, Liberalerna författare till ett antal böcker om fredspolitik för fredskultur

01:00 | 2019-07-28

Sverige har i internationella sammanhang hittills varit en röst för nedrustning, för fredsskapande och medling. Denna svenska roll har skapat respekt i omvärlden och har ansetts som den bästa insatsen för att bidra till en säkrare värld. Trots detta säger Sverige nu nej till att underteckna en historiskt viktig överenskommelse i FN om förbud mot att inneha och använda kärnvapen.

Ett ställningstagande för förbud mot kärnvapen har länge utgjort en central del i svenskt internationellt fredsarbete, sommaren 2017 röstade Sverige som ett av 122 länder till exempel igenom FN:s konvention om kärnvapenförbud. Den plötsliga kursomläggningen kan ses som ett ytterligare närmande till kärnvapenorganisationen Nato.

Säkerhetspolitik handlar om mer än att skydda landets gränser. Det innebär också att tillgodose människors önskemål om att slippa väpnat våld, klimathot, terrorism och pandemier, internationell brottslighet och sexuellt våld. Säkerhetspolitiken har många beståndsdelar, såsom diplomati, totalförsvar, bistånd, handel samt miljö- och klimatpolitik.

Det centrala målet för svensk säkerhetspolitik borde därför vara att främja en global fredskultur med frihet från våld för alla. Vapnens dominans behöver brytas. Dialog och kunskapsutbyte inom och mellan länder måste främjas.

Beatrice Fihn, generalsekreterare för organisationen ICAN som 2017 fick Nobels fredspris för sitt upplysningsarbete mot kärnvapen frågar i en artikel i Aftonbladet (16/7): ”Varför tar Sverige inte avstånd från massförstörelsevapen?”. Fihn påpekar också att Sverige har samarbetat med stater som stödjer kärnvapenförbudet, så som Nya Zeeland, Österrike, Mexiko och Sydafrika.

Varför väljer Sveriges regering att byta riktning? Regeringens svar på frågan tycks vara att Sverige ska fortsätta att arbeta för nedrustning på andra sätt. Någon tydlig plan för hur det ska gå till har hittills dock inte redovisats.

Krigen och militarismen bör förpassas för gott till historiens skräpkammare. Ett sådant stort steg i människans historia tar naturligtvis lång tid och kräver att vi på många håll tänker om. Den omfattande fredspolitiska utredning som behövs för att börja utforma ett sådant program lyser tyvärr med sin frånvaro.

Sverige närmar sig nu Nato än mer. Innebär nästa steg en ansökan om medlemskap?

Ett medlemskap innebär att man åtar sig ett ansvar om ett annat Natoland blir angripet. Nato förutsätter även att medlemmar är med i Nato Nuclear Planning Group. I Natostadgans artikel 5 anges att ett angrepp på en medlem betraktas som ett angrepp på alla medlemmar, vilket innebära att Sverige skulle bli medansvarigt för den massdöd som användning av kärnvapen medför.

För att förhindra att bilden av Sverige som en stark kraft för fred i världen nu helt suddas ut krävs ett antal initiativ:

*Underteckna avtalet om kärnvapenförbud.

*Uttala ett tydligt nej till Natomedlemskap.

*Delta i fredsskapande arbete genom dialog, diplomati och genom stöd till svenska och internationella fredsforskare och fredsorganisationer.

*Inrätta ett fredsdepartement, så att en tydlig politik kan formas som långsiktigt bidrar till krigens avskaffande och fredens säkerställande.

Återuppväck den svenska rösten för fred!